Dansk
Norsk
Suomi
English
Deutsch
Italiano
Español
Português
Français
Nederlands
中文版
Indonesia
Polski
日本語
한국어
Česko
Ελληνικά
Türkçe
Tiếng Việt
عربي
Följ oss
"Man formulerar sig och tror att det ska hjälpa mot något."
och apan i apgrottan sa
många apor här gillar att ljuga.
den andra apan talade sanning
Medlem sedan: | 2006-11-13 |
Kommentarer | 2753 |
ChrizZz är också vettig iaf
Tack.
Har du något nytt på gång? Eller har du ömsat skinn till något annat?
Jag är ju dock inte riktigt lika stor i min kärlek till rälskjutare som du, jag tycks redan funnit min enda, även om jag förmodar polygami när Child of Eden - som kommer spelas med handkontroll - dyker upp, men Sin 2 är definitivt kvar på inköpslistan även om lika kritikerratade som hyllade Deadly Premonition står allra allra högst upp just nu.
Jag inser även att jag lät lite väl hård mot Limbo, det har många kvaliteter som inte går att blunda för och det gör jag inte heller, men själva essensen i spelandet går alltså inte riktigt ihop med mig.
Mötet, eller snarare konfrontationen, med de vilda barnen i skogen innan fabriksområdet tar upp lite väl mycket av spelets tid är dock en scen att bevara i minnet.
Och en tripp till Norrland säger jag aldrig nej till, styrd av någon annan eller inte.
Limbo tilltalade mig inte särskilt, det var förstås fantastiskt snyggt och atmosfäriskt, men under all yta fann jag samma slags tradiga indieironi till humor och ett upplägg helt och hållet baserat på inrutad trial and error.
And Yet It Moves acapellaliknande ljudmatta, utklippta fotografik och unika tillvägagångssätt, friheten i spelandet med mängden lösningar samt den ljuvligt psykedeliska finalen lämnade helt andra spelmässiga intryck som dessutom fått mig att komma tillbaka flera gånger.
Vad alla dessa så kallade nya generationens Mario-liknande plattformspel allt för ofta glömmer är att friheten inom kontexten, sättet man kunde improvisera och variationen i hur man valde att överkomma ett hinder, alltid var en enormt viktig del i upplevelsen och det som i slutändan fick en att återvända.
Limbo och Bit.Trip Runner vill säga åt mig exakt hur jag skall spela spelet. Det får de göra till någon annan. Någon mer deterministisk.
Oavsett, ja, den 22 oktober var årets främsta speldag av två anledningar som båda borde skickas med små hjärtan till alla som är intresserade av mediet.
Skillnaden är att New Vegas även borde skickas till alla som inte känner till mediet. Roger Ebert i synnerhet.
u.jpg
För min egen del är dock förändringen, oavsett hur den blir så länge den inte är spelmässigt trasig, precis vad jag som inbiten älskare av originalet - min överlägsna Metroid-favorit - är ute efter.
Så jag vet inte hur objektiv jag kan bli i min examinering av vad som verkligen är bäst för oskulden, förmodligen blir det mest lite annorlunda och den fantastiska stämningen, världen och scanningens historia förblir.
Men ja, det är min åsikt och mitt tycke, kanske det spelar inte så stor roll för dig ändå...
Men jag har alltid ångrat att jag bytte bort det i min besvikelse, psykiskt påverkad med andra ord; det kom även under den här tiden i kollision med det ändå betydligt mer bedårande och underbara Okami.
Okej så med tanke på att jag även köpt Wii-versionen av sistnämnda riskeras historien att upprepas men det kändes elakt av mig att inte köpa det ena om jag köpte det andra.
Plus, Okami med en wiimote som målarpensel borde på alla sätt och vis vara fantastiskt.
Men idén är som sagt att ge TP en chans till, och oavsett känslorna behålla spelet den här gången.
Ja, det är tydligt Men tycker du inte att Sympathy for Mr Vengeance är konstigare än Lady Vengeance? Tyckte den förstnämnda bjöd på en hel del oförklarliga scener (som den där cp-gubben som plötsligt dyker upp när filmens huvudperson begraver sin syster vid vattnet).
Den släta och sensuella vita undersidan på både remoten och nunchucken får mig att tänka på hur det skulle vara att beröra Taizo Kurodas så fantastiska keramik.
Att därför nuförtiden förpacka remoten redan från början i en silikonstyggelse är ett konstnärligt och känslomässigt brott av så stor karaktär att jag funderade på att reklamera.
Jag förstår funktionen, men wrist-wrapen skall vara mer än nog för alla med respekt för verklig skönhet.
Att den skall gå hand i hand med just skörhet.
Okej, det tog inte så lång tid ändå. Förstår att det är påfrestande med långa texter. Jag har själv märkt det under några av mina längre, ibland flyter det på - men om det stannar och man inte vet hur man ska fortsätta blir det genast jobbigt.
Jag är ungefär likadan, eller känslorna skiftar ofta så olika tankar - glada, ledsna, arga osv. - dyker upp och jag har svårt att fokusera på en.
Undrar lite över hur läget ser ut på författarfronten. Har du några siffror på hur mycket boken sålt, och vad planerar du härnäst? Är även intresserad av att beställa ett eget ex. av Grå Sol. Var kan jag göra det någonstans?
Ha en fortsatt trevlig (om än regnig) sommar.
MVH Martin
Hur lång tid tog det att skriva Grå Sol? Jag är inte så jättehaj på att skriva långa texter, så det blir något jag får träna på - eftersom jag vill kunna skriva sådant.