The Legend of Zelda: Spirit Tracks

The Legend of Zelda: Spirit Tracks är en sorglig historia. Inte till följd av att den innefattar prinsessans död, utan på grund av de konventioner den följer. Det är en fråga om ett spel som går på räls, både bokstavligt och symboliskt talat, och trots att man byter spår, gör inte tåget det. Det tuffar bara på.

Det fanns en tid då Zelda var nyskapande. Jag var antagligen inte född då, eller vid fullt medvetande. Det fanns också en tid då Zelda följde gamla skisser, men ändrade om vissa delar, lade till och trots allt lyckades vara fräscht. Berättelsen kände vi till viss del igen, men den lyckades ändå överraska oss. Sedan dess har världen gått vidare.

Zelda också, faktiskt. Men inte åt det hållet jag önskade. Vore jag en positivt sinnad människa hade jag i den senare delen av den här texten hyllat spelet för hur otroligt bra den första halvan är. Sett till templen, pusslen och de platser jag besöker, för att inte tala om karaktärerna, kan det nästan mäta sig med föregångaren. Under dessa timmar är det svårt att slita sig det minsta ifrån spelet. Hade inte tåget varit där eller Anouki-snubbarna drabbats av omfattande personlighets- samt kulturförändring på bara tre generationer hade det rent av varit bättre. Istället drabbas spelet av det jag vill kalla för Hollywoodkomplexet.

Hollywoodkomplexet är ett problem som finns i alla medier nuförtiden. Det är en tanke som säger att större är bättre. Det är en tanke som säger att ett säkert kort förstorat tio gånger är ett bra kort. Musik vi redan lyssnat på med ännu fler och svängigare toner. Filmer vi redan sett med ännu mer specialeffekter, actionscener och kärleksaffärer som slutar likadant. Avatar lider av detta komplex, liksom den största delen av radioskvalet. Förstnämnda lyckas dock vara relativt intressant då det förmår övertyga på andra punkter. Det lyckas Spirit Tracks bara halvvägs.

Halvvägs igenom är det en ytterst angenäm resa. Kopplingarna till föregångaren duggar tätt, skapar intressanta och trevliga upplevelser, men efter att jag gör mitt fjärde återbesök i Spirit Tower börjar jag tröttna. Alla de fyndiga pusslen blir enbart irriterade då vistelserna i tornet lider av en fullkomlig enformighet. Två teman används för att göra det hela intressant, men dessa nyttjas om och om igen och i bakgrunden surrar en melodi jag tröttnade på vid första besöket. Det spelar ingen roll att spelet är väldigt smart när allting är en upprepning av det jag redan gjort innan. Båda i föregångaren och i spelet självt.

Phantom Hourglass hade ett flertal spår att välja mellan. Spirit Tracks har två. Det ena av dessa är det tåg som känns stelare än vilken vilsen roddbåt som helst. Problemet är inte begränsningen tågresandet innebär, eller att det enbart är en transportsträcka, utan att det är en så otroligt enformig och tråkig sådan. Samma saker upprepar sig om och om igen. Att styra tåget är en pina eftersom allt kontrolleras med pennan, och att det sedan tar en sådan otroligt lång tid gör inte saken bättre.

Spirit Tracks är inget långt spel. Ändå är det ett spel som aldrig vill ta slut. Det blir helt enkelt för mycket av det goda, och det blir för extremt. Det är så smart, men så instängt i sin egen lilla kula, att det inte kommer någonvart. Och det är en sorglig historia. Det är en sorglig historia eftersom det är beroende av den föregångare som gör spelet överflödigt. Detta är ännu sorgligare då jag vet att det inte ens är ett dåligt spel. Därför gör den som inte gjort det ännu rätt i att köpa Phantom Hourglass. Vi andra väntar till nästa titel. Förhoppningsvis har Nintendo lärt sig hur man lämnar spåren till dess.

Oavsett hur bra jag tycker första halvan och många andra delar är kan jag inte rekommendera det till någon.