Sin and Punishment: Successor of the Skies

Skjutspel är det hetaste som finns. Det är så hett att Treasure gör en uppföljare till en av Nintendo 64:ans bästa titlar och släpper det till konsolen alla hetingar kommit att hata då grafiken är usel och dess största säljargument är att vifta. Ändå får spelet alla konventionella actiontitlar att likna långsamt rullande smördegsbullar i jämförelse. Så långt kan man tydligen komma med att vifta och peka lite.

Sin & Punishment: Successor of the Skies är precis som många andra maniska shooters byggt på närvaro. Det handlar om att bli ett med ett helvetiskt himmelrike som enbart växer sig vackrare desto mer av dess karaktär som faller inom din förståelse, från dess upplägg och struktur med lasrar, missiler och fiender till dina egna rörelser och en färd genom ett kaos som till en början upplevs överväldigande, men med tidens gång blir en enhet där allting passar in och allting är naturligt.

Det dras ständigt likheter mellan spelet och bullet hell, många kallar det rentav en shoot 'em up, men inget kan vara mer fel. Successor of the Skies är ingen resa genom ett kul- och fienderegn med bakgrunder som enbart är där för att de måste vara det; det är en åktur genom en värld som pulserar av bestialiskt liv där alla livsformer finns av en anledning, där varje liten beståndsdel är en del av något såpass enhetligt och självklart att även de mest absurda situationer inte ens får en att rycka på axlarna. Det är en värld som lever för att döda och dödas.

Du hittar inget mer äkta än kampen för överlevnad, kampen för människans fortsatta existens. Spelet bygger inte på något sätt på filosofiska instruktioner, även om Treasure alltid dragits åt det hållet, alltid velat säga något - men på sitt eget sätt. Du kommer känna det trots allt. Händerna skakar, ögonen rinner och svetten samlar sig ovanpå huden. Koncentrationen är fulländad. Det enda som finns är nu. Berätta om det senare.

Att börja med att spela det på Normal är därmed en stor välgörenhet mot dig själv trots att Game Over-skärmen kommer visa sig gång på gång på gång. Men det är bara att försöka igen. Den fina gränsen mellan förlåtande och brutalitet målas med de finaste penseldrag. Att flyta genom luften, känna och se rörelsen omkring sig - upplevelsen hejdar sig inte. Den tar bara en kort paus.

För detta är på alla sätt en ständigt framskrivande berättelse, men där orden som sägs i mellansekvenserna inte är det viktigaste utan din egen interaktion och rörelsen som ständigt pekar mot framtiden och varar i nuet. Det finns trots det en historia, stundtals övertydlig, intressant, absurd, oklar, svävande, med visst värde och ibland som ett enda stort frågetecken. Den som bemödar sig kommer hitta tänkvärda detaljer men Treasure tycks gilla att vara kryptiska. Det påminner på sina håll om Panzer Dragoon Orta, emellertid är de existentiella frågeställningarna mer centrala och engagerande där.

Även på andra punkter - designen bland annat - påminner spelet om Smilebits mästerverk men Successor of the Skies har högre tempo och fienderna är fler. Det enorma antalet händelser samtidigt borde därmed bidra till att det saktar ned, det händer även de bästa, men konsolen surrar lika jämt hela tiden. Grafiskt är det under videosekvenserna undermåligt, men det ständiga flytet är svårt att värja sig emot, när du är i kontroll är också allting snyggare, fullt på detaljer - det går att stapla en hög med HD-titlar som inte har en chans mot den hänsynslösa skönhet spelet besitter. De flesta känns direkt platta i jämförelse.

Det mest beundransvärda är dock inte hur det enbart kan vara så smidigt utan att det lyckas göra övergångar till andra perspektiv och ändå fungera lika bra. När spelet bestämmer sig för att scrolla åt sidan fungerar skjutandet lika väl på djupet i denna pseudo-3D som det gör mot fiender på samma plan; det är lika naturligt som det bidrar till variationen, och spelet slutar trots allt inte leka där. Det är få spel som kan skryta om att ha ett sådant väl fungerande och nyanserat upplägg.

Slutord:
För att vara en rälsskjutare är Sin & Punishment: Successor of the Skies relativt långt, men det säger egentligen inte mycket. Det finns dock de som hävdar att det inte är värt sitt fullpris, utan att ens testa det. Det är deras förlust. Vid femte genomspelningen uppskattar jag det mer än någonsin tidigare, för det är sannerligen ett spel som skiner alltmer i och med att dina egna färdigheter gör detsamma. Det här är mindfulness i spelform.

Även här.