Svenska
MEDLEMSRECENSION

Command & Conquer 4: Tiberian Twilight

Efter 15 år av kommendering och erövrande i tre spel med än fler expansioner är det nu dags för det sista kapitlet som ska besvara alla de frågor vi har om den mystiske Kane.

Det första som bör sägas är att trogna fans av serien lär få en smärre shock när de upptäcker att C&C4 inte har så mycket att göra med det man brukar förknippa C&C med. Borta är basbyggandet och skördning av Tiberium, storskaliga krig med hundratals enheter och uppdrag som går ut på att eliminera allt och alla. Det hela har ersatts av en allt-i-allo enhet vid namn Crawler. Vid första anblick är den väldigt lik en MVC då det är en slags mobil huvudbas, skillnaden är att det är den som kommer att bygga och uppgradera hela din armé.

Men hallå, vadå bygga enheter? Hur ska man kunna göra det utan Tiberium?! Jo, nu är det så att utvecklarna har snokat runt i det höga RTS-gräset och, efter att ha luktat lite på World in Conflict, kommit på att ibland behöver det inte kosta någonting att producera stora, feta robotar. Däremot har det införts en gräns på hur många enheter du kan inneha, och även om du väljer enheter som tar upp lite plats så har du sällan över 15 samtidigt.

Nyckeln är alltså inte längre att bygga så många enheter som möjligt, utan att hela tiden anpassa din armé efter din motståndares. Detta går smidigt då din Crawler kan producera och hålla upp till fem enheter i mobil form som du sedan kan släppa ut i stationär form, då den också reparerar närliggande enheter. Enheterna följer ett sten-sax-påse system. Deras armor är uppdelad i fyra olika grupper: light, medium, heavy och reinforced, och varje vapen är effektiv mot en av dem. Vänta lite nu, glömde jag säga att det totalt finns runt 90 enheter i spelet? Japp, du hörde rätt. Sätt dig vid skolbänken och börja plugga. NU!

Ärligt talat så är det faktiskt så illa som det låter. Det är en mängd information du måste kunna utantill, och det är inget man lär sig på en dag. För det är verkligen så att en Raider som är utrustad med en kulspruta inte gör en skråma på något annat än infanteri eller mindre enheter. Likadant har inte en Avenger med sin kanon en chans mot en Zone Trooper. Oddsen kan dock förbättras genom att enheterna stiger i rank, då de tar mindre skada och regenererar hälsa.

Som om detta inte vore nog så har de flesta enheter unika egenskaper som kan låsas upp. Genom att samla kristaller får du uppgraderingspoäng som du kan använda för att låsa upp tier 2 och tier 3 enheter samt då egenskaper. Det hela är extremt komplicerat. Jag har aldrig varit så lost i ett spel som när jag började med detta, man har inte en aning om vad man gör utan bygger lite enheter här och där i hopp om att de är de 'rätta'. Det man i alla fall kan försöka förlita sig på är att storleken på enheterna ofta indikerar vilken typ av armor de har, men det är inte någon garanti.

Som du nog förstår vid det här laget är din Crawler det viktigaste du har. När du startar ett spel får du välja om du vill ha en offensiv, defensiv eller supportiv Crawler, vilka alla har en unik uppsättning av enheter och uppgraderingar. Jag sa att basbyggandet var borttaget, men detta är inte helt sant då den defensiva Crawlern har tillgång till ett antal defensiva byggnader som AA-torn, bunkrar, klassiskern Obelisk of Light men även supervapen. Satsar du på support kan du istället använda olika slags krafter. Det kan vara allt från att sakta ner fiendernas enheter, reparera eller dölja dina egna till att utlösa kraftiga jordbävningar eller skicka ner EMP-missiler från skyn. Till slut har du även den offensiva som har de potentiellt starkaste enheterna i spelet då de kan uppgraderas genom att samla blå Tiberiumkristaller.

När du gjort ditt val kan du när som helst byta Crawler genom att helt enkelt förstöra den du har och vänta på en ny. Bra om du inser att en offensiv Crawler inte var så effektiv på ett överlevnadsuppdrag, men sällan något jag själv använde. Så vad går spelet ut på, om man har oändligt med enheter och Crawlers? Låt oss undersöka de olika spellägena.

I kampanjen följer du storyn som utspelar sig 15 år efter C&C3, nämligen år 2062. Tiberium sprider sig fort över jorden som man befarar kommer vara obeboelig vid 2068. GDI och Nod slår sig därför samman och bygger ett nätverk för att kontrollera och så småningom även utvinna kristallerna till energi, men extremister som inte gillar sammanslagningen av de forna fienderna gör uppror och går till attack. Efter tre korta och väldigt grundläggande träningsuppdrag får du möjligheten att välja sida: GDI eller Nod. Scrin får alltså inte vara med i leken den här gången, intet mig emot då jag inte tyckte de passade in i C&C3.

Uppdragen handlar för det mesta om att ta över och kontrollera speciella kontrollnoder, vilket du gör genom att omringa noden med markenheter. Men självklart finns här också uppdrag där du ska eskortera, skydda en byggnad under en bestämd tid, förgöra alla enheter osv. Till skillnad från i multiplayer så har du bara fem Crawlers per uppdrag, och precis som i Red Alert 3 kan man spela co-op med en vän. Faktum är att uppdragen verkar vara gjorda för just det, och jag fann det mycket roligare än att spela ensam. Kampanjen är dock väldigt kort med endast sju uppdrag på vardera sida som alla kan klaras på runt åtta timmar.

Uppenbarligen har inte kampanjen varit i fokus, vilket man också märker på de klassiska videosekvenserna mellan uppdragen. Storyn är helt ointressant, man vet inte vem man är men tydligen har man en fru som man ska bry sig om men som bara irriterar en. Förutom Kane som, som vanligt, spelas av Joe Kucan så är skådespeleriet skrattretande, men eftersom det mesta handlar om Kane i Nod-kampanjen blir den ändå rätt hyfsad. Slutet är dock inget vidare och det känns bara som att man blir mer konfunderad av det hela. En positiv grej är dock att man inte bara ser en kapten sitta framför en TV som i C&C3, utan det känns mer 'på riktigt'. Till exempel har de filmat ute på gatorna, frågan är dock varför de har samma bilar år 2077 som de har idag.

Multiplayer är helt klart den största behållningen med spelet. Man kan som mest spela 5v5 där ett lag är GDI och ett Nod. Likt Battlefield handlar det om att hålla kontrollnoder, det finns fem på varje bana och ju fler du kontrollerar desto snabbare rasslar poängen in. Det är lite svårt att beskriva hur en typisk match ser ut i C&C4, men det är något olikt allt annat. Just 5v5 som är det populäraste läget kan inte bli något annat än kaotiskt. Jag föredrog dock 2v2 eller 3v3 där man åtminstone har lite koll på vad som händer, plus att de få banor som följer med spelet är lite för små för 5v5. Jag måste dock säga att även här är det fullständigt kaos. Jag menar, hela grejen går ut på att kontra dina fienders enheter, vilket betyder att du hela tiden måste hålla koll på vad de har och var dina allierade håller hus. Som om inte det vore nog gör ljudet sitt för att få dig än mer enerverad med extremt jäktiga stridslåtar och en utropare som skriker ut information om noder och att du blir attackerad stup i kvarten. Ibland känner jag att jag bara vill avbryta matchen och springa iväg långt bort från datorn, så stressigt kan det vara. Men, när man väl kommit in i det hela förvandlas stressen till ett härligt rus av adrenalin och man sitter som klistrad framför monitorn. Det är då man börjar förstå hur unik multiplayern är.

Vare sig du spelar kampanjen, skirmish mot datorn (vars AI inte är något vidare) eller multiplayer så får du erfarenhet. Man börjar på level 1 för både GDI och Nod, och kan nå level 20 som mest. För varje level låser du upp nya enheter, uppgraderingar osv. Detta är ett lite tveksamt upplägg. Å ena sidan är kampanjen otroligt svår när du endast har tillgång till tre tier 1 enheter, å andra blir den hur lätt som helst när du når högre nivår och rullar över allt med Mammoth Tanks eller Avatars. Det märkliga är att när man kör co-op justeras AI:n till vilken level man är, men inte när man kör ensam. Vissa uppdrag i co-op blir därför som en mardröm när man bara är level 10 och blir krossad av level 20 datormotståndare.

Det sämsta med systemet är dock i multiplayer där en spelare på level 1 givetvis aldrig kommer att vinna över en på level 20. Inga inställningar finns för att begränsa detta, möjligtvis är det tänkt att auto-matchingsystemet ska fixa problemet men det fungerar inte i dagsläget. Tyvärr tar det också alldeles för lång tid att gå upp i level; på de 15 timmar jag spelat körde jag igenom kampanjen med GDI en gång, Nod två gånger och hann dessutom med en hel del multiplayer, ändå står jag 'bara' på level 18 med bägge faktionerna. Man vill ju se alla enheter så fort som möjligt, inte behöva spela i 20 timmar för att få sin 'belöning'.

Trots alla brister betyder det inte att multiplayer är tråkigt. Det enda kruxet är att spelet kräver din fullständiga uppmärksamhet och massor av energi, men när det väl går bra och man inte överrumplas av tre andra Crawlers och deras arméer är det hur kul som helst. Dessutom är grafiken något av det bästa jag sett i RTS väg, om man räknar bort de färgglada konturerna runt enheter som kopierats från RA3. C&C4 är verkligen inget spel man ska ta seriöst, för då spelar jag hellre konventionella RTS som Starcraft II eller C&C3, men om man bara vill ha kul och dyka in i ett ursnyggt kaos av 'vad i h*vete händer?' så är C&C4 faktiskt förvånansvärt roligt.

Jag bör dock tillägga att man måste vara uppkopplad över Internet för att spela, det gäller även i single player. Detta är det första spel jag vet använder ett sådant system, och troligtvis också det som kommer att lyckas bäst mot piratkopieringen. Personligen har jag inget emot systemet, förutom att jag sparkades ur många spel på releasedagen då EA:s servrar var överbelastade. Annars tycker jag det är genialiskt att man hela tiden kan chatta med andra i lobbyn och spela på olika datorer med samma sparfiler och statistik.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10