Silent Hill: Homecoming

Välkommen hem!
Efter att ha återhämtat sig på ett militärsjukhus från en skada i tjänsten, så blir Alex Shepherd utskriven med nyheten att hans bror saknas. Han återvänder hem till den lilla staden vid sjökanten, Shepherd´s Glen, men allt är inte som när han for...

...hans far är borta, hans mor är närmast orörligt katatonisk och staden är otäckt tyst. Hans sökande efter sanningen leder honom till den olycksbådande staden Silent Hill och några mörka hemligheter.

Det var med spända förväntningar jag satte i Blu-Ray-spelet i min PS3:a. Lång tid har gått sedan jag sist besökte Silent Hill & dess mytologi, nummer 3 var det då och jag har skamligt nog missat ett par titlar efter det, Silent Hill 4: The Room & Silent Hill: Origins, men jag skulle nog känna igen mig.
Spelet har fått en amerikansk utvecklare i Double Helix Games, vilket märks i vissa scener som påminner mer om Saw & Hostel än japansk skräck, men överlag har man hållit sig inom Silent Hill-ramarna.
En sak som alltid fascinerat mig angående Silent Hill-serien är den psykologiska skräck som de så skickligt lyckas förmedla. I andra spel, som t ex Resident Evil eller mitt senaste skräckspelsinköp Alone In The Dark, är det verkligen ruggiga saker som händer, men i Silent Hill är jag alltid frågande om det verkligen händer på riktigt eller bara i karaktärens hjärna. Är det ett monster eller är det en sjuksköterska jag sätter kniven i? Är det en porslinsdocka som jag slår med järnrör eller ett barn? Kanske bättre att inte veta...

Grafiken är godkänd. Den karakteristiska dimman & röken ser bra ut och den andra dimensionen är sådär härligt rödrostigt metallisk men ansiktsuttryck och rörelsescheman är väldigt stela. Bilden är blek och grynig med ett slags filter som nog är tänkt att ge ett slitet och gammalt utseende, men det förstör mer än det förhöjer, tycker jag.

Musiken är toppklass. Här märker man hur mycket ljudet betyder i skräck, ja både i spel & film! Jämfört med Alone In The Dark så är det sinnessjuk skillnad, här är det underbart läskigt gnisslande, barnskrik, dunsar och knaster, allt i suveränt mixad Dolby Digital 5.1-mix. Musiken är sådär Silent Hill-fantastiskt, skriven av Akira Yamaoka, och stämningsfull till tusen!

Spelkontrollen är väl det jag har mest att klaga över förutom den mediokra grafiken. Den är helt enkelt inte så rolig även om det är en klar förbättring från 3:an. Kameran skulle kunnat vara mer rörlig, det hade varit kul att kunna gå i förstapersonsvy och stridssystemet gör inte alltid som jag vill. Däremot känns det som om man är mycket bättre rustad nu, man känner sig inte lika sårbar och när man väl har lärt sig ducka & kontra så ger man sig på fiendemonster som man i vanliga fall snabbt skulle sprungit förbi. Med en yxa kan man slå en liten sadistisk stad med häpnad...

Hållbarheten är godkänd. Det finns 5 olika slut att bevittna, i klassisk Silent Hill-stil (inkluderat det obligatoriska UFO-slutet). Dock behöver man inte spela om hela spelet för att komma åt dem, det räcker med att spara vid en viss punkt i fängelset, precis innan man tvingas göra ett omstörtande val, för att därifrån sedan spela sig till de olika avslutningarna. Det är också intressant att spela om spelet när man vet utgångsläget för Alex och hans relation med familjen. Litegrann som att se filmen Sjätte Sinnet andra gången.

Slutsatsen är att Silent Hill: Homecoming är ett mycket bra skräckspel och står sig väl i konkurrensen, mycket tack vare brilliant musik och stark historia. Om ni dessutom är ett Silent Hill-fan som jag, tycker jag absolut ni skall kolla upp detta.