Det är en vacker värld som möter mig när jag kliver upp ur tunnelbanesystemets mörka labyrint. Snön har smält och molnen försvunnit från skyn. Kvar är det gröna, men det postapokalyptiska Ryssland från Metro 2033 är fortfarande en farlig plats i maj månads uppföljare.
Bevingade monster lurar i skuggorna, ammunitionen är lika begränsad som tidigare, och man lever fortfarande en minut åt gången när man letar efter nya gasmasksfilter. Atmosfären i Metro: Last Light slukar mig, mycket tack vare en sprillans ny grafikmotor med realistiska ljuseffekter och grym detaljrikedom.
Det första jag upptäcker är hur lättillgängligt allt känns jämfört med föregångaren. Kontrollschemat är direkt kopierat från de hetaste av militärskjutare, och vapnen är mer pålitliga än de var i Metro 2033. Det verkar också som att det blir fler strider mot vanliga soldater den här gången, då storyn kretsar kring ett inbördeskrig mellan de överlevande grupperna.
Kommunister, nazister med flera vill alla lägga händerna på det kraftfulla domedagsvapen som väntar i en topphemlig bunker. Det är tydligt att 4A Games försöker nå en bredare publik den här gången, med action som känns mer påkostad och filmisk. Tempoväxlingen är dock fortfarande fantastisk.
Det börjar med utforskandet av ett kraschat flygplan, innan huvudkaraktären Artyom tas till en underjordisk stad och får andas ut bland andra överlevare. Det är då som spelets huvudsakliga antagonist presenteras - en sektledare med Hitlerinspirerat ansiktshår. Vad som följer är en tortyrscen och en spännande flykt i form av en smygsekvens. Tyvärr känns det hela lite väl linjärt. Utvecklarna lovar dock att det kommer finnas gott om alternativa vägar och sidouppdrag i det fulla spelet, men jag är inte riktigt övertygad än.
Oavsett var någonstans i Metro: Last Light man befinner sig är det dock överlevnaden som är viktigast. Gasmasken måste repareras om den blir skadad i strid och visiret ska torkas rent från smuts, spindelväv och krälande insekter. Artyoms ficklampa måste dessutom vevas igång manuellt, vilket blir essentiellt när ljuskänsliga mutanter attackerar och ammunitionen börjar sina. Alla dessa bygger upp ett intensivt stridssystem där man känner sig utsatt och svag så fort ett nytt hot kliver ut ur skuggorna, och det är det absolut bästa från min tid med spelet.
Det enda stora frågetecknet jag har är den artificiella intelligensen. Under smygsekvenserna började jag nästan undra om fiendesoldaterna trodde att jag var på deras sida. Det återstår att se om 4A Games kan åtgärda en sådan sak så här nära release, men trots det gav mina första timmar med Metro: Last Light mersmak. Det är sällan jag ser fram emot jordens undergång så här pass mycket.