Splinter Cell: Blacklist

CNN-skrän på TV:n. Nyhetsankaret talar snabbt och med auktoritet om de amerikanska styrkornas ockupation av Irak, och nyhetsbilder berättar om hur en psykiskt störd, amerikansk soldat begått överlagt massmord på civila. Bilder på oljeanläggningar blandas med patrullerande amerikanska styrkor i Irak. En elektroniskt förvrängd röst talar över nyheterna med enorm avsky, men det är svårt att höra. När rösten tonar ut, försvinner nyheterna och orden WE ARE THE ENGINEERS står skrivet över skärmen.

USA:s självutnämnda rättfärdigande av invasioner och allmänt arroganta attityd som världsmakt har bitit sig själv rejält i baken, och sporrat en helt ny grupp av radikala terrorister. Sam Fisher står framåtlutad i sitt ombyggda Hercules-plan och suckar åt klippet. Han vet att varje gång det kommer en sådan video, betyder det mer hårt arbete i fiendens skuggor, bakom de tre gröna linserna från sin nightvision-hjälm.

För självklart måste Sam Fisher börja arbeta igen, men allt är inte som vanligt. För även om fienden kallar sig ingenjörer, är vi långt borta från de mysiga typerna i polotröja på Stockholms Universitet som dricker Loka Citron och kan göra ett armbandsur av en tvåtaktsmotor. På The Engineers agenda står i stället bomber och kemiska vapen, och jänkarna märker detta då deras största militärbas i Guam bombas åt helskotta. Som svar lanserar presidenten anti-terroristgruppen Fourth Echelon, där Sam Fisher som den äldsta räven tar på sig rollen som ledare. Detta innebär att Sam Fisher för första gången får rollen som chef för sin egen enhet.

I demon vi fick prova under en solig eftermiddag hos Ubisoft i Paris, måste Sam Fisher följa ett spår från en gammal "vän", som plötsligt har vänt sig till den lokala grenen av CIA i Benghazi, Libyen. Sam leds inledningsvis på villovägar på grund av dålig information, och finner sedan den döda källan i ett kontor. I en mellansekvens ser vi en mängd information projiceras på väggarna i bästa Conviction-stil. Det är effektfullt och skapar en spännande dynamik i bilden, men man kan fråga sig om Sam Fisher själv kan se dessa detaljer (och ännu viktigare, förstå dem), eller om det är mest för spelarens skull.

Nåväl, när jag får kontroll över Sam märker jag genast att animationerna har ett mycket bättre flyt denna gång. I Conviction var Sam Fisher tyngre att dansa med, och hade i princip lim på dojorna när han hukade bakom skydd, men nu är det bra fart på gubben. Detta framgår särskilt av "takedown in motion", vilket är en vidareutveckling av systemet från Conviction, där Sam har ihjäl en fiende med sina bara händer. Detta möjliggör ett nitande av flera fiender på samma gång, så Sam kan nu till exempel markera tre fiender, rusa mot den första, slå ner honom och i ett svep skjuta de återstående, i en enda smidig rörelse. Detta låter kanske inte superspännande, men det fungerar riktigt bra i kombination med de hektiska eldstriderna bland arabiska hustak. Det känns som en omedelbar frisk fläkt för serien.

Lägg till detta att Ubisoft nu vill belöna spelaren för dennes ansträngningar, så varje gång en vakt flyger i marken innebär det intjänade dollar, insatta direkt på Sams konto. Detta gäller både i co-op, single- och multiplayer. Med stålar på banken kan Sam köpa nya uppgraderingar till sina vapen, såsom ljuddämpare, lasersikte och magasin, samt nya kostymer och uppgraderingar till mörkerseendet. Även Fishers Hercules-plan, som kallas Paladin, kan uppgraderas med ny radar och mer utrustning. Nu är inte Splinter Cell: Blacklist en fraktflygsimulator, men radarn blir till en HUD för Sam när han springer omkring på marken.

Sam är som bekant inte ensam om uppdragen den här gången, utan har samlat ett team av specialister för att hjälpa honom - inklusive den alltid lika vältaliga Anna Grimsdottir. Men även nya karaktärer introduceras och genom att gå omkring i Paladin-planet mellan uppdragen kan du samtala och även få några nya sidouppdrag, som sedan visas i din samlade uppdrags-hub. Hela detta upplägg, hur du får uppdrag, påminner om Shepards roll i Mass Effect-spelen och till viss del även om Metal Gear Solid 4.

Tillbaka till Benghazi. Sam har funnit sin källa i ett närbeläget fängelse och bakom den förstörda spegelnrutan till förhörsrummet sitter Kobin, vapenhandlaren som låtsades mörda Sams dotter i Conviction. Med fötterna i en balja med vatten och ett par bröstvårteklämmor kopplat till ett bilbatteri, är det inte direkt en arabisk spa-behandling Kobin utsätts för. Med tre knapptryck kastar Fisher sig genom fönstret, neutraliserar den närmaste vakten och avfyrar två kulor mot de två övriga.

Det går betydligt lättare att interagera med fiender numera, och Ubisofts game director Patrick Reddington beskriver också spelets stil som "anpassad för alla typer av Splinter Cell-spelare":

"Det finns tre typer av spelare: vi har 'spöket', som använder all sin energi till att smyga, som aldrig rör en fiende eller avlossar ett skott. I andra änden har vi angriparen, som går rakt mot fienden. Men de flesta, mellanliggande spelarna kombinerar möjligheterna med att vänta i skuggorna och tajmar sedan in en attack, som en panter. Vi har funnit ett sätt att belöna alla tre typer av spelare ", berättar Patrick för mig.

Vi får detta demonstrerat när Benghazi-banan är slut, då tre huvudmätare fylls upp med poäng, vilket är en kul detalj.

Vi hoppar tillbaka ombord på Hercules-planet och hoppar framåt i spelet, till ungefär mitten av kampanjen. Här ansvarar Sam för att stoppa en lokal terroristcell som arbetar i centrala London. Regnet faller tungt på det mörka industriområdet, och endast laserljus från krypskyttars kraftfulla gevär kan synas. Innan varje uppdrag får du välja din utrustning och inhandlade uppgraderingar, och jag plockar fram mitt nya armborst, för att sedan servera en pilmiddag direkt i hjärtat i den närmaste patrullen. Som genom ett trollslag känns det som jag är tillbaka hos min gamle ungdomsvän David i hans spelkällare, där vi spelade det ursprungliga spelet för mer än ett decennium sedan.

Detta är en klassisk Splinter Cell-bana, där regnet och skuggorna är tunga, där Fisher nästan krälar längs golvet 90 procent av tiden, och där du plötsligt får veta i hörselsnäckan att du inte under några omständigheter får bli upptäckt av vakterna i nästa del av banan. Man ska nämligen plantera en sändare i en skåpbil fylld med kemisk nervgas. Skillnaden mellan den mer öppna banan i Libyen och denna smygbaserade övning i London är tydlig, och det finns en anledning till det.

Efter den ursprungliga trilogin avslutades 2005 har Ubisoft haft sina nävar i Sam Fishers kakburk mer än en gång, och man har jobbat på Splinter Cell på flera olika sätt. Först var Fisher en dubbelagent, där mord och terrorism blev en del av verksamheten för huvudpersonen själv, och senare var han en laglös, hämndlysten soldat i Conviction. Detta var tre år sedan, men Conviction blev en vattendelare - var det ett stealth-spel eller ett actionspel? Exakt hur Blacklist kommer att definieras är lite oklart, och spelets producent Andrew Wilson berättar efter demon:

"Vi har spelare som gillade Conviction, och vissa hardcore-Splinter Cell-fans som älskade de gamla spelen. Vi skulle vilja göra ett Splinter Cell som alla kommer att njuta av. "

Det är självsäkra ord, som inte direkt skapar obetydliga förväntningar. Det ska bli spännande att följa utvecklingen av Splinter Cell: Blacklist, och vi ska förstås hårdbevaka den med både mörkerglasögon och topphemlig elektronisk utrustning. Releasen den 22 augusti smyger sig närmare och närmare...