Resident Evil 4

"Ah... I'll buy it at a high price."

Leon S. Kennedy har en osviklig känsla för stil. Vare sig han kämpar mot hiskeliga sjömonster, knäpper parasitinfekterade bybor eller infiltrerar labyrintlika borgar ligger luggen på plats, kläderna är av attraktivt mode och vapnen är blänkande rena.

Elegans är den ena sidan av Resident Evil 4. Galenskap är den andra. Här finns alla hiskeliga varelser, ljusskygga konspirationer och maffigt pangpang som man kan önska sig av en monsterskräckis. Men även underbar rytm, balans och fingertoppskänsla. Spelet behandlar det spektakulära med en varsam touche, och skapar en unik upplevelse.

Religion, inavlade bybor, vetenskap och dekadenta adelsmän; allt som kan låta sig genomsyras av ondska får vara med och göra livet surt för Leon i jakten på, och beskyddandet av, presidentens försvunna dotter. Från skitiga kor och skäggiga fiskegubbar bär resan via ståtliga slottssalar, till kliniska laboratorier och blodiga tortyrhålor.
Ständigt jagad tar sig Leon fram, ensam eller med Ashley i släptåg, omringad av obevekliga fiender, genom främmande mark, där själva naturen är illvilligt inställd.

Överaxelnperspektivet, de härliga vapnen och de intensiva fienderna är grunden till det utmärkta spelsystemet, och massor av action och panik.
Visst händer det att spelet tar död på mig utan att jag har så mycket att sätta emot - ­inte minst när jag överrumplas av en plötslig quick-time event - men checkpointsen är så täta att det inte gör något.
Och att se Leon huggas i två halvor av ett jättelikt kloförsett monster eller få huvudet avsågat av en motorsåg så att blodet sprutar är också en del av spelet.

Tiden försvinner iväg, för Resident Evil 4 är så lättspelat och medryckande.
Trots att jag vräker i mig av ett smörgåsbord fullproppat av maffig action, förrädiskt lugna partier och saftiga mellansekvenser blir jag aldrig mätt. Det är lika roligt att skjuta parasittokiga lantisar efter fem timmar som efter den tredje genomspelnings femtio timmar.

Om det är något som känns som spelets stora svaghet är det den hopplösa storyn. Den går knappt att återberätta, så illa går den ihop.
Men jag gör ett försök: dottern till Amerikas president är alltså kidnappad... men har blivit sedd... på den spanska landsbygden? Presidentens motdrag är att skicka en ensam nybörjaragent, Leon S. Kennedy. Hans största merit är att han lyckas överleva zombieepidemin i Raccoon City, en erfarenhet som något oväntat kommer till pass, då den avlägsna landsbygdens invånare är i händerna på en märklig religiös sekt, som är infekterade av parasiter som förvrider dem och i värsta fall förvandlar dem till bisarra monster. Och eh...
Var det just en kvinna i röd klänning som svingade sig förbi?

Storyn i Resident Evil 4 är något av det värsta tokerierna som någonsin har misslyckats med att bilda ett vettigt händelseförhopp, och imponerande nog gör det ingenting.
Berättandet är nämligen underbart: rytmen, miljöernas design och dunkla färger, kameravinklarna, klippningen, konfrontationerna, de galna replikerna: allt träffar rätt. När jag slappnar av och struntar i att försöka följa storyn och gottar ner mig i den lödiga dramatiken i de enskilda scenerna är inlevelsen berusande.

Spelets karaktärer är inte heller så bekymrade om storyn, utan inriktar sig på att spela sina roller till fullo. Resident Evil 4 är en teater där skådespelarna ger allt för visa upp sig som den bäste inom sin rollkategori - inklusive att vandra in på scenen vid de mest orimliga tidpunkter.
Ashley försummar knappt ett tillfälle att visa sig hjälplös och småkåt, Ada dyker bara upp när hon kan vara handlingskraftig och svalt sexig, Luis försöker så gott han kan med att vara charmig och dystert avslappnad, och skaran av skurkar verkar inte själva ha beslutat sig för vem som står över vem i hierarkin, utan det får avgöras av vem som levererar de mest självsäkra replikerna, monströsa poserna och det coolaste vansinnet.

Den ende som inte riktigt verkar vara med på spektaklet är Leon, som inledningsvis är rätt snarstucken, och tar skurkarnas onda planer väl personligt. Hans mer realistiska inställning till kampen att överleva öppnar dock ett fönster för spelaren att komma in i spelet.

Resident Evil 4 är inte något perfekt spel, i alla fall inte om du är ute efter trovärdighet. Det går att fundera länge över den magiska kartan, den otroligt coole handelsmannen som dyker upp lite var som helst, och de märkliga skyttebanorna där man kan vinna samlardockor av spelets karaktärer.
Men då missar man hela poängen. Spelets underligheter finns där för att göra spelt bättre: de underhåller, reglerar tempot och driver upp intensiteten, och det lyckas de väl med.

Resident Evil 4 är som en femton timmar lång rockopera. Bandesignen är dess medryckande melodi, de rostiga skitiga miljöerna och den hotfulla ljudbilden dess lyrik, actionspektaklet dess drivande rytmsektion, Ashley är den blyga groupien som befäster din status och Ada den glamorösa divan som är strax utom räckhåll.
I rollen som Leon står du för den äkta, inlevelsefulla musiken, och krossar alla hjärndöda parasiter som inte förstår uppskatta föreningen av skamlöst spektakel och fulländad elegans.

Det som gör Resident Evil 4 till ett bra spel är floden av panikfylld action som det underbara gameplayet bjuder på och det härliga berättandets alla märkliga upplevelser - men det som gör det till ett mästerverk är den speciella närvarokänslan och den genomgripande stämningen.
Resident Evil 4 lyckas - trots sin spelmässiga, berättarmässiga och miljömässiga bergodalbana - direkt sätta mig i en precis känslosfär av undergång, panik, lyx och oro och under äventyrets femton-tjugo timmar håller det mig fast i denna ljuva upplevelse.

Var hittar du ett annat spel med en sådan rytm, ett sådant varierat tempo, en sådan intensitet? Resident Evil 4 är en sugande ström av känslor, och när det roar och oroar mig njuter jag av varje sekund. Det tillhör varken det förflutna eller framtiden, utan är just nu, just här.

Det är bara explosiv, innerlig rock'n roll, och jag älskar det.

Fördelar: rytmen, närvarokänslan, en bergodalbana av upplevelser, massor av action, berättandet, de underbara miljöerna, den underbart hotfulla ljudbilden, lyx och undergång, handelsmannen, Ashley, Ada, The Mercenaries - det roligaste minispelet någonsin, bästa eftertexterna någonsin

Nackdelar: hopplös story