New Super Mario Bros. Wii
New Super Mario Bros. till DS är ljuv musik. New Super Mario Bros. Wii är musik för fler än en. Fler än två. För fyra. Men det använder sig inte av fyrtakt. Takten däri är långt mer komplicerad än så.
Själva takten ger spelet ett liv. Eller - det ger det mer liv. Liv finns det gott om i den färgglada världen. Men den ger den en själ, oavsett hur mycket jag själv ogillar ordet. Alla förstår dock vinken. Livets essens - rättare sagt New Super Mario Bros. Wiis essens - ligger i takten musiken skapar. Den får fiender att dansa, plattformar att hoppa, mynt att gunga. Och den sätter spelaren i samma gungning.
En gungning som ganska snabbt blir något för kraftig. Med hela världen i rörelse, en rörelse som är fullkomligt beroende av upplägget och den väg man tvingas följa, är varje malplacerad plattform ett mindre misslyckande. Båda för spelaren själv och låten, som tvingas loopa ett flertal gånger. Däremot är detta lika mycket ett problem som det skapar en utmaning, men samtidigt lyckas världen bli för mycket för sitt eget bästa. Att blanda alla sorters instrument är inte per automatik bra. Att kombinera fyrtioelva olika plattformar på en och samma bana lika illa. Åtminstone i fallet då takten och bandesignen inte lyckas passa ihop, och slutar med ett fall ned i den svarta gropen, med irritation som följd.
Ömsom skratt, ömsom argt tjatter ackompanjeras till tonerna, och den glada musiken till trots förmår det inte alltid lyfta upplevelsen och sätta takten på plats igen. Den är inte tillräckligt genomtänkt för det, utan ofta bara ett bevis på ett otroligt överflöd av kreativa idéer som inte lyckas hamna där de bör hamna. Istället placeras de ovanpå varandra, och utvecklarna lyckas inte reda ut nystan förrän vid värld tre. Den första klarade dock av att bjuda på en någorlunda njutbar introduktion.
Fyra lyssnare kan inte rädda en låt som går alldeles för långt, trots att det är mycket trevligare att uppleva den tillsammans. De kan bara göra den mer kaotiskt. Detta är förstås en fördel många gånger, då det skapar en oförutsägbar spiral av kaos där man förvisso blir arg, men till största delen sitter med ett leende på läpparna. Mestadels eftersom man skrattar tillräckligt mycket under de underbara stunder som dyker upp, snarare än fastnar surmulen då någon vilsen utvecklare tryckt på repeat-knappen och fått för sig att mycket är bäst, snarare än mest. Dessutom är man vid det laget framme vid värld fyra, och mycket går rakt uppåt därifrån. Inte allt, men mycket.
Det räcker för att göra New Super Mario Bros. Wii till en ytterst angenäm upplevelse. En dans, till en takt som blir bättre med tiden. Från extrema och överdrivna sand- och snökullar med mynt som kan bugga, till flygande rockor och lava i massor, där någon annan tycks ha tagit kommandot över bandet och styrt kosan in på bättre, mer avvägda spår, hela vägen in i mål, där det hela slutligen mynnar ut i manisk förstörelse under eftertexternas förbirullande, och jag kan inte undgå att känna mig nöjd. Det räcker inte länge, och vissa saker vill jag enbart glömma, andra uppleva en gång till. Och en gång till. Som en bra låt alltså. Ta kanonen till värld fem och rocka fett.
| Mitt betyg: | 7/10 |
| Samlat betyg: | 8.6/10 |
- Format:Wii
- Genre:Plattform
- Utvecklare:Nintendo
- Utgivare:Nintendo
- Antal spelare:1-4
- Premiär:20 November 2009
Var brukar du köpa dina spel?
Gamereactor since 1998 - Published by Gamez Publishing A/S Strandvejen 72 st. mf, 2900 Hellerup, Denmark
Helmysigt! För jag gillade liknelsen med ett stycke musik.
Du skriver verkligen recensioner som ingen annan gör.
Tack tack. Musiken och takten i samklang i detta spel är verkligen det som gör det (och föregångaren till DS) speciellt. Det måste helt enkelt tas upp.
Kul att få vara lite unik, även om det nog finns en del som skriver "annorlunda" recensioner därute. Bara det att det inte är så vanligt inom spelrecenserandet.
Intressant recension. Tydlig genomgripande idé, fin rytm och bra ekonomi i texten; inget överflödigt, utan rakt på sak.
Det här var nog mitt mest efterlängtade spel förra året. Jag skulle ju köpa det här på dag ett, men blev sjuk ett par veckor, och så kom julen och kylan som gör det svårt att samla tre kompisar på samma gång... Aaaargh, jag vill spela det!
Snälla, säg för fan inte "ekonomi" i texten.
För snacka om att kapitalismen har kommit alltför jävla långt om den till och med lyckats invadera det helt oekonomiska skrivandet.
Doktor Kosmos, let's-a go: Kapitalist! Nu ska du dö!
Haha, men det passar ju. Spelet och Nintendo är trots allt en stor (och förvisso glädjeskapande) kapitalist!
Ack, NuYu, du är lika förlorad som Leorio.
Du måste ju in i det sista kämpa emot det statistiskt ekonomiska i texten; alltid vara beredd på att stjäla penningpungar och dela ut mynt till läsarna!
Fan, misslyckades jag med det? Inte för att jag riktigt fattade vad du menade, men men...
Haha, inte jag heller. Men jag står vid min känga mot Leorio; oavsett om du nu gjorde som han tyckte eller inte.
För i en vinstdriven värld där "tid är pengar", så finns det inget ekonomiskt i att och lägga ned sagda tid på att skriva personlig skit som du inte får betalt för.
Därför, vi vill inte ha några kapitalistiska koncept och liknelser i fortsättningen, tack Leorio. Det fanns andra som fungerar utmärkt.
- Doktor Kosmos är lugn nu. Fin Kosmos.
Haha, här blir man påhoppad av självaste Silke.
Men jag förstår inte din reaktion. Hur kopplar du ekonomi rakt in på kapitalism? Är inte sparsamhet snarare en motsats till kapitalism. Jag trodde det handlade om att slösa och inte att bevara?
Gott skrivande handlar om att ha ett gott ekonomiskt sinne med texten, oavsett alla politiska övertygelser...
Vad du uppenbarligen inte förstår är att jag skämtar taskigt. Vi gör så ibland. Människan. Kanske även Skrikapan.
Med det sagt, så är "Ekonomi" den vinstdrivna världens ord för just sparsamhet. Uppkommet ur kapitalismens omfamning av världen. Där har du kopplingen. Men så insåg du ju att du lika gärna kunde säga sparsamhet. Så allt är nu fantastiskt. Fortfarande skämtsam.
Sedan vill jag dock aldrig skriva under någon konformistisk tanke om att "gott skrivande" bör innefatta det ena eller det andra. Hämmar för all evighet kreativiteten och prosans progression och möjlighet.
Du är gränslös så långt som du tillåter din hjärna att tänka.
Skämta på du, Silke. Taskigt eller inte. Men inte på min bekostnad, och med den översittaraktiga tonen.
Hmm, "det var bara på skoj", vilka brukar försvara sig så när de blir tagna på bar gärning...
Så skämt eller inte kommer jag att bemöta ditt inlägg, i fall någon skulle ta dig på allvar.
Jag har ingen avsikt att begränsa skrivandets möjligheter; det klarar skrivandet på egen hand. Den stora begränsaren av livet, och således litteraturen, är döden. Vare sig vi vill det eller inte är våra dagar räknande. Och antingen fyller vi dem med nonsens eller det som är värdefullt.
Väljer vi det värdefulla måste vi göra en bedömning vad som är värdefullt, och i själva väljandet kommer vi in i ett ekonomiskt tankesätt.
Visst använde jag "ekonomisk" i betydelsen "sparsam" men anledningen att jag fann "ekonomisk" som ett bättre ord, är att skrivande inte bara handlar om att vara sparsam med orden, men att finna och värna det som är värdefullt. Ett större och mer komplext system, som jag tycker "ekonomisk" bättre täcker.
"Gott skrivande" är väl som "god soldat" inte nödvändigtvis något bra ur en moralisk eller politisk synvinkel, men likväl något reellt existerande.
Den goda litteraturen har ett värde i sig självt som inget annat kan tafsa på.
Skrivande är, precis som TV-spel, en tävling där de starkaste texterna vinner. Man behöver inte spela för att vinna, det finns andra värden, men strider man för att märka ut sig, så kan man inte vända "gott skrivande" ryggen, lika lite som man kan vända "gott spelande" ryggen om man vill bli en bra spelare...
Visst, skrivandeprocessen, framför allt i skönlitterär bemärkelse, handlar till stor del om att göra misstag, vilket kanske är det bästa sättet att komma till en tanke som ingen stannat vid förut - och att vara vaksam när det händer och inte låta sina fördomar agera självcensur - men att detta skulle vara någon slags motsats mot "gott skrivande" kan jag inte hålla med om.
Jag har inget problem med att du ogillar bra texter ur någon slags filosofisk synvinkel, men att "gott skrivande" som princip skulle vara hämmande kan jag inte alls hålla med om.
"Gott skrivande" handlar om att rensa bort klichéer och slöa tankar och sikta mot livet, det obekväma och det okända; det som gör ont, det värdefulla.
Att skriva handlar för mig om att skära bort allt som bedövar och berövar oss, och det är en slags matematisk lek med orden, med livet som insats...
Först och främst, jag var skämtsam, kanske osmakligt så, och eftersom vi har haft föga interaktioner så får jag - och det gör jag - onekligen acceptera följden.
Sedan uppkommer mitt problem med "gott skrivande" och ditt undvikande av "klichéer" för "att sikta mot livet", propagagerandet av och i det bestämmandet över vad som är "nonsens" och vad som är "värdefullt", av att det är en högst bakåtsträvande tanke som utgår från att det finns någon form av sanning eller normalistisk bild som på så sätt kan avgöra det ena som "bra" eller inte.
Det håller jag helt enkelt inte med om. Det är att alltid fasthålla sig vid redan utsatta begränsningar. Och absolut, detta är högst filosofiskt. Men filosofi är överallt där det finns tanke.
Döden är inte en begränsning så till sätt att den underminerar dina möjligheter när du är vid liv; det är slutdefinieringen som sedan lämnar dig till eftervärlden. Som du kan bry dig om eller inte. Men det är din hjärnas jobb att ta dig så långt som du bara vill gå när du lever, eftersom det livet är det enda du har. Det nuet är det enda du har. Det viktiga är således att liv alltid är liv.
Och vill du begränsa dess innebörd och möjlighet genom att mest vidhålla det redan existerande och inte försöka tänka så annorlunda och långt som det bara går, så är det upp till dig. Men tro inte alla andra spelar efter samma strukturella konservatism.
I en sådan värld skulle musik fortfarande var definierat efter melodi och klassisk komposition, en värld där radikala oljudsgnidare som Merzbow aldrig skulle ha fått acceptans överhuvudtaget. Men så blir det inte, eftersom det alltid finns människor som är beredda att vidga sina vyer och helt omdefiniera vad som är, för att inte tala om subjektiv småpotatis som vad som är bra eller dåligt.
Och det är den öppna olikheten som leder livet som kraft mot platser och situationer det tidigare inte ens kunnat drömma om.
... sen kan man tala om de människor som ska vara annorlunda enbart för annorlundhetens skull, liksom de som inte har en egen åsikt utan enbart följer strömmen. Båda två lika dåliga, om du frågar mig.
Ni säger vettiga saker båda två, men det verkar faktiskt som om ni talar om helt olika saker. Däremot anser jag att begränsningarna alltid existerar, oavsett om du tänker så fritt och annat skitsnack som möjligt. Vore du fri från allt, således inte kopplad till minnen, instinkter eller någon annan, så vore du fri. Annars är det en omöjlighet, enligt mig. Fast nog bör man alltid sträva efter att komma så långt som möjligt.
Du begränsar din värld med tanken, sa Buddha. Självklart, men själva tanken är begränsad. Litet dilemma, det där.
Se bara på tiden, som vi uppfattar den. Den rör sig i en viss fart, men tittar man på hur en fluga upplever samma tidsrymd är den fem gånger så lång. Alltså finns det här heller inget rätt eller fel, bara en upplevelse.
Precis som med allt. Inget rätt och fel, utan man kan göra det man känner för. Men att sträva efter att vara så annorlunda som möjligt, enbart för dess skull, är bara dumt. Det är inte olikhet, det är påtvingad olikhet. Och alla människor är olika i sig själva. Det är detta man bör plocka fram.
Du missförstår vad jag menar med "annorlunda". Du tänker precis som Leorio i form av attribut och strukturer, att vara annorlunda.
Det är långt ifrån vad jag talar om. Jag talar om livets kraft och hjärnans möjlighet. Så länge du intalar dig att begränsningen finns så upprättar du den också.
Det är att sätt att se och leva. Att söka efter att tänka gränslösheten. Du kan aldrig förankra dig vid enbart din perception som människa, utan måste relatera till allt annat och försöka begripa dig på dess perception och sammanhang i livet som just en stor koasartad energi av olik- och möjlighet.
Buddha, har ingen plats i min filosofi, så han kan hålla munnen stängd och fortsätta söka efter DEN
HÖGSTA FULLKOMLIGA UPPLYSNINGEN.
Lycka till.
Bra sagt.
Frågan är bara om människan, den store egoisten, kan se någonting ut någonting annat/s perspektiv. Det blir alltid ur det egna, och den fulla förståelsen är kanske en omöjlighet, liksom den fullkomliga upplysningen. Men i och för sig, att gå på fakta att människan antagligen inte kan förstå och se ur andras perspektiv leder ju ingen vart, för då försöker man ju inte ens. Fast vad är meningen att försöka om man kanske aldrig ens kan?
Eftersom jag inte tror på slöseri av tid kan jag heller inte tro på att någonting alls är meningslöst. Så jag ska försöka.
Men, om du ser utifrån alltings perspektiv, ser du då inte något annat än kaos? Ser du då inte struktur, då allting hör samman?
Nej, Silke, din relativism ger jag inte mycket för. Men tack för att du klargör din synpunkt. Det känns tydligare var vi har varandra nu.
Jag har aldrig menat att vara anti-originell, eller anti-nyskapande. Tvärt om. Att skriva handlar om att märka ut sig, och att vara originell är det bästa, i vissa sammanhang kanske enda, sättet att göra det.
Men jag tror, till skillnad från dig, på sökandet av värden och sanningar i texten, och att målet med att tänka annorlunda är sökandet eller det dolda eller det tidigare ej existerande, som man kan införliva med sina tidigare erfarenheter, och på så sätt kan ta sig vidare.
De bästa texterna är sådana som man inte lyckas införliva för att de är för mångtydiga, som man blir införlivad av, eller som man måste återvända till för att man behöver dem...
Jag tror att byggandet av ett hus bygger på att man lägger sten på sten, inte att man börjar med att lägga taket fritt i luften, vilket du verkar göra.
Jag tror absolut inte att det finns en allmän formel som alla texter ska följa, däremot tror jag att alla texter har en egen inre ekvation - dess budskap, tema, själ eller vad man nu ska kalla det - som den så att säga växer ur, som fröet blir till en blomma.
Du ser detta som en begränsning och visst är det en begränsning, men för mig är det vad konsten handlar om. Om inte döden, sjukdom och andra problem fanns skulle vi inte vara människor, utan gudar, och då skulle det inte finnas någon konst, det skulle knappast finnas någon kommunikation överhuvudet.
Anledningen till att vi yppar oss är först och främst för att något är fel, något är otillräckligt, vi vill uppmärksamma och förhoppningsvis få hjälp att ändra detta. Med din attityd låter det som om det inte finns anledning att skriva och läsa alls, det bara att sätta sig med haschpipan under ett träd i parken. Inget fel i det, men det är inte berättarkonst i mina ögon.
Det måste finnas en anledning till att du nämner just Merzbow och att Spotify kallar honom "the most important artist in noise musik". På något sätt måste han utmärka sig mer än andra oljuds-konstnärer. Om det är för att han är "bättre" eller för att han "tänker friare" så måste det finnas en kvalitetsskillnad. Jag har svårt att tro att du inte håller vissa böcker, viss musik, vissa TV-spel över andra. Och det måste ju finnas någon anledning till att du gör detta val...
För mig handlar nog konsten just om "min perception som människa" och mitt möte med världen. De begränsningar som definierar mig och mina försök att överkomma dem. Varför skulle jag inte tala sanning? Varför skulle det vara bättre att ljuga? Och finns det varken sanning eller lögn, varför skulle jag överhuvudtaget ge min subjektiva syn på en spelrecension?
Så tack, jag behåller min kamp med språkets och livets begränsningar, och de kreativa vinningar de ger, så kan du sväva fritt i ditt kaotiska kosmos...
NuYu:
Nej, jag ser inte uttänkt struktur (vilket är vad det innebär), jag ser just ständig förändring, evolution och anpassning - jag ser just hur olikheten och möjligheten överlever och förändras, på grund av gränslösheten i perception och beteende.
Det är lätt att tänka på kaos negativt, att kaos måste vara si eller så, men även kaos kan har sina mer harmoniska stunder, skillnaden är det finns inget egendomligt i hur plötsligt allt kan förändras när ex. den där istiden som ödelägger en hel värld uppenbaras.
Hur en värld styrd av kosmisk harmoni däremot skulle kunna tillåta något sådant, är bortom mig. Men i kaos däremot, så är det istället en självklarhet i sin möjlighet.
Kaos ÄR nämligen ständig olikhet, gränslöshet och möjlighet. Du vet aldrig vad som kan hända. Om du sedan skulle vilja dela in följden i "positivt" eller "negativt", rätt och fel, dåligt och bra, så har du missförstått vad det hela handlar om.
Kaos är således hårt, men också fantastiskt. Precis som friheten.
Leorio:
Jag nämnde Merzbow mest av anledningen att han är känd, istället för att verka ännu mer märkvärdig och plocka det minsta.
Och jag accepterar självfallet din syn, och gör det dig välmående och produktiv så är det jättefint. Jag ville som sagt bara redogöra för hur jag ser på livet och finner det fantastiskt. Men aldrig i syftet att du skulle behöva hålla med. Varför skall du göra det?
Sedan kan jag inte riktigt begripa hur jag blir anti den personliga smaken när det just är väldigt mycket individualismens möjligheter jag talar om. Det handlar inte om att personligen inte kunna tycka mer om det ena än det andra, det handlar om att det finns ingen övergripande sanning eller struktur som på egen hand kan bestämma vad som ÄR bra och dåligt. Detta var vad jag fick känsla av i din kommentar.
Ur den personliga synvinkeln, i den egna kampen, kommer det alltid finnas tycke. Och självfallet är också subjektivitetens frihet en del i det större filosofiska projektet om hjärnans möjlighet och livets gränslöshet.
Om en plötslig istid kom och ödelade allt skulle jag knappast kalla det för en följd av kaos, utan orsak och verkan. Den kosmiska harmoni - som du uttrycker det - och som jag anser mer trolig än kaoset, anser jag dock vara fullt kapabel till allt vad förstörelse och det andra, som vi förknippar med kaotiskt. Jag tror inte på det statiska, eller någon form av rätt/fel, utan på en ständig förändring till följd av orsak och verkan. Alltså inte kaos. Alltså ingen frihet.
Men detta hindrar mig inte - utan sporrar mig snarare - att utöka min syn på livet, min perception, så att den innefattar allt mer. Så att jag kan förstå hur alla saker hänger ihop.
NuYu:
Som sagt. Vi är lika i vår olikhet här.
Och sedan, haha, så kan jag inte låta bli att skratta varje gång jag kommer in i den här kommentarsraddan och ser Mario och kompani le mot mig medan jag tvingas bevittna, ännu en gång, mitt eget initierande av en jävla skitstorm i filosofiskt pladder som går helt och hållet över varandras huvud och förbi alla ordentligt grundade diskussionsmöjligheter och där allt bara kan sluta med att vi verkar bli ovänner.
Medan Mario och kompani fortfarande ler åt sin inte alltför gloriösa sjua.
Hörru, en sjua är bra!
Det problematiska med det här är att jag ligger någonstans mittemellan er båda då jag håller med lite i det Leorio talar om betydelse och begränsningar i språk och texter, medan jag står på din sida då det kommer till all syn på subjektivitet, annat än att jag tror på orsak och verkan och du på kaos. Fast nu låter det som om jag hävdar att du inte tror på orsak och verkan, men det gör jag självfallet inte; hade du hävdat saker som att: "jag rullar en sten nedför en backe men den slutar rulla utan anledning" hade det förstås varit en annan femma.
Absolut. En sjua är respektabel.
Men jag tycker att det är synd att det blivit så här, i synnerhet eftersom det är mitt eget fel, då jag självfallet förstår Leorio's tänkande och kan relatera till mycket av det han talar om när det gäller skapandet i sig självt; men eftersom jag aldrig kan hålla min käft stängd så måste jag börja prata om min filosofiska övertygelse som är alldeles för komplex för att sitta och trycka fram i rapid här och anta att någon som inte är lika mycket post-strukturalist som jag själv riktigt skall kunna begripa vad jag faktiskt menar.
Synd skulle jag inte kalla det, synd är frosseri, hat, spenat etc.
Nejmenasså, själv tycker jag det varit en intressant och givande diskussion här bland glada Mario-gubbar. Var det inte så Silke, att du inte riktigt visste varför du skriver?
Det är väl så nära vi kommer en sanning idag.
Och kanske jag därför borde hålla min mun stängd. Samtidigt, finns det ingenting i min tro på livet som mening i sig självt, som hindrar mig från att skriva.
Snarare är det en del av den gränslöshet jag spenderat så oerhört mycket svårtydd energi att propagera för härinne.
Och där har vi ett svar.
Ta-da!
Själv lider jag av ett annat problem. Jag vet (eller åtminstone visste) varför jag skriver, liksom jag inte heller känner mig speciellt begränsad, utan på något svårbeskrivet sätt känns det inte som om jag har något band till mitt skrivande. Eftersom allting är föränderligt tycks jag inte fästa mig vid att hålla kvar, eftersom jag vet att det ändå kommer ändras inom en snar (eller inte) framtid. För så är det alltid.
Genom att inbjuda förändringen och ständigt låta den komma, tycks jag ha förlorat anledningen till att överhuvudtaget fortsätta. Vilket jag finner lite småmärkligt, men sen är livet lite småmärkligt också.
Nejdå, jag både förstår dig och relaterar.
- Känner mig dock fortfarande lite halvt dålig till mods. Jag är för mesig för att börja diskotjafsa och sedan vänta på att den andra parten skall komma tillbaka och acceptera min inbjudan om kiss-and-make-up.
Speciellt när jag inte ens känner den andra parten, utöver någon liten huvudnick här och där.
Du: mesig? Du ska se mig.
Även om det varit lite blandade känslor tror jag nog att en tredjedel av oss tycker det varit en bra diskussion och respekterar hela skiten, och att det inte är något att tjafsa över. Man måste ju få hugga tillbaka lite, även om det skapar irritation för stunden.
Känns för övrigt som jag bör skriva på min novell lite till, på tal om diskotjafs, men orka!
Anyway, bra recension.