Fairytale Fights

Vore det inte en bra idé att lagom till halloween omvandla klassiska sagor som lilla Rödluvan, Hans och Greta och Snövit och de sju dvärgarna till den vuxna demografin genom att transformera dem till morbida, sjuka och våldsamma versioner i ett splatterblodigt hack 'n slash-spel?

Någon verkade tycka det i alla fall. Och på pappret kanske det inte låter helt fel, idén fungerade bra i American McGee´s Alice och sagorna har ett uns av skräck i sig om man tänker efter. Men då gäller det att man har en spelidé också, det här var bland det sjukaste jag varit med om i spelväg. Och precis som den här recensionen - inte för barn.

Öppningsscenen sätter ribban. Lilla Rödluvan ser flera vargar i färd med att bryta sig in i sin mormors hus, hon tar med ett elakt leende fram kniven redo till undsättning, men stoppas i sin väg av mormoderns hemhjälp som effektivt dödar vargarna med en hagelbrakare. Lilla Rödluvan känner sig onödig och lunkar lommet därifrån. När en sovandes Snövit räddas ur sin glaskista av ett högfrekvent skrik träffar en av glasskärvorna en åskådares öga och utför primitiv hjärnkirurgi. Efter Jack och bönstjälkens introduktion får vi se kejsaren utan kläder presentera sig i sin vanliga dress (ett äpple täckandes familjejuvelerna) framför en folkmassa som reagerar med att blodigt trampa ned både kvinnor och barn, flyendes i panik.

Så då vet man vad man har att vänta sig. Fyra melankoliska, utstötta, moriska och spelbara antihjältar redo att spilla hinkvis med blod. Storyn är ett hafsverk, ingen talar eller kommunicerar i spelet. Det finns ingen dialog eller tillstymmelse till direkt handling om inte guideskyltarna kan räknas som det. Men det behövs ju inte alltid, bara spelandet i sig är bra. Men är det?

Eh.. nej. Det är en total och fullständig katastrof. Man springer framåt, i co-op helst för att dela smärtan någorlunda även om det egentligen bara gör det rörigare, som en mördarmaskin och slafsar sönder allt i sin väg med något av de hundratals vapen som finns i kistor och tappas av fiender. Stridssystemet är kaotiskt dåligt, slagen är mappade till högeranalogen av alla knappar. Det kan funka någorlunda, som i Too Human, men här renderar det striderna poänglösa. Det enda man kan göra är att frenetiskt svänga högeranalogen och hoppas att man träffar något, man har verkligen noll kontroll över situationen. Combos utförs genom att trycka flera gånger åt samma håll. Hur naturligt är det att snabbt vicka högeranalogen åt vänster eller höger jämfört med att trycka snabbt på en knapp? Om högeranalogen bestämde riktning hade det kanske funnits någon poäng men det gör den inte.

Inte för att kontroll över situationen egentligen behövs. När man dör, för det gör man - fienderna är stenhårda och lömska fällor skär dig i bitar var tionde sekund, så trycker man bara på A och startar om där man dog. Och då dör man ofta igen eftersom man inte är odödlig när man kommer tillbaka. Men som sagt, vad spelar det för roll, man är odödlig så då försvinner eventuell spänning eller motivering som hade kunnat funnits. Av samma anledning ignorerade jag blockeringsknappen, dör man är det bara komma tillbaka och hacka ned dem och det enda man förlorar på att dö är pengar som inte kan användas till något annat än att bygga ett monument i staden.

All form av utveckling eller evolvering saknas. Det finns inget RPG-system, man kan inte gå upp i level, få nya färdigheter eller mer liv. Det enda som förändras är vapnen och miljöerna. Inte ens fienderna varieras, varje nivå är sprängfylld med en eller två typer av fiender och en boss eller två.

Ett typiskt scenario i Fairytale Fights ser ut så här: Du dödar fem pepparkaksgubbar för att öppna en dörr eller magisk portal som hindrar din framkomst, du springer vidare och undviker att slåss med den katastrofala högeranalogen så mycket som möjligt samtidigt som du önskar att du hade haft öronproppar så du sluppit lyssna på den hemska upprepande tivolimusiken (det finns en musikslinga per bana som upprepar sig om.. och om.. och om igen) som ger dig mardrömmar och påminner dig om clowner med knivar, du hör ett gong-gong liknande läte och får ångest och panik för att du vet att det är signalen för fler pepparkaksgubbar att skära i stycken innan dörren låses upp, du lyckas efter några minuter och springer vidare, slits i stycken av några väl utplacerade fällor och skrattar uppgivet medan du springer förbi ett par, just det, pepparkaksgubbar. Sen hör du den förbenade gong-gongen igen och springer in i en dörr, kryper ihop i fosterställning med kontrollen och försöker mentalt få det lilla röda luvfanskapet att klösa sig igenom dörren men inser att du måste döda fler pepparkaksgubbar och börjar långsamt strypa dig själv.

Ungefär sådär var min mardrömsliknande upplevelse med spelet. Enformighet, enformighet, enformighet. Det enda bra med spelet är grafiken, den är snygg och krispig med glada färger. Miljöerna är faktiskt snygga (kameran är låst) och fienderna delas, strimlas och smashas sönder beroende på var man träffar dem. En inzoomningsbild över spektaklet kommer upp om man gör en snygg avrättning och täcker halva skärmen. Som tur är kan man dock stänga av den. Blodet flyter i pölar på marken efter en strid och lustigt nog kan man glida omkring och smeta ut det i olika former. Försökte under en av mina psykoser skriva "Snälla ta mig härifrån" men det var lite för avancerat. Fötterna lämnar också blodiga avstamp när man vandrat i slafset. Dessvärre kan bilduppdateringen variera om mycket händer samtidigt, men det skedde inte jätteofta.

Ett värdelöst fightingsystem kombinerat med en repetition utan dess like och total brist på story och utveckling gör det här till en blodig röra som jag inte rekommenderar till någon annan än självplågare. Kanske även till emetofiler, jag var nära att behöva gå ett par gånger själv. Det finns ingen anledning att slänga sina hårt införvärvade stålar på det här med så mycket annat runt hörnet och redan ute.

+ Grafiken

- Allt annat

Recensionen med bilder:

http://www.minhembio.com/artiklar/1959