Svenska
MEDLEMSRECENSION

Yakuza 3

Skrivet av: Filip_M   2010-04-01

Fjärde ordförande över Yakuzaklanen Tojo, Kazuma Kiryu, är tillbaka i den tredje konstellationen i spelserien Yakuza. Tredje gången gillt för den robuste f.d. gängledaren som med små medel imponerar stort.

CS1 har nu hunnit komma långt fram i tidslinjen, rättare sagt till 2009, och Kazuma har åldrats från sina purunga 27 år till en respektabel milstolpe - 40 bast. Numera kallar man honom för en föredetting, han har dragit sig tillbaka från det hektiska gangsterlivet med förräderi, maktspel och korruption hängandes över sig och lever således i frid med sina adopterade, föräldralösa ungar på paradisön Okinawa. Lugnet och harmonin förbyts dock mot ännu en konflikt Yakuza och Kazuma emellan, eftersom två ambitiösa politiker vill införa sina respektive reformer i hopp om att utnyttja Okinawa. Kazumas land hotas och för att uppnå sina agendor använder de sig av rivaliserande maffiafamiljer för att få sin vilja igenom och driva Kazuma därifrån. Samtidigt föregår det interna stridigheter i den ständigt turbulenta familjen Tojo, där två opponerade sidor av släktskapet ställer sig på vardera sida av beslutet om reformerna. När fler och fler externa krafter blir involverade bestämmer sig Kiryu för att sätta ett stopp för kalabaliken, en gång för alla. Förstår du inte bakgrunden till trean så har du två väldigt detaljerade avsnitt om både Yakuza 1 och 2 i menyn, vilket ger otroligt mycket kött på benen.

Han har en ganska lång väg att gå också. Tolv kapitel, en prolog och en ocean av sidouppdrag, varav fem är givna samma detaljrikedom som huvuduppdragen, kantar vägen som är tillgänglig för dig att utforska. Lägg även till utmaningar som tillkommer efter att du huvudstoryn.

Just den oändliga valmöjligheten kommer hålla fast dig ett bra tag. Jag avrundar när jag säger att antalet sidouppdrag är drygt 500 stycken, med tillhörande minispel. Lägg till att de flesta dessutom tar 10-30 minuter att klara av och du har en makabert lång livslängd. Själv förbluffades jag över att jag tydligen, enligt statsen i spelet, endast avklarat 20% på 20 timmar. En procent per timme. Inte många spel orkar ge spelaren en sådan utmaning, men det gör Yakuza och skillnaden mot andra titlar där ute med ungefär samma upplägg är att det är kul att göra dessa. Faktum är att det är otroligt superroligt, för att dra till med superlativ.

För även om din spelplan endast är Ryukyus stränder och stad samt en fiktiv stadsdel i Tokyo, Kamurocho, så finns det alltid något att göra som inger känslan av att du är i Liberty City 2x. Även om fotgängare som är menade att ha en roll som statister och därmed inte påverkar det dagliga livet särskilt mycket så finner man alltid några individer i den strömmande folkmassan som du kan tjuvlyssna på eller interagera med och få ett uppdrag av. Diversifieringen i sidouppdragen är otrolig och inget är det andra likt. Lägg till att man har mixat i en stor dos av Japans sjukaste och mest subtila humor som gör vissa stunder i spelet helt knasiga och underbara - Yakuza 3 kanske lanserar sig som ett hårt lir, men den mysighetsfaktor som finns inom spelmekaniken gifter sig bra med den lite morbida framtoningen som kännetecknar spelserien.

Ett exempel på ett sidouppdrag: du ser en kvinna och en man bråka. Du ingriper och försöker styra upp situationen. Mannen börjar slåss med dig som du lätt immobiliserar. Nu skall du ta emot belöningen av kvinnan, som visar sig vara en transvestit. Kazuma blir förvånad, äcklas rent av, och löper därifrån, varefter en jaktsekvens (som för övrigt är ett bra koncept utöver alla slagsmål) startar där du måste fly tills transvestiten tröttnar. Till slut lyckas du komma undan medan transvestiten lovar på sitt ord att finna dig en vacker dag. I ett annat skede blev jag introducerad till filmbranschen där jag fick följa direktörens order i en actionrulle, som ironiskt nog hette något liknande "livet som Yakuza". Det finns också ett moment som kallas "revelations", uppenbarelser, där Kazuma iakttar rent flippade situationer som han på något vis drar lärdom av och använder för att lära sig nya kampmetoder.

Det du gör med andra ord i Yakuza är att slåss. Du slåss verkligen hela tiden. Fastän Kazuma försöker att anta en pacifistisk roll så är han ytterst aggressiv och låter allt som oftast knytnävarna tala. Samtidigt argumenterar han ner sina motståndare till marken och klämmer rutinerat till med sina gamla värden om heder och förståelse. Men i din resa till att haffa den ansvarige för en till synes tilltrasslad konspiration, som hotar Kazumas barnhem, så uppenbarar sig olika vägar dit. Mina favoritstunder i spelet var absolut tiden i barnhemmet, eftersom den var otroligt blödig och gullig, och samtidigt gav rum för mig att andas och koppla av. Kazumas roll som far för ett gäng illa medfarna barn yttrade sig i sammanhanget onödiga uppgifter, som att anordna en wrestlingmatch för ett av barnen som älskar wrestling men som blir astmasjuk, köpa kläder till dem, leka kurragömma och spruta ut visdomsord till höger och vänster. Små sensomoraliska berättelser som kändes väldigt fåniga men som porträtterade idyllen utöver allt våld som fanns i städerna.

Om vi skiftar till episoderna i stan så märker man en helt annan situation. I städerna ska du allt som oftast banka människor till höger och vänster. Slagsmålen är förbättrade från de tidigare titlarna, laddningstiderna existerar inte och man kastas direkt in i en fight efter en kort presentation. Flödet i fighterna är ypperliga - allt som oftast är det ett rent nöje att slåss och AI:n bjuder upp till kamp stundtals, samtidigt som kontrollen är njutbar och gör det enkelt för dig att smidigt och vackert utföra goa combos. Innehållet i striderna är inte barnvänliga heller. Ibland veknade till och med mitt sinne när vissa kreativa lösningar på en strid var lite väl grafiska, och man undrade hur i hela friden Kazuma inte mördade någon i processen. Att jag smällde in en cykel i någons ansikte och sedan hoppade på hans livlösa kropp, eller drämde in någon stackares käke i en betongvägg, eller använde huvuden som basebollar när jag hade ett basebollträ i hand, eller.. nåja.. råa och vansinnigt tillfredsställande avslutningsmanövrar var inget ovanligt. Japaner är väldigt respektlösa - de har som vana att närma sig Kazuma och bjuda upp till slagsmål i random encounters. Oftast handlar det om att de vill ha respekt eller pengar, men ironin i det hela är att de själva får smaka på sin egen medicin och patetiskt krälar i stoftet efteråt.

Yakuza 3 innehåller även ett RPG-system där Kazuma successivt kan öka sin livskraft eller lära sig nya, mäktiga moves allt eftersom att han utför uppdrag och slår ner missledda, japanska elakingar. Vissa rörelser var riktigt saftiga när man både läste om dem och senare låste upp dem, vilket gjorde att jag ständigt ville ha mer och därför också utföra mer uppdrag, och på så vis upptäcka mer av spelets innehåll.

Grafiken är sorgligt nog det största problemet, eftersom den är lite utdaterad. Yakuza-serien var från första början menat exklusivt till den japanska marknaden, men man portade så småningom alla delarna med några års mellanrum, vilket gjorde att grafiken som var medel till bra då raskt förlorade sitt värde när det kom till västvärlden. Förutom vattnet som är riktigt bra för att vara PS3-grafik i dess linda så gör inte resten något sken av sig. Visst är stadsmodelleringen och bandesign med mera okej på sin höjd, men i stort är det inte imponerande. Fyran är ute as we speak, och jag bävar tyvärr för huruvida måttet kommer hållas i sådana fall. Mellansekvenser utgör en stor del och de görs bra då de ser cinematiska och välgjorda ut trots det grafiska handikappet, men jag undrar lite allmänt varför man har tjugosekunderklippsintervaller (först en mellansekvens, sen lite textbaserat samtal, sen mellansekvens.. rince and repeat). Jag känner att man hade kunnat skippa det eftersom det inte krävs särskilt mycket för någon att välja, då just valfriheten i diskussioner inte finns - varför ha textbaserade moment inklämda mellan mellansekvenser?

Ljudbilden är varierad och fastän den inte är världens bästa, så fyller den ut kostymen fantastiskt bra. Okinawa och Tokyo pulserar av liv och de ljudspår som ackompanjerar din färd försöker att följa den tydligt utsatta linje om film noir, samtidigt som den är mångsidig och tydligt doftar av gammal, trött men charmig j-technotrash. Speciellt tunga är jaktscenerna då en riktig adrenalinhöjare förgyller sega och frustrerande episoder. Även stridssekvenserna och en viss konfrontation i en nattklubb är värdiga att nämna i samma andetag. Ett minus bör kanske tilläggas i och med att just musiken rörande det obligatoriska strosandet tenderar att bli enfaldig, eftersom det inte finns så särskilt många spår för det momentet. Det är möjligen ett tillfälle att klaga på spelutvecklarna, men jag tycker bruset från omgivningen gör sitt jobb i de stunderna.

Samtidigt som ljudet är mysigt och passande atmosfären så gör tyvärr inte röstskådespeleriet, en av konceptets grundpelare, det. Ibland håller det verkligen inte måttet, och man har heller inte besvärat sig med att täcka alla dialoger eller monologer. Istället får man japanska kraftuttryck som "gooooh", "kuuh", "aaah", "ehm", "ANIKI" och så vidare. Sedan bör man betänka att de i så fall hade behövt spendera resurser för 50 timmar speltid i ett spel som bär på en hel del mellansekvenser och samtal. Allting är på japanska (förutom en skamligt dålig engelsktalande man) vilket alltid är bra, eftersom jag eftersträvar autencitet när jag spelar titlar vars handling och scen befinner sig i ett visst land. Så överlag är det finfint, men hade kunnat förbättras.

Jag vill även passa på att krypa till korset angående den här recensionen, inte för att jag har lite att berätta, utan för att Yakuza 3 innehåller ett sådant djup och så många berättelser och intressant trivia att det är svårt att lägga band på sig själv. Det som jag har redogjort för er är bara bråkdelen och ytan på havet. Jag låter mycket vara osagt eftersom den största upplevelsen ligger framför er, om ni får förmånen att inhandla ett riktigt bra spel med få - men faktiskt kännbara - skrupler. Jag ser fram emot fyran och CG1 har charmat mig totalt med detta nästan fullbordade mästerverk.

+ Japansk humor
+ Fightingssekvenser
+ Högklassig story och innehåll
+ Intressant valfrihet och djup
+ 50 timmar!

- Grafiken
- Vissa röstskådespelare
- Irriterande mellansekvenssegment

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10