Svenska
MEDLEMSRECENSION

Dante's Inferno

Det är omöjligt att nämna Dante's Inferno utan att nämna minst två andra spel - God of War och Dead Space. Det jag ska göra nu är att försöka skriva denna recension utan att jämföra Dante och hans helvetesresa med just dom två titlarna, utan bara se Dante's Inferno för vad det är.

Alla har vi hört talas om filmlicenser och hur vi springer med våra händer över våra huvuden när spelen nämns. Oftast med all rätt också... Men hur är det då med boklicenser? Det har inte direkt gjorts många, men här har vi en, och det är inte direkt någon lättviktare Visceral Games har tagit på sig.
Den Gudomliga Komedin skrevs på 1300-talet om och av italienaren Dante Alighieri och om hans resa ned genom dom 9 cirklarna i Helvetet för att träffa sin älskade Beatrice.
Att detta verk med sina 100 sånger blev så stort beror på många anledningar men den största är att det skrevs helt på italienska vilket gjorde att folket kunde läsa den och inte bara de lärda som kunde latin. Och sen såklart så har vi männsikor alltid varit nyfikna på Himmlen, Helvetet, det goda och det onda. Så att detta litterära storverk stått sig igenom tidens kast är inte så konstigt.
Men hur kan en historia om en man som vandrade genom helvetet och bevittnade de nio cirklarna bli ett köttigt Hack'n'Slash? Som det känns så borde det vara mer passande för ett ångest drivet RPG, eller?

Men är man en så kompromisslös utvecklare som Visceral Games så tar man historien och gör om den genom att placera Dödens lie i Dantes händer och gör honom till en blodtörstande och syndande korsriddare som efter korståget återvänder hem till Florence för att hitta sin älskade Beatrice mördad och resan tar sin vändning syd.

Denna start berättas via tre olika perspektiv. Vi har en fantastiskt animerad film som är i klass med de underbart snygga Pixar filmerna fast med mer blod. Sen har vi de teckande sekvenser som har fått mycket kritik, ofelaktigt enligt mig men det är en smaksak. Och sist men inte minst så har vi den obligatoriska Tutorial-sekvensen där du får känna på kontrollen. Och visst sitter den där, har man spelat spelet jag inte ska nämna så känner man sig hemma. Även om tutorials känns onödiga och enbart tråkiga, även denna, så avslutas denna med en riktigt underhållande boss strid mot ingen mindre än Herr. Död. Och ni har nog sett den lie som man springer omkring med senare så det är väl bara lägga ihop ett plus ett.

Tillbaka ner mot de nio infernaliska ringar som väntar oss. Nu har vi konstaterat att vi har en kontroll så gör det man tycker att den ska, vi har en bakgrundshistoria och vi har precis träffat diktaren Vergilius vid porten in till Helvetet. Han blir som en sorts guide som berättar om alla sevärdheter, om än morbida och vilka ringar som är vad och vilka sorts syndare som är straffade där.
Och är det något Dante's Inferno är fyllt av så är det sevärdheter. Jag finner mig själv sittandes med hakan nere vid bröstet och ögon stora som pingisbollar. Med fantastisk grafik så målar Visceral Games upp ett helvete fyllt med smärta, ångest och underbar design. En mycket stark anledning för mig att hugga mig genom horder av monster för att komma till nästa ring och nästa design.

Att befinna sig vid floden Styx och se syndarna drunkna omkring mig bidrar till viss osmaklighet, men det är musiken som sätter den riktiga känslan. De plågade skriken som omger mig kommer med modernistisk orkestral samt vokalbaserad musik väldigt influerad av den rumänske pionjären Ligeti och utan den så hade Helvetet nog inte känts som ett sånt sjukt ställe att hänga i. Massiva kudos!

Så här långt är allting väldigt fascinerande förutom ett par pussel som är tyvärr riktigt usla, omotiverade och väldigt skumma. Men jag når Lust och nu börjar saker och ting bli skruvade på riktigt, och då jag jag redan mött odöpta barn som har avhuggna armar och svärd ur benpiporna som gråter så där obehagligt när jag slaktar dom. Dom attackerar i horder!
Tillbaka till Lust.
Det som kommer skrivas nu kommer att vara provocerande och det är inte mitt fel.
Jag sitter med svordomar hängandes ur min mun, inte för att jag är arg, utan av förvåning och lite så här "men va fan, det kan inte vara sant." Den sortens svordomar. På väggen framför mig är det en stor vulva som föder ut fiender, en kvinnlig fiende, naken, som ställer sig i brygga och skjuter ut en tentakel ur sin vagina som jag tar tag i och snurrar henne två, tre varv innan jag slänger in henne i närmaste vägg och fortsätter mot Lustens slut för att möta den boss som avslutar varje ring.
Alla ringar har sin egen boss, stora som små, tuffa som mindre tuffa. Enklare som lite klurigare. Dante's Inferno är ett relativt svårt spel i dagens mått och man får räkna med att dö ett par gånger innan man hittar nästa "Health Fountain".

Nu när min resa närmat sig sitt slut så har jag tappat lusten, visst är jag fortfarande imponerad över miljöerna, grafiken, musiken och känslan men efter att ha dött för miljonte gången för att kameran krånglar läskigt mycket och efter att ha dödat fem olika sorters fiender i ett par timmar så har mitt tålamod tagit slut. Men det var ju det där med designen...
Spelet kommer till sin åttonde ring och spelets största brist blir löjligt uppenbar. För att ta dig vidare MÅSTE du göra 10 tester. Bara döda med magi. Döda alla fiender med 1 kombo. Stanna i luften i 7 sekunder etc.
Sådant lägger man till som en bonus arena när spelet är klart för dom som vill, inte för att dryga ut speltiden med 40 minuter. Detta moment sänkte tyvärr en stor del av känslan som dom så underbart byggt upp fram tills dess.

Personligen tycker jag inte att Visceral Games har våldtagit den Gudomliga Komedin utan att dom har gjort en väldigt fri tolkning men med mycket kärlek till originalet och jag tror nog att många kan få upp ögonen för det litterära mästerverk som ligger till grund för Dante's Inferno. Och kanske kan varva att "grinda" spel med att även kanske läsa en bok innan dom lägger sig och sover.

Kameravinklar som tar död på en, klantigaste speltids utdrygningen någonsin och olidligt mycket "button-mashing" förstör för ett annars grymt underhållande hack'n'slash som inte känns som en ful kopia av God of War. Med en estetik som får ögonen att tåras och ett soundtrack som får nackhåren att resa och en kompromisslöshet som får självaste Satan att bli rosenröd om kinderna så kan jag förlåta en hel del, tyvärr inte allt...

Medlemsrecensioner7
Samlat betyg: 7.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10