Sim City

Tiden flyger när man har roligt. I både små och stora perspektiv. Det känns som igår jag lade timmar och åter timmar på järnvägsnät och budgetbalansering i Super Nintendo-versionen av Sim City. 20 år senare sitter jag lika begeistrad framför en åtta miljarder gånger kraftfullare PC och klurar på samma sak. Allt och inget har hänt med Maxis borgmästarsimulator under denna tid. Roligt nog är det viktigaste - alltså skaparlusten och mersmaken - helt intakt.

Det har gått tio år sedan Sim City 4 och snart är äntligen en fullfjädrad uppföljare här. Det visuella är upputsat, spelmotorn Glassbox räknar ut hur dina virtuella invånare mår, vägar kan läggas krokigt. Och så vidare. Många av nyheterna känner du säkert redan till (om inte annat från våra två tidigare förhandstittar), men det finns mycket kvar att säga om ett spel med dylikt djup.

Det som slår mig mest under mina sex timmar med spelet är dess lättillgänglighet. I ett föredömligt smidigt och övergripande tutorial-läge ska jag fixa till en existerande stad vid namn Lucky Shores, vars struktur sabbats av en tidigare klant till borgmästare. Min guide Eva, som håller till i det flådiga stadshuset, guidar mig genom mina uppgifter och den första går ut på att bygga en väg in till stan - något min klåparföregångare alltså förbisett.

Just vägarna är, på flera sätt än ett, det som binder ihop din stad och dina byggnader kommer att utvecklas utifrån vilken typ av "densitet" dessa har. Allt från enkla grusvägar till breda avenyer med stöd för spårvagnar går att välja bland, och vägarna kan upp- och nedgraderas i efterhand.

Elledningar lappas ihop. Vattenpumpstationer byts ut. Sedan vankas ett riktigt skitgöra då det förfallna avloppssystemet måste åtgärdas. I en särskild vy över min stad ser jag bruna klumpar forsa kors och tvärs genom stadens rör, och jag börjar ångra påfyllningen av EA:s korvlunch jag roffade åt mig för en kvart sedan. För att få ordning på skiten smäller jag upp ett reningsverk och skrattar när det ploppar upp tre dussin röda, arga ansiktssymboler i det närbelägna bostadsområdet. Allt har en konsekvens i Sim City. Goda gärningar kan ofta leda till buttra reaktioner.

Det strategiska utplacerandet av blå, gröna och gula zoner (kommers, bostäder och industri) är tillbaka och mätaren som anger vad som behövs likaså. När jag går ner på individnivå och stämmer av humöret hos enskilda simmar (kasten mellan mikro- och makronivå är lika imponerande som underhållande) får jag höra av en snubbe att jag borde bygga fler bostadsområden, med motiveringen "min bror flyttar snart tilil stan, och jag vill inte bo tillsammans honom". Jag drar några fler gröna streck och känner mig som Gud när det börjar byggas nytt och myllra bland gatorna.

Efter att ha gjort hålan Lucky Shores fungerande igen får jag via världskartan besöka grannstaden Summer Shoals. Detta är en turistfälla proppad med casinon och hotell, och precis när jag ska börja utforska sätter ett meteorregn igång. Jag tvingas lämna staden och min tutorial är slut. Men jag sörjer inte, nu är det nämligen dags att få börja från scratch och bygga mina drömmars stad. Jag får en större landmassa, knappar in stadsnamnet (New Övik) och sätter igång.

För att testa ett grönare energialternativ investerar jag denna gång i några sol- och vindkraftverk, något som lär behövas då jag i ett senare skede industrialiserar skiten ur New Övik, utan hänsyn till vare sig vindriktning eller allmänhälsa. För att slippa medborgargnäll och protester utanför stadshuset vill jag även få upp en polisstation och en skola så fort som möjligt, men snart leder denna spending spree till att en varningsskylt dyker upp: "New Övik bankrupt in seven days".

Nu ställs jag inför ett vägskäl: ska jag höja skatterna till 9 procent, försöka locka till mig fler invånare eller rentav ta ett lån? Jag beslutar mig för att försöka tänka långsiktigt och börjar placera ut gröna zoner i hopp om fler skattebetalare. Och långsamt, långsamt vänder det. Fler simmar flyttar in, börjar jobba och drar in stålar till stadskassan. De röda siffrorna i skärmens nedkant blir gröna och jag andas ut.

Jag tar en paus från jobbiga beslut och går på upptäcktsfärd i staden, som nu vuxit till ansenlig storlek. Jag höjer volymen i lurarna en aning för att njuta av stadens sus och brus (och för att dämpa den korvsmaskande danska journalisten bredvid mig) och ljudarbetet är verkligen superbt. Zoomar du in på specifika byggnader får du höra vindkraftverkens harmoniska foff-foff-foff, eller kassaapparatsklingandet från en blomstrande, välbesökt pizzeria. Detta bidrar enormt till stämningen och ger bilden av en myllrande stads framväxt. Även musiken uppmanar till kreativitet med sina optimistiska piano- och stråkljud, och Maxis berättar för mig att staden faktiskt "rör sig" i takt med musiken, vilket syns om man tittar noga på industriavgaser och annat.

Grafiskt är det väldigt mysigt och framför allt detaljerat. När staden växte sig större upplevde jag en del hack i scrollandet, men det kan ha berott på att det inte är en färdig version jag testade. Du kan förresten också leka med färgfilter i din stad och ge den bland annat en sepiaton, och det finns även inställningar som underlättar för färgblinda gamers.

Maxis sliter mig från min burk en stund och berättar om städernas specialisering. I tidigare Sim City-spel siktade alla på att göra en skyskrapetät metropol i stil med New York, men nu kan man nischa sig och göra exempelvis en oljeexporterande stad, eller en turistort med spelhålor. Det går att få hjälp och dra nytta av grannstäderna i allt från råvaruköp till sophämtning, och det gäller helt enkelt att hitta sin USP.

Vad går det ut på då? Detta var en populär fråga från förvirrade åskådare när jag spelade gamla SNES-föregångaren. Det finns i vanlig ordning inget egentligt slut i Sim City, men något slags slutmål är att bygga så kallade Great Works, som en internationell flygplats, ett rymdcenter eller en så kallad Solar Farm. Detta kräver att vissa specialbyggnader existerar i städerna runtomkring och specifika resurser. Annars kan du som vanligt sätta upp dina egna mål och delmål, vilket förstås gör din upplevelse unik.

Vissa kanske kommer att irritera sig på den lite begränsade byggytan på den första staden och det här med att zoner bara kan läggas längs med vägar. För mig är det minimala petitesser som inte rör mig det minsta. Precis som för 20 år sedan påtar jag vidare i mitt experiment, placerar ut ytterligare en skolbusshållplatsskylt och låter några tusen simmar till flytta in. Den enda sorgen är att jag inte kan ta med mig min stad hem när dagen är slut. Men när Sim City släpps i mars kommer det bara att kännas kul att ta första spadtaget till... tja, "New New Övik" antar jag.