Splinter Cell: Conviction

Sam Fisher... Tidigare en ansiktslös skuggagent i våtdräkt. Numera hämnddriven, snygg och råbarkad vigilante som gör allt för sin dotter.

Conviction innehåller en hel del godis. Bland annat 15 vapen som går att uppgradera med t ex ljuddämpare och lasersikten, bra story, spännande co-opläge, ett nytt spelsystem, "Mark and Execute", som används för att snyggt ta kål på många skurkar samtidigt, samt ett unikt och nästan estetiskt sätt att presentera uppdragen och storyn. Men det finns också buggar, dålig AI och enformig katt-och-råtta-action.

SC: Conviction skulle egentligen ha släppts den 17:e november 2007. Det blev senare försenat till november, 2009, och slutligen till mars 2010. Screenshots från 2007 visade en Sam som var mer sliten än nu. Han hade långt hår, läderkappa och ovårdat skägg. Karaktären och spelet höll inte för den stora massan. I färdig release är Sam Fisher ändå allt jag vill att han ska vara. Det är däremot inte spelet.

Avskalat men stiligt.
SC har alltid varit ett tålamodsprövande smygarspel. I Conviction har Ubisoft gett Sam större valfrihet i att klara av uppdragen. Ifall du vill fortsätta i ditt mörka surpriseattack-mörker så för all del, gör det. Men möjligheterna att ta sig runt fienden är avskalade och erbjuder inte lika stor variation utav omvägar och takklättring som tidigare har funnits. Spelet är inte gjort för direkt handgemäng och öppna eldstrider, eftersom man garanterat dör bara man viskar "kom an då", men oftast så är det smart att syssla med just detta ändå. Fienden söker sig nämligen till den plats de senast såg dig. Medans du har hunnit försvinna in i skuggorna så rusar de fram till ditt senaste gömställe, för att gå ett grymt öde till mötes.

Väl i skuggorna så skiftar skärmen från färg till svartvitt. Jag älskar ju att vara sneaky men jag älskar inte svartvitt. Tyvär så måste jag stå ut. Skärmen är annars ganska uppstädad. Jag ser projektioner av "mentala bilder" som målas upp för Fisher på interiören. Mina uppdrag syns också på väggar och saker omkring mig. Inga störiga objectives som dyker upp mitt i bild, inga pop-ups och inga mätare för allt om vartannat. Fräsht intryck rakt igenom.

Ge mig lön.
Jag njöt av spelet i två timmar innan jag tog min första rast, eller jag menar paus. Nej, jag menar nog faktiskt rast. Conviction känns som att arbeta, av två anledningar.

1) Storyn drivs framåt av att Fisher spöar på nån stackare som vet för mycket men kan för lite. Dessa "förhör" kommer lite då och då under storyn och är visserligen snyggt gjorda med en massa blod och spö, men aaalldeles för enformiga. När du stöter på förhören så vet du att någon kommer att få dyngstryk, du kommer spöa denna person på tre sätt och han kommer berätta vad du vill veta, garanterat. Du behöver bara trycka på "spöknappen" tre gånger, sen är saken biff. Spännande? Nej. Utmaning? Nej. Som att trycka på play på en fjärrkontroll? Ja. Förhören var en möjlighet för Ubisoft att göra något riktigt nyskapande. Istället är de bara cutscenes, inget annat.

2) Man vill få känna sig smart och smidig som Sam Fisher. Man vill smyga runt fienden och lägga möda och stort besvär på en perfekt kill. Men varför skulle jag anstränga mig när jag lika lätt som jag smyger fram mot en fiende skulle kunna smyga fram till en häst på grönbete? Jag kan, på riktigt, synas för en fiende i en hel sekund, i dagsljus, innan han blir medventen om min existens. Detta kan jag märkligt nog göra hur många gånger som helst. Det förstör spelkänslan och jag ställer mig frågan; Ifall jag visste att en asfarlig snubbe är på mitt jobb för att döda mig, och jag såg en person röra sig mellan hinder och komma närmare mig, visst skulle jag inte tänka "Det där är misstänksamt men säkert inte farligt, jag vänder gärna ryggen till och snackar lite med min polare istället". Jag skulle skjuta, kasta en granat och ropa på polare först, sen fråga vem som är där. Men det gör dom inte. Det är som om jag dödar ett gäng försvarslösa boskap.

Några få ljusglimtar
Finns det då någonting utmanande och roligt att hämta i Conviction? Ja, absolut. Även om AI:n brister något och spelet ofta känns enformigt så finns det guldkorn. Ett utav dessa är en fantastiskt djup story. Ett annat är den nya funktionen: "Mark and Execute". För att utföra en sådan måste man först utföra en close combat kill, alltså smyga sig väldigt nära en fiende och döda denne. Detta är som sagt inga problem. Det hela är sedan väldigt enkelt, markera de fiender du vill döda (mark), och skjut de sedan allihop i huvudet med avrättningsknappen (and execute), så enkelt var det. Du slipper sikta och klura, det är du för cool för. Hur många fiender du kan markera beror på vilket vapen du spelar med, samt ifall vapnet har någon speciell uppgradering. Med rätt vapen och uppgradring kan du få ner hela fyra stycken skurkar på en gång.

Mark and Execute ser dessutom fantastisk ut. Spelvärlden hamnar i slowmotion medans Sam bejakar sina våldsamma begär. Den vackra aspekten kan man däremot inte tillskriva spelets närstridssystem. När jag har smugit mig fram till mitt tänkta offer, och vrider nacken utav sagda skurk så dyker det upp specialeffekter över skärmen ackompanjerade utav en kakofoni av märkliga ljud som på något sätt ska berätta för mig att jag tog kål på mitt byte. Missplacerat och högljutt får det mig att skippa närstridsfunktionen ett tag.

Storyn håller
Conviction är laddat till tänderna med en story som hela tiden byter riktning och låter dig ställa frågor om vem du kan lita på. Ingenting känns självklart. Spelet är egentligen ett polisförhör med en utav Sams nära vänner som hela tiden figurerar som berättarröst. En snygg detalj är också tidsperspektivet i spelet. Man hoppar både fram och tillbaka i tiden för att allt ska levereras på exakt rätt sätt och med rätt känsla. Storyn är det enda som får mig att vilja klara spelet.

Vill du däremot ha utlopp för dina agentfantasier så ta tag i någon kompis och spela igenom coopbanorna. Det finns inte så många men de lyfter spelet en aning. Det är inte värt fullt pris för coopdelen och multiplayer, men när spelet om 2-3 månader ligger och samlar damm i realådan så tycker jag att du ska slå till.

Tog det tre år?
Tyvär så håller inte Conviction hela vägen. Det finns buggar, det är ganska enformigt, och det är helt enkelt inte kul. På tre år och med en total ombyggnad av spelmekaniken tycker jag att Ubi borde ha kommit längre. I spelets sista banor är du ensam mot i stort sett hela armeér. Om de får syn på dig så göm dig bara bakom en låda så löser fiendernas korttidsminne resten. Spelet hjälper mig för mycket och jag känner mig som en handikappad agent med fiendens AI som rullstol.

I första halvan utav spelet så kan jag med enkelhet släcka ner alla lampor med hjälp utav EMPgranater. Det finns skuggor överallt och det är alldeles för lätt att ta sig fram, men bara genom att smyga rakt fram. Det finns knappt något utrymme för att vara smart eller klurig eller leta efter alternativa vägar. Allt är så förolämpande glasklart ifrån början. I andra halvan av spelet är dina EMPgranater värdelösa då allt ljus är kemiskt. Fienderna är som sagt väldigt enkla att utmanövrera, ända tills du möter en fiendetyp som har heatvision. De ser dig var du än gömmer dig och då handlar det bara om vem som skjuter snabbast, vilket oftast betyder Sam.

Bristen på variation gör att det känns som att titta på världens bästa film, men behöva driva filmen genom att träningscyckla med transformator. Med buggar på det, som att behöva göra om ett förhör 4 gånger för att Sam försvinner ut i tomma intet, så räcker bara betyget till ett mediokert sådant.

Presentation 9/10
Conviction är snyggt förpackat med slowmotioneffekter och väldesignade banor. Det nya sättet att presentera uppdrag och cutscenes genom väggprojektioner är väl fungerande och gör att storyn flyter på i behaglig takt

Spelkänsla 5/10
Med dålig balans och alldeles för lätta och korkade fiender så finns det ändå någon slags verklighetsförankring. När jag väl blir upptäkt så blir jag extremt sönderskjuten och jag får ett litet pirr i magen när jag lyckas göra en snygg Mark and Execute. Men i helhet så är spelkänslan mer arbete än nöje.

Story 9/10
Storyn är väl integrerad med vad som tidigare har hänt Sam Fisher. Den känns trovärdig och inte alls krystad som den annars kan göra efter för många uppföljare.

Grafik 8/10
Är up-to-date. Med ett nyskapande sätt att presentra uppdragen och snygga, realistiska "förhör" så trivs jag med vad jag ser. Att halva spelet utspelar sig i svartvitt är lite störande, men man tänker inte så mycket mer på det än "Jahapp, nu vart jag osynlig igen". Inga hack och inga drop i FPS. Grafiken är stabil och ungefär vad jag förväntar mig av dagens spel.

Ljud 7/10
Musiken får verkligen in mig i rätt sinnesstämmning. Ljudet i menyerna är fantastiskt. Men ljudet representerar inte vad jag gör i själva spelet. Fienden hör mig när jag springer fast ljudet inte skiljer sig åt från när jag smyger. Ljudeffekter för olika händelser (t ex närstrid) är bara konstiga.

Hållbarhet 6/10
Spelsättet "Deniable Ops" kan du spela med en vän, och erbjuder lite variation mellan kapitlen i storyn. Du ska döda alla fiender på en bana, för att sedan ta dig till nästa nivå. Har man spelat "Rainbow Six" på sistonde så påminner det om "Terrorist Hunt". Dock är "Deniable Ops" kort. Väldigt kort. Med multiplayer så håller spelet lite längre men hade jag inte kunnat variera med "Deniable Ops" och multiplayer så hade jag inte spelat färdigt storyn.

Helhet 7/10