Assassin's Creed II

Assassin's Creed var ett mycket underhållande spel... i ett par veckor. När man väl hade klarat storyn var det enda riktigt roliga att bara hoppa mellan hustak och klättra upp för 100-meters torn. Men detta tröttnade man ju självklart också på efter ett tag. Det fanns helt enkelt inte så myclet att göra.
men nu har det helt klart ändrats med Assassins Creed 2, som enligt mig är fantastiskt.

Du börjar spelet år 2012 som Desmond Miles(som också var i första spelet). Du ska fly från Abstergo Industries och The Animus till ett isolerat lager och Animus 2.0. Spelet börjar med att man får se en framtida legend, Ezio Auditore Da Firenze, som snart kommer att bli århundradets lönnmördare, födas. Denna snabba mellanscen, och sedan bär det av till lagret.

Jag blev lite besviken på hur få kommandon man kunde ge åt Desmond, ovetandes om att det skulle uppenbaras många fler senare i spelet.

Så nu var man där. Renässansens Italien, 1476. Florens. Jag ser staden byggas upp, och jag njuter av varje sekund. Detaljerna var hårfina och grafiken grym.
Efter detta så poppade ett stort slagsmål upp mitt på stadens torg, och jag ryckte snabbt och började slåss åt alla håll. jag orkade inte bry mig om info:n som stod uppe på skärmen, jag pepprade bara X i hopp om någon skulle däcka.

När denna lilla dispyt var klar så började jag ivrigt klättra upp på hustaken, allt från fönster till skorstenar. Och när jag väl var uppe på ett tak så såg jag det. Ett par hundra meter bort så var det ett torn, såväl den högsta byggnaden i staden.
Jag toksprang dit.

Man märker att Ubisoft har lagt ner en del jobb på parkouren. Bokstavligen allt går att klättra på, om inte mer än vad man kunde klättra på i föregångaren. Jag ler samtidigt som jag känner mig som medeltidens Spiderman när jag klättrar upp för tornet.

Jag står nu där på toppen av allt, och tittar bara runt och njuter. Sen hoppar jag rakt ner i en höstack, och går stolt därifrån.
Men tyvärr så har parkour-systemet sina brister, som att Ezio bara springer upp nånstans man inte alls vill att han ska.

Efter ett dussin uppdrag så börjar storyn verkligen öppna upp sig för mig. Du är som sagt, Ezio Auditore, och du är kvarterets buse. När din familj blir inblandad i en politisk dispyt, och din pappa och bror blir hängda, är det självklart ditt uppdrag att hitta vem som ligger bakom.
Jag vill inte gå in på detalj för mycket, men storyn är en extremt välskriven och lång upplevelse som inte borde missas av ett historiefan.
Jadu, Ubisoft har verkligen proppat in historia om hur livet var och viktiga personer under tidsperioden. Till exempel så hjälper en ung Leonardo Da Vinci dig med nya vapen och uppfinningar. Påven Alexander Vi och Niccolò Machiavelli återfinns också.

När man efter ett tag också får pröva på vapen, så får man också riktigt roligt. Det finns massor av olika kontringar du kan göra mot dina fiender, du kan ta deras vapen, göra sidsteg, och till och med håna dem. Det finns också massor med vapen i spelet.
Nu när Ezio också har två gömda knivar istället för en, så är nöjet också dubbelt så stort. Efter ett bra tag in i spelet så byggde faktiskt Leonardo till och med en simpel pistol år mig.
Det finns självklart också svärd, knivar, kastknivar och släggor. Vad vore renässansen utan det.

Kontrollen är genomtänkt, och smidig som få. Särskilt stridskontrollerna är smidiga, men parkouren är fortfarande lite att jobba på.

Om inte allt detta räcker till, så finns det också många sidouppdrag att klara, som att hitta fjädrar, klå upp otrogna, vara springpojke, och hitta nycklar för att låsa upp dörren till Altaïr's rustning. Även om det finns en hel såna här uppdrag, fann jag det själv inte så underhållande att göra. Men det kanske bara är jag.

Ljudet är också värd en eloge. Det styrker verkligen känslan av att man faktiskt är i renässansens Italien på alla sätt.

Allt som allt så älskar jag detta spel, även om parkouren är lite bristfällig och sidouppdragen tråkiga. Mycket bra.

Grafik - 10
Ljud - 9
Hållbarhet - 9
Spelbarhet - 8