Uncharted 2: Among Thieves

Har ni hört om historien där Indiana Jones och Lara Croft fick en son som växte upp och blev en jämlike med sina föräldrar? Blod, svett och tårar - Nathan Drake är tillbaka - mer episk än någonsin.

När jag spelade Uncharted: Drake's Fortune för första gången så var det med stor glädje. Jag älskade svettiga lilla Nathan som på något lustigt sätt hamnat mitt i en djungel, helt omringad av fiender, utlämnad till sitt eget öde. När så Uncharted 2 var på väg så kunde jag mer eller mindre redan från start se av vad som visades att det skulle bli större på många sätt. Och så blev det också.

För spelreglerna sätts redan från start. Mitt i ingenstans vaknar Nathan Drake till och ser till sin fasa att han är täckt av sitt eget blod. Med sina sista krafter lyckas han samla sig och komma på fötter samtidigt som man får reda på hur allt började. En inbjudan till att roffa åt sig Marco Polos försvunna skatt. Därifrån far man från Turkiet, till Borneo och till Peru med flera. Och under vägens gång kommer man allt närmare sanningen kring vad som faktiskt hände med den försvunna skatten.

Handlingen i Uncharted 2 är bra. Jag gillar hur de presenterar den, hur de mixar med att man ena stunden kämpar i snön och andra stunden får se hur allt startade för att sedan knyta samman det hela och avsluta. Den här gången känns det dock mindre som att Drake hamnar i dumma situationer av misstag. Det känns mer som att han här vill vara hjälten och mer tar på sig det som sker, rent av väljer att vara en del av allt. I ettan fanns det något oskyldigt över karaktärerna som i tvåan, inte sköljts bort helt, men i alla fall fått sig en rejäl nedtoning. Jag känner mig något tvådelad kring detta då jag å ena sidan tyckte om just den biten av Drake's Fortune samtidigt som jag inser att det är en smart utveckling inför tvåan. Jag är trots allt glad att man inte satt på Drake en mantel. Det hade varit lite overkill.

Fanns det något mer i första spelet som jag gillade och som jag rent av fann riktigt och fullkomligt mästerligt så var det dialogerna. Skrivna med en enorm precision där man blandade allvar och humor på ett superbt sätt värdig en motståndare till Indiana Jones-filmerna. I Nathans andra äventyr... Jag skrattar inte längre. Tyvärr. Visst kan det dra lite smått i mungiporna, men det är inte alls på samma sätt. Kanske är det jag som gått och blivit grå och tråkig, men någonstans så känns det ändå annorlunda. Dialogerna känns dock mer mästerliga, mer genomtänkta, mer filmiska och mer briljanta.

För så är det. Röstskådespeleriet är verkligen helt makalöst bra och det var helt klart intressant att i bonusmaterialet se hur själva inspelningen går till. Normalt sett vad gäller spel så fångar man karaktärernas rörelse på bild först och skapar figurer varpå man sedan går in i en studio och lägger på ljud. Naughty Dog däremot spelar in alltsammans som en film, ljud och rörelse i ett. Ett oerhört lyckat koncept kan jag med glädje konstatera. Det hela blir levande och djupt på ett helt annat sätt än i många andra spel. Men som sagt, skämten är färre.

Något som man dock inte trappat ner på är grafiken. Istället har man tryckt på med allt vad man har och faktum är att man slår supersnygga ettan ganska klart. Sen hurvida man klämmer åt Killzone 2 också... det är frågan det. Då det ena är mörkt är det andra färgglatt. Därmed är jämförelsen svår, men samtidigt så gillar jag Drakes pixlar bättre. Framför allt så har man här större ytor, fler öppna ytor, laddningstider finns inte och du har fler fiender mot dig på samma gång.

Däremot känns det lite som att man ersatt kvalité med kvantitet. För även om fienderna är fler den här gången så är de betydligt tristare. Jag gillade verkligen att ränna runt i djungeln och skjuta bruna i piratbyxor och bandana. Här finner vi däremot gott om påpälsade muskelknuttar i sedvanliga mörka utstyrslar med plåtbitar över hela kroppen. Visserligen är det kanske något mer logiskt denna gång att gubbarna med mycket pansar håller sig vid liv längre, men ändå känns det lånat och taget från... tja, allt annat ute idag.

Sen ogillar jag också designen på blodet och då inte minst det som syns precis vid starten av spelet. Drake kallar det för hans blod. Jag kallar det för falu rödfärg. Blod ska enligt mig vara mörkrött och kletigt. Inte alls ljust och torrt som Nathans. Visst, blod kan torka, men knappast om man håller handen mot ett färskt sår.

Men annars känns det trevligt. Naughty Dog visar än en gång att man kan det här med design och nivåerna är många gånger oerhört läckra. Jag tycker dock att det är lite synd att man valt att ställa hela världen för ens fötter och miljöbyten sker i ett. Djungel, stad, snö, man har nästan lite svårt att hänga med. Visst okej, hellre det bättre från olika världar än allt från en, men samtidigt var det ju lite det som jag tyckte var grejen med ettan. Att man höll sig på ett ställe. Nu känns det som att tiden som passerar här är ett ganska stort spann och så känns det stundtals inte helt genomtänkt utan man har mer slängt in sånt som känns häftigt och snyggt. Och visst är det det också, jag är väldigt svag för vad som visas upp och jag slås med häpnad gång på gång, men jag vill gärna ha ett slags samband. Inte någon hastigt förklaring som man tvingas svälja i brist på annat.

Något som jag däremot gärna sväljer, med örat (!), är musiken. Genial i ettan. Ännu bättre i tvåan. Skillnaden är visserligen inte stor, men man har denna gång tryckt på med, vad som känns som i alla fall, mer riktigt musik. Alltså mer symfoni, mindre inspelade bitar. Musiken känns ännu tajtare och det är så filmiskt och så grymt som det bara kan bli. Många slingor känns igen och det är ju så det ska vara. Jag gillar det. Skarpt.

Detsamma gäller kontrollen. Smått justerad från första spelet håller den ändå hårt i simpelheten. Det är svårt att virra bort sig mitt i allt knapptryckande och man lär sig som nybörjare väldigt fort. Däremot ogillar jag att man helt plockat bort nyttan av att ha rörelsekänslighet i kontrollerna. I ettan hade man användning av detta vid balansering och granatkastning och jag hade hoppats på en vidareutveckling av detta i och med att flera titlar börja lära sig hur man använder den på bra sätt. Vill nu folk inte använda den här tekninken kan man ju bara helt enkelt ge dem ett val att stänga av funktionen. Men nej, istället är den borta helt och hållet. Trist.

Något som tillkommit är däremot ett onlineläge. Inte oväntat alls då det knappt släpps något spel alls idag där du inte kan haka upp dig över nätet och sparka lite internationella arslen. Och överraskande nog... är det ett bra sådant. Jag gillar det. Väldigt mycket rent av. Visserligen hålls inte samma klass som de större titlarna inom online-biten, men för att komma från ett spel som fokuserar så mycket på kampanjen.

Egentligen är det allt det vanliga (dödsmatcher, hämta flaggan och så vidare) men det är inte där det roliga ligger. Det roliga ligger i hur tillfredställande det är rent allmänt. Bara en sån sak som ljudet man får höra så snart en motståndare fällts. Annars känns och funkar allt som i kampanjen. Uppskattar man då som jag stridsystemet så kommer man att ha många roliga timmar här. Sen kommer man även att känna igen designen och utstyrseln på banorna och ja, som sagt så uppskattar man kampanjen kommer man även att uppskatta online-läget. Minuset här är dock att man slumpas in i matcher och dessa slumpningar tenderar att ta en enormt lång tid.

Vill man slippa detta, men ändå lira med sina vänner finns här även en samarbetskampanj. Inte så lång, och med extremt simpla mål helt utan bakgrund, men ändå roligt. För här handlar det trots allt om att samarbeta med kompisar (har man inga kan man dock slumpa ihop sig med några över PSN). Tre stycken är man och det hela är simpelt. Slå er fram mot mål. Trots att det märks ganska tydligt att man enbart plockat med detta för att det är på tapeten just nu så har jag ändå roligt. Fienderna stormar från olika håll och man måste hitta olika punkter att beskjuta dem ifrån. Sen kan man även bli tvungen att hjälpa vännerna från att dö och annat roligt vilket gör att man inte klarar sig på egen hand. Även här gäller, än mer nu, att har du roligt i kampanjen när du skjuter kommer du ha roligt här.

Ska jag be om något inför en eventuell uppföljare så skulle det vara att man gärna får slänga in pussel att lösa med andra. För även om Uncharted innehåller hel del skjutande så skulle det även vara trevligt att få göra vad man gör den övriga tiden i kampanjen med vännerna också. Sen inför en som sagt eventuell skulle jag även gärna se att humorn skruvas upp igen. Tvåan är som sagt något lite tråkigare på den punkten, men å andra sidan så är Uncharted 2 betydligt mer episkt. Det är mer storslaget. Mer filmiskt. Det märks att man lagt en etta bakom sig och utvecklingen från den är klart märkbar.

Ändå... allt eftersom skrivandet fortlöpt här har jag velat vad gäller betyget. För helt ärligt så är inte tvåan speciellt mycket bättre än föregångaren. Faktiskt. Till stor del handlar det om samma sak, fast med något annorlunda miljöer. Dessutom så finns inte humorn där på samma sätt, fienderna är tristare och man har helt plockat bort användningen av rörelsekänsligheten. Däremot har Uncharted 2 ett helt okej onlineläge och inte minst ett skojsigt samarbetsläge. Något som höjer liret över gränsen. Men få nu för all del inte intrycket av att detta är dåligt. Detta är allt annat än dåligt. Detta är fantastiskt! Nathan Drake står redo åter igen. Är du redo?

Trailer

+
Fucking episkt!

-
Sämre humor, Tristare fiender

Betyg

Grafik 10/10
Spelbarhet 8/10
Ljud 9/10
Hållbarhet 8/10

Slutbetyg 9/10

[Testad version: PlayStation 3]

¸.•*¨¨*•.¸ ¸.•*¨¨*•.¸Andra Åsikt¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸

Glass Simon

Jag började spela Naughty Dogs uppföljare i hopp om att få uppleva samma saker och ting jag fick göra för ett par år sedan, när jag spelade det första spelet i serien. Det var något nytt, för mig personligen, och ett underbart äventyr. Och kanske precis vad Sony behövde, också, för den delen också. I och med tvåan, som fått undertiteln Among Thieves, så smörar man på ytterliggare. Det mesta som var bra i Drake's Fortune har förfinats, inte minst den grafiska biten som verkligen gör detta till bland det snyggaste du kan spela till konsol. Om inte det snyggaste, faktiskt.

Nates äventyr tar oss denna gång till legenden om Marco Polos sista resa, då han gav sig ut på sjöss ifrån Kina med en hel flotta i sitt entourage, men kom endast hem med ett skepp och ett par dussin män ombord. Nathan blir erbjuden att jobba för en viss man, och hans uppdrag blir att finna de försvunna skeppen innan någon annan gör det. Detta leder vår hjälte in på en helvetiskt intensiv resa, som tar sin början i Borneo, och slutar i ett kyligt Nepal. Berättelsen känns om möjligt ännu mer levande här än vad den gjorde i ettan, men den känns ändå snäppet svagare.

Detta är ett utav årets bästa spel, utan tvekan. Jag placerade det på tredje plats i min egen lista, men är faktiskt beredd att placera det ännu högre nu. Detta är fjolårets bästa spel, utan tvekan.

Betyg: 10/10

[Testad version: PlayStation 3]