M3gan

Jag fortsätter med en dåres envishet att hävda att modern skräckfilm inte skall vara PG-13, eller med svenska mått mätt, ha en elvaårsgräns. Visst finns det undantag, De som bekräftar regeln, det gör det alltid och i detta fallet är de dessutom ganska många, och till råga på allt synnerligen effektiva sådana. Vi snackar trots allt påkostade och rejält marknadsförda skräckfilmer som skrämt livet ur miljoner människor, som The Ring, Drag me to Hell, The Others, Insidous men också överraskningar i form av indiefilmer som Lights Out. Men det är egentligen inte det som är problemet.

Skräcken är det inget större fel på, även om våldet förstås tonas ner. PG-13 är trots allt inte främst där för att begränsa våldet, det är inte det jänkarna fruktar mest, utan det är svordomarna och de nakna kropparna som får amerikanska folket att sätta kaffet i halsen. Problemet som jag har med PG-13, och något jag länge fruktat i samband med den ökade närvaron på sociala medier är i stället att det ger filmskaparna möjlighet att locka till sig en yngre generation och därmed fylla filmerna med sådant som uppskattas av Generation Z och Alpha, de som är födda på 2010-talet och framåt. Det som ibland benämns som TikTok-generationen. Med filmer som aldrig blir riktigt skrämmande utan snarare fungerar som ett dollar-genererande verktyg för att dra in en helt ny typ av publik till genren, genom att generera hype på olika sociala plattformar och nu är vi där.

M3gan är en film som redan innan filmen fick premiär blev viral på sociala medier, och då i synnerhet TikTok, där huvudpersonen dansade sin väg in i unga hjärtan. Det skapades danstävlingar online, samarbete startades med Taylor Swift och man åkte ut på turné, med stopp hos Jimmy Fallon, Jimmy Kimmel och man underhöll i pausen mellan Los Angeles Chargers och Rams i NFL. M3gan var plötsligt överallt. Både i verkliga livet och på nätet. Det gick så långt att en "M3gan Bot" lanserades i Messenger och Twitter där fans kunde prata direkt med "henne" och bli BFF:s, best friends forever. Jag kan fortsätta i oändlighet, med gerillamarknadsföring via Snapchat, YouTube, Reddit men detta är trots allt en filmrecension så låt oss fortsätta på det spåret.

Inledningsvis kan jag konstatera att M3gan är precis en sådan produkt jag fruktade, även om den faktiskt inte är så motbjudande som jag först trodde. Storyn är enkel, som den ofta är i den här typen av filmer. Nioåriga Cady (Violet McGraw), som älskar sin Funki, ett lurvigt monster som är uppkopplat till internet, drar pubertala skämt och chattar nonstop med sin unga ägare, förlorar sina tech-hatande föräldrar i en snöplogsolycka. Hon får flytta in hos hos sin moster, Gemma (Allison Williams), som såklart råkar vara en otroligt skicklig utvecklare på just Funki. Gemma har inga egna barn, och har heller aldrig övervägt att skaffa några. Lika bra som hon är på sitt jobb, lika usel är hon nämligen på barnpassning, så för att lösa det predikamentet snickrar hon ihop en AI-driven docka, M3gan (Amie Donald) som kan dansa och sjunga lite för Cady så att hon själv slipper agera förälder. En win-win-situation. Men det finns en anledning till att folk varnade för Skynet redan på åttiotalet. M3gan, som är en förkortning av Model 3 Generative ANdroid, är som alla artificiella intelligenser självlärande och då hon är programmerad att vara omhändertagande går hon snart från barnvakt till Terminator.

På Gemmas jobb är dockan nu en potentiell succé och här skall det krängas enheter som aldrig förr. Man har förstås förstått att Gemma inte är ensam om att vilja outsourca sitt föräldraskap. Antalet päron som hellre går en golfrunda, kör mindfulnessyoga eller spelar padel än passar sin avkomma är i stort sett oändligt och därför kan man också sätta en prislapp som är ohemult hög. I början kan man argumentera att hon faktiskt gör sitt jobb, och därmed också är väl värd sina 100 000 kronor. Hon är livvakt, lärare och dagmamma i ett. Hon blir heller aldrig frustrerad eller irriterad när Cady inte spolar på toletten eller glömmer att tvätta händerna innan maten. Det är först när blodbadet börjar som man kanske borde börja fundera på att nyttja ångerrätten.

Blumhouse Productions har en förmåga att lyckas kräma ut mycket ur ganska lite och så även här. Trots modest budget har Jason Blum, regissören Gerhard Johnstone och producenten James Wan lyckats parkera strax bakom Avatar: The Way of Water. Det är verkligen inte den mest originella av filmer. Onda dockor, robotar och Androider har vi definitivt fått vår beskärda del av, från Fritz Langs Metropolis från 1927 till just Onda Dockan, med senaste filmen så sent som 2019 och inte minst Black Mirror-avsnittet Rachel, Jack and Ashley Too som faktiskt bär kusligt många likheter, då med en Miley Cyrus som AI-docka. Men det innebär inte att M3gan inte tillför något nytt till genren. Framför allt så är den betydligt djupare än förväntat, där den på ett riktigt snyggt sätt hanterar både sorgearbete, humor och slakt. En delikat känslomässig balansgång, som är svår att få till utan att det blir alltför pajigt och det är också i de mer emotionella delarna filmen engagerar mest.

Skådespeleriet från Williams, McGraw och Donald är starkt och den där så viktiga personkemin finns där från början till slut. Problemet är dock att det här skall vara en skräckfilm och då vill man se långt mer skräck än vad vi bjuds på under den rimliga speltiden på runt 100 minuter. Det blir precis som jag fruktat lite för mycket metaskämt, David Guetta och TikTok-dansande för att det skall kännas riktigt komfortabelt, och filmens populäritet gör mig genuint orolig för framtiden. Det förtar dock inte underhållningsvärdet i filmen som i långa stunder är skyhögt.