Svenska
MEDLEMSRECENSION

Heavy Rain

Att skriva en recension på detta interaktiva drama är mycket svårt, då man egentligen inte kan skriva den objektivt. Spelet rör om i ditt huvud och tvingar dig att vända dig till din egen moral, dina egna tankar och din egen vardag... Och just nu är min kall, mörk, blöt och fantastiskt gripande!

Man (jag) har väntat på Heavy Rain sedan David Cage och hans QuanticDream visade upp det första gången 2006. En väntan som varit långsam och torr, men så denna kalla februari 2010 så kom regnet, och det kom med ett mörker och en historia så välskriven att min handkontroll var ständigt i mina händer tills eftertexterna rullade. Varje scen drev mig vidare, många scener rörde mig till tårar. Jag kan inte svara på om det var för att det är så välskrivet och välspelat av röstskådespelarna eller om det har något att göra med den fantastiskt stämningsfulla och vackra musiken som gör att jag finner mig själv krypa ihop i fosterställning och slutar leva i min soffa och förflyttar mig in till ett påtagligt regn.

Jag blev väldigt imponerad av Fahrenheit, tyckte det var en grymt vuxen historia som grep tag i mig och visade att även spel kan få vara interaktiva berättelser, och det David Cage gjorde med Fahrenheit kan inte ens upplevas i film som är det närmaste mediet man kan jämföra med hans spel... Nu spårade Fahrenheit ur så hårt att Resident Evil 2 verkar vara en logisk verklighet någonstans i världen men det är en helt annan historia... Min poäng var att det fanns en vision bakom tv-skärmen, ett spel som inte gick ut på Alpha-Delta-Go-Go-BIG-BADA-BOOM, utan ett spel som riktade sig till intellektet.

Med Heavy Rain så tar David Cage och håller sig på jorden, till och med till vardagen. Och det är där allting börjar, utan moln, en varm smekande sol mot bar hud och en innovativ kontroll, här finns det inget mörkt moln på den klarblå himmlen.
Ethan Mars vaknar och jag tar ett par stapplande steg med R2, har relativt jobbiga problem med kontrollen tills jag inser att den är som en blandning mellan, säg Colin McRae Dirt 2 (gasa) och Silent Hill (du har två vinklar att växla mellan med ett enkelt L1).
Jag tar mig till duschen med ett par stopp för att raka mig och borsta tänderna. Jag sitter med kontrollen i handen och får verkligen känslan av att det här kan vara jag, vara mitt liv... Jag blir berörd och jag tar till mig Ethan... Det som händer efter detta är mer vardag och ett möte med min, eller jag menar Ethans familj, vilket sänker mig djupare in i Ethans universum.

Men vad vore Heavy Rain utan sitt regn? En katastrof väntar runt hörnet och den första tunga droppen faller långsamt ner och spräcker den vackra idyllen och verkligheten slår ett hårt slag i magen och placerar mig två år senare, 2011.
Ethan bor i ett nedgånget radhus med en nedgången trädgård i ett nedgånget bostadsområde där den virtuella verkligheten känns så verklig att du kan andas in den fuktiga och svala höstluften.

Shaun Mars sitter tyst vid matbordet och gör sina läxor medan jag går fram och tillbaka mellan klockan och Shauns To-Do-List, paniken över att inte hinna klart med middagen i tid kommer krypande... Jag trycker ned L2 för att se vad Ethan tänker och fyra alternativ börjar snurra runt mig och jag väljer något om Shauns' skola, jag hör mig själv tänka... Fan, middagen!
Micromaten svalnar på bordet och Shaun ligger i soffan och tittar på tecknadfilm. Klockan har precis passerat sovdags och jag säger till min son att lägga sig, men barn som han är frågar han om han får vara uppe lite längre... Vad svarar jag? Vill jag vara snäll och låta honom vara uppe, eller är den stränga vägen rätt väg att gå? Detta är ett av många val du kommer att ställas inför, många mer eller mindre triviala som ändrar antingen en scen lite grann eller gör så att hela spelet får ödesdigra konsekvenser.

Men vad är väl Game-Noir om inte handlingen förs framåt i riktningen nedåt?
Det som inte får hända, att tappa bort sin egen son, händer och en spiral av olyckor drabbar dig. Och det är nu spelets resterande karaktärer får fäste i din nya, fuktiga verklighet.
Utan att berätta för mycket, då du kommer vilja upptäcka deras personligheter själv så skrapar jag bara på ytan för dig i vilka-personer-du-möter-när-allt-går-åt-helvete.
Du möter Scott Shelby som är en privatdeckare som på uppdrag av andra försvunna barns föräldrar är ute efter anledningen till alla försvinnanden, men framförallt vem.
FBI-agenten Norman Jayden blir inkallad av polisen som kört fast i fallet om denna barnkidnappare.
Och sist men inte minst så spelar du som Madison Paige, denna 27-åring som lider av sömnbrist...
Att spela som Ethan vars son är försvunnen är fruktansvärt mot din egen moral, och det är till din egen moral spelet riktar sig. Men Ethan möter Norman som gör allt i hans makt för att hitta Shaun innan regnet förstör deras liv. Men jakten är inte helt lätt att utföra med ett beroende som blir mer och mer påtagligt.
Madison hamnar på samma motell som Ethan och visar sig vara en räddande ängel vid många tillfällen... Är det bara slumpen som fört henne ett par rum ifrån Ethans?
Och Scott går sin egen väg för att finna Shaun innan det är försent, vilket tar honom igenom smutsen som världen runt om oss krälar av men som alla blundar för... Men regnet sköljer bort och visar allas sanna ansikten.
Fyra öden sammanflätade på grund av en mördare, en möradre som lämnar döda barn med en orkidé på bröstet och en origami-figur i deras små oskyldiga händer. The Origami Killer har gjort att min värld sakta rasar samman för varje timme som regnet driver mig framåt.

Det är svårt att beskriva mer ingående då man helst inte vill avslöja för mycket, men det som gör att spelet slår så starkt emotionellt är känslan av att vilja veta sanningen, och vägen till den styr du själv, men hjälp av fyra trovärdiga och trasiga karaktärer, en fantastiskt välskriven historia, magnifik grafik och en djävulskt massa Quick-Time-Events. Dock ska sägas att det inte känns störande alls utan bara gör att känslan av att interagera i en underbart mörk Film-Noir känns starkare.

När jag var klar med spelet och såg det slut jag fick så insåg jag att det vara bara att vila upp sig och sen börja om, göra annorlunda och skapa mig en helt ny upplevelse i mörkret.
Och när andra omgången spelas så inser jag att jag borde testa göra alla val motsatt från första genomspelningen, vilket många gånger har satt mig i en fruktansvärt ångestfylld situation... Jag måste vara elak, jag måste göra fel... Fel enligt mig, inte enligt spelet, mina val gör att Ethan dör, eller att Ethan driver sig längre än vad som borde vara mänskligt för att rädda den person jag älskar mest...

Viljan att vilja jaga rätt på en mördare är stark. Viljan att få veta sanningen bakom detta monster är starkare. Och kärleken till sin son är kanske starkast, men det kan bara du svara på, jag vet vad jag valde. Nu är det din tur att välja...

Medlemsrecensioner26
Samlat betyg: 8.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10