Overlord

Jag är en väldigt snäll människa. När jag spelar rollspel brukar det därmed smitta av sig på mina karaktärer som oftast blir supergoda hjältar och hjältinnor kompletta med glänsande rustningar och allt. Att springa runt och vara en skitstövel i spel som tillåter det, som Knights of the Old Republic, Oblivion och Fable, känns inte riktigt rätt när man i slutändan ska rädda världen.

Därför känns det uppfriskande att för en gångs skull bara få vara ond. Valet står, som Codemasters formulerar det, mellan att vara ond och ondare. I Overlord får vi, inte helt oväntat, spela en ledare med inte helt politiskt korrekta metoder. Spelaren är en mäktig magiker som i spelets början råkar träffa ett gäng lättledda smådemoner. Med denna blygsamma början gäller det sedan att bygga upp sitt välde och slutligen ta över världen. Nix, inte rädda den, bara ta över och sedan sitta på sin tron och göra det som superondingar brukar göra. Typ, skratta hysteriskt och klappa katter.

Världen som Triumph Studios (tidigare kända för Age of Wonders-spelen) har byggt upp är en tämligen bisarr fantasyvärld. Steget är långt från Oblivions stela realism och det hela påminner snarare om Fable eller kanske böckerna om Skivvärlden. Stereotyperna flödar och överallt kryllar det av muskulösa hjältewannabes att spöa, väna möer som gärna ska offras, fjolliga barder som distraherar dina underhuggare och buttra dvärgar som försvarar sitt guld till sista blodsdroppen. Det hela har en rätt säregen grafisk stil och ser kul ut, även om det rent tekniskt känns lite medelmåttigt. Lyckligtvis har Triumph valt att dra ner på blodet trots att man ägnar sig åt rätt brutala aktiviteter.

Det intressanta med Overlord är just gruppdynamiken. Man skrider visserligen omkring som den reslige häxmästaren och kan slåss och kasta magier på egen hand, men det är inte särskilt superondingaktigt, eller hur? Nej, beordra smådemonerna att sköta grovgörat åt dig så kan du stå kvar och se hård ut i din taggiga hjälm och mantel. Resultatet blir något i stil med Pikmin, men betydligt elakare. De små demonerna myllrar runt och har ihjäl allt i sin väg, och som en svärm gräshoppor plundrar de allt de kommer över och lämnar ingenting kvar. Allt eftersom man besegrar fiender kan man (förstås) absorbera deras själar och använda energin till att frammana fler demoniska hjälpredor.

Ganska snart har man befäl över en rejäl pluton slumpmässigt utrustade demoner - när spelet är färdigt ska man kunna styra minst sextio samtidigt. Likheterna med Pikmin fortsätter med de olika typerna av demoner. Längre fram i spelet får man tag på underhuggare som kan förgifta dina fiender, skjuta eld eller annat praktiskt. Superondingkänslan är total när de sedan underdånigt kommer fram till dig och erbjuder dig krigsbyten som de hittat. Att själv pallra sig fram och rensa liken är för fjantar!

Det är som sagt glest mellan spelen där man får vara ond, och oftast rör det sig om skitnödiga antihjälteberättelser med så mycket blod och våld som bara är möjligt (se Predator: Concrete Jungle och The Punisher). Overlord med sin skruvade humor och blandning av rollspel och realtidsstrategi påminner mer om det lysande Dungeon Keeper, och det är minst sagt lovande. Overlord är fortfarande långt bort och beräknas inte släppas förrän nästa höst, men vi kommer att hålla ögonen på det. Och kanske finns det hopp även för oss hjältewannabes; det går nämligen att klara spelet och bli härskare utan att någonsin vara riktigt ond.