Killer 7

Jag måste vara ärlig nu. Jag har inte spelat ut Killer 7. Jag tror inte ens jag kom halvvägs. De många problemen med spelet blev till slut för mycket, när jag för tusende gången dog på grund av anledningar som jag inte hade någon kontroll över alls.

Och där börjar min långa vals mot Killer 7. Kontrollen. Eller om man kan kalla den det. Man styr sin karaktär genom banorna som på räls, man kan bara gå framåt eller bakåt. Ibland kan man svänga åt sidan, men det är noga markerat, och man får välja med styrspaken och x-knappen vilken väg man vill gå. Hittar man något intressant, så är det samma kombination där med.
Jag trodde att eftersom styrningen var så pass stel som den var, så måste de väl lagt ned mycket tid på actiondelen av spelet. Ack så fel jag hade,

kombinationen av det dåliga siktet som flög över skärmen all världens väg när man sköt tillsammans med ps2:ans bristfälliga styrspakar, gjorde mig snabbt less även på den delen av spelet.
Noterbart är även att man behöver skjuta på vissa delar av fienderna, något som blir väldigt svårt när en av uppgraderingarna på karaktärerna siktar automatiskt på olika delar av kroppen, och vägrar släppa taget.
Menyerna fungerar dock väldigt bra, och är trevliga. Alltid ett plus. Ett plus som sitter i mitten på en soptipp, men ändock ett plus.
Sedan har vi det näst viktigaste i nästan alla spel: kameran. Eftersom utvecklarna valt att ha ett så pass stelt spel genom styrningen, kan jag inte göra annat än tro att de ville köra fullt ut, och gav Killer 7 den stelaste, mest värdelösa kameran jag någonsin sett. Den sitter alltid lite snett bakom, nedifrån, eller lite ovanför, uppifrån(från fel håll dock, så man ser sin spelfigur istället för de där inte-så-viktiga fienderna som rusar mot en för att bita öronen av en), och kan inte ändras på något sätt manuellt. Lägg till att förstapersonsvyn är extremt seg om man skulle behöva göra en 180-graderssväng, bara för att möta två fiender som sprängs vid beröring, så har man två stora faktorer till att jag spenderade mer tid att återuppliva mina karaktärer än faktiskt spela dem.
Och det slutar inte där heller, eftersom utvecklarna tydligen inte var nöjda med en förvirrad styrning, och förvirrat kamerasystem. De måste ha en förvirrande story också!

Storyn i Killer 7(så långt jag kom i spelet) hade nästan inga sammanhängande element, inga förklaringar utom en liten stel bakgrundshistoria om hur världen enades och FN fick leka storpappan till jordklotet. För att förvirra ännu mer, ges denna sekvens en animé-form, som inte alls stämmer ihop med designen på resten av spelet.

Lägg till att man har skrattande människo-demon-nånting till fiender, som tydligen är del av en terroristgrupp någonstans, som skulle göra..nånting. Jag gav upp ganska fort att försöka förstå detta virrvarr av nonsens som sprutade ut ur min tv.

Jag hoppades på mycket när jag startade Killer 7. Jag hoppades på en filmisk upplevelse, en explosion av goda designval och intressanta plottwists. Vad jag fick istället, var en soppa gjord av rent och skärt misslyckande.
Om ni inte hade gissat det innan, så säger jag det nu. Undvik detta spel! Det var inte ens värt de 99 kronorna jag gav för det i reabacken på Rusta.