Aliens vs Predator

Freya's Prospect, ett lag malmletare snubblar över en antik pyramid härbärgerande ett överflöd av läskigheter, och självklart ska man öppna och se efter om det är någon hemma. Människans intrång går förstås inte för sig, och en grupp predatorer med en aspirerande youngblood i spetsen, tillkallade av skrytbyggets överpimpade larmsystem, skickas för att med våldsinstrument i högsta hugg utdela kompanistryk. Allt medan det djupt i pyramidens innandöme vaknar ett illvilligt väsen efter århundraden i djupsömn, surare än en citron, häckandes på outgrundlig ondska med ditt namn på. Detta är början på ett bloddrypande äventyr som kommer få oss (som inte sitter i Weyland-Yutanis styrelse) att grundligt reflektera över livets orättvishet. Lägg till en salig företagspamp med dollartecken för ögonen samt lite Marine Corps jävlaranamma och du har ett redigt smörgåsbord uppdukat för två av galaxens tarvligaste filurer.

Senaste gången Rebellion lät oss stifta bekantskap med galaxens mest omaka trekant till ett större format var för 11 år sedan. Är då nya Aliens vs Predator, av hypen att döma, köttfärs 2.0 eller en anakronism av sällan skådat slag? Undertecknad har betygsatt.

Pulsen rusar. Mina genomsvettiga kläder sitter som klistrade mot min ynkligt skälvande kropp. Slakthuskänslan hänger tungt i luften. Pulskarbinen hickar halvtom. Mina kompisar är antingen sylt eller agerar jakttrofé. Belysningen (den lilla som finns) målar korridorerna i en obehaglig sortering färger. Allt medan rörelsedetektorn utlovar äckelpäckeldöd runt vartannat hörn. Mamma?!

Rebellion sparar inte på krutet för att skrämma sista droppen skit ur dig, något de gör väl, och likt de tidigare spelen är nya Aliens vs Predator något av ett fågel, fisk eller mittemellanupplägg, med unik kampanj och spelstil för varje ras. De tre raserna har även distinkta styrkor och svagheter vilket det gäller att flitigt begagna; aliens, snabba som attan och kungar i närstrid men med likställd bräcklighet, bemästrar de högsta höjder och skrymslen, för att utan varning och nåd utdela ond bråd död. I och med marinsoldaterna ligger tonvikten på teamwork. I rymden är det bara dina kamrater som kan höra dig skrika, så är du av uppfattningen att det är varje man för sig själv så ligger du minst sagt brunt till. Predatorernas upplägg är ungefär det samma som aliens, att med hjälp av kamouflage och missledning från högre höjder smyga sig på sitt byte, fast med kick-ass teknologi.

Till vissas förtret så är vapenutbudet inte särskilt omfattande, men det är inget som jag störs av. Man har till sitt förfogande den från franchiserna ikoniska arsenalen, vilket bidrar till att hålla spelet undan dussinspelfällan där en uppsjö av skjutjärn à la Borderlands är säljgimmick, vilket bara skulle vara löjligt i det här fallet. När det kommer till närstrid så dominerar aliens och predatorer. Man har visserligen möjligheten att som marinsoldat med skjutjärnskolven drämma till fienden, men detta typexempel i meningslöshet hjälper endast till att tillfälligt sätta fienden ur spel för att man ska hinna ladda om eller byta vapen, och alltså inte om man känner för att gå ett par ronder med en vresig predator. Att vända på hälen och tokspringa är heller inte att rekommendera, då predatorerna har ett ostentativt förråd av död att skicka efter dig, och de väsande monstrositeterna är så mycket snabbare.

Att som stackars utsatt marinsoldat vandra runt i kolonins environger, övergivenhetskänslan total, får hjärtat att bryta slagrekord. Likaså att som predator tassa genom snudd på becksvarta korridorer och konstant tvingas skifta mellan olika synlägen för att urskilja aliens och marinsoldater. Och att axla rollen som alien och ta sig igenom ventilationstrummor och andra skrymslen som bara jag kommer åt, till att hänga i taket över en intet ont anande marinsoldat som är övertygad om att det här ska domineras. Han kan inte ha mer fel, och inget säger in your face, dummerjöns riktigt som en aliensvans genom ryggen. Underbart!

Spelets multiplayerdel är tyvärr inte mycket att hänga i granen. Man erbjuds 7 lägen, från klassisk dödsmatch till det mer originella Infestation Mode där man dödar motståndare och ser dem komma tillbaka som tillskott till det egna laget. Men förutom Survivor Mode, där man ska försvara sig mot anstormande aliens, så blir det pannkaka av alltihop. Det är en orgie av frenetisk puckoaction, och mycket av vad som gör spelet bra, som smygandet, strategin, och den överhängande skrämselkänslan går förlorat.

Grafiken då? Direkt ful är den inte, men i och med spel som Killzone 2 och Uncharted 2 så blir man lätt kräsen, och bortsett från de praktexemplen så finns det även andra, mindre slående spel som även de slår Aliens vs Predator på handen, så jag kan inte hjälpa att ge efter för hängläppen.

Rebellion har tyvärr inte gjort det igen, kulminationen av deras ambitiösa satsning att återfå forna dagars glans kunde ha varit bättre. Möjligheten att låsa upp nya förmågor i multiplayer skriker med sin frånvaro, och mer varierande miljöer hade varit kul. Men för de som finner hjärtlig njutning i tung action, klaustrofobisk utsatthet, och svettig, nervkittlande skräck, så är Aliens vs Predator helt rätt. Det är en tveklöst levererad berättelse i enlighet med de två franchiserna, och hur det trots vapen upp till öronen och gudkomplex lätt som en plätt kan gå käpprätt åt helvete. Ljudeffekterna, från när predatorn byter synläge, till pulskarbinens dova muller för att nämna några är alla en fröjd för örat. Kampanjerna, om än något tunna storymässigt, och Survivor mode är underhållande och framkallar hyfsad mersmak. Mardrömskänslan dröjer sig kvar även efter avslutat spelpass, Ridley Scotts ikoniska ohyggligheter frambringar utan svårighet kalla kårar som jag vid 25 års ålder fortfarande har svårt att skaka av mig. Så ladda pulskarbinen, och böna och be att Fru Fortuna särar på benen för dig, för du är inte ensam i mörkret.

Grafik - 6
Ljud - 7
Spelbarhet - 7
Hållbarhet - 6

"S... Snälla?! Kan vi inte prata om det?!"