Spelkulturen inledde sin obevekliga relation med "metroid" under sena 1980-talet, i ett makabert och ambivalent spel, där en gåtfull och tapper protagonist för första gången fick se dagens ljus. Metroid framstod som önskvärt och vederbörligt i Nintendos spel-biblotek, mer vuxet och cyniskt än Marios lättsamma plattforms bravader.

Pressen och kritikerna blev närmast lyriska av Samus och hennes äventyrande på planeten Zebes och dess underjordiska förbindelser. I metroid introducerades även den antagonist som givit serien dess namn. Metroid blev en kommersiell framgång, och serien expanderar ständigt.

Metroid Zero mission återskildrar Samus äventyrande och möten på Zebes, fast uppdaterat med nutidens grafiska och musikaliska moderniteter. En sofistikerad och ytterst gemytlig kavalkad med skön retrokänsla och hög nostalgifaktor att relatera till, Därutöver ett längre äventyr med en notorisk historieberikande kontrovers. Spelkänslan förtjänar lovord, och jag vill även lovprisa Nintendo för den specifika känslan av utsatthet och lidelse som präglat serien under alla dessa år. En förnimmelse som få andra serier åstadkommer. Även världsalltet och tillvaron var högpresterande, en lukrativfaktor till reglementarisk metroid-känsla.

Beklagligtvis så var livslängden på Zero mission under all kritik, något som förklarades som spelets antiklimax, en utebliven höjdpunkt. Mästerverksadjektiv präglade spelet, och lyriskt hänförda kritiker hyllade spelet under högtidliga och värderande former. Absolut rättvist, eftersom Zero mission var fulländat, konkret och även fundamentalt för seriens framfart! Det tycker i alla fall den förtegna dalmas som skrev detta. Jag har nu med subjektivitet, oresonlig och spekulativ aspekt porträtterat min primära åsikt om Nintendos tillbakablick på en av deras viktigaste uppenbarelser; fabeln om Samus aran, och hennes många utopiska bedrifter.