Halo: Combat Evolved

Halo: En PC-fanatikers recension, lite förbättrad.

Recension evolved (hö-hö)

Mycket ont blod har spillts över Halo i mitt namn, främst av anledningen att den sådde fröet som skulle inleda korståget ifrån PC:n. Allt detta utan att faktiskt spelat hela spelet. Frågan kvarstår då, är Halo ett bra spel eller inte? Är all min blinda kritik rättfärdigad, men framför allt, är Halo verkligen det helgon det framstås som?

Det första som inträffar är att Xboxen vägrar sätta igång spelet överhuvudtaget, ett dåligt tecken. Detta kan dock ingen rå för, förutom ägaren till den sunkiga konsolen jag lånar. Efter många försök och trånande blickar mot min kära dator så sitter jag äntligen i fåtöljen och bevittnar introt, ett intro som förstördes fyra gånger av diverse missöden. Introt ger mersmak, tutorial vävs in bra och action slår till direkt. Bra, än så länge. Jag fortsätter mot ett kontrollrum och får en mysig pratstund med kaptenen. Efter lite dösnack om att allt tycks gå åt helvete blir jag integrerad med en artificiell intelligens kallad Zoey, förlåt, Cortana. Sedan bär det av ner till en mystisk ringvärld, bokstavligt talat.

Efter så här mycket speltid har jag fått ett litet hum om vad spelet står för och jag kan säga att min kritik inte varit rättfärdigad. Kontrollen fungerar mycket bra och grafiken ser mycket bra ut för att vara snart nio år gammal. Kontrollen sitter som sagt mycket bra, kulorna hamnar ditt jag vill och de som träffas dör av akut blyförgiftning, precis som på min kära PC. Detta till mycket hjälp av det inte behövs mycket precision, siktet för de flesta vapnen täcker halva TV:n. När det väl behövs precision så fungerar kontrollen riktigt bra där också. Tummen upp!

Beröm kommer däremot aldrig utan kritik och det jag stör mig absolut mest på är fienderna, spelat här av den utomjordiska alliansen Covenant. Covenantpatruller består främst av Grunts (kanonmat), Jackals (fega jävlar bakom sköld) och Elites (underbara fiender, massor av beröm). Grunts är förmodligen den tristaste, och mest irriterande, fiende någonsin. De är korta, strykfula (designmässigt), kutryggade och pratar i gäll baby-engelska. Tänk er Quasimodo korsat med Mini-me och ni har Grunts. Den som designade dessa styggelser vill jag bara ge en sådan pungspark så att testiklarna flyger ut ur öronen. Jackals är inte mycket bättre, ser ut som karaktärerna från spelet Oddworld men mycket styggare. De är dessutom ointressanta att slås mot av den anledningen att det enda logiska utrotningen är en käftsmäll levererad av Mästerkocken själv. Annat är däremot Elites, de är snyggt utformade, är intressanta och spännande att möta och allmänt underbara. Så här ska en utomjordisk fiende vara, punkt slut. Av vänlighet ignorerar jag för stunden de jävlar utrustade med Energy sword. För helvete Bungie, en fiende som är snabbare än dig själv, har mycket hälsa och insta-kill funktion vid svingande av svärdet i fråga? Inte mycket blir rätt när man tänker med röven helt enkelt.

Spelet är så där smått intressant tills hälften har passerat. Ni som spelet vet vad jag menar, nämligen stunden när Master Chief får händerna på hagelbössan. Precis innan har det avslöjats att en otrevlig fiende som börjar på F- och slutar -lood hemsöker Halo. En bra peripeti, om det inte vore att Flood lånar allt för mycket från Headcrabs från Half-Life. Stort plus däremot för de nya fiender Flood skapar. Blyhagel och zombies? YES!!

Så här långt in i recensionen känner jag mig skyldig att åtminstone nämna storyn i spelet. Den är bra och väcker intresse, vilket är ett gott betyg i sig. Den må vara långt ifrån spel som Fallout 1-2 eller Planescape: Torment, men skulle jag förvänta mig sådan mästerklass av alla spel hade jag inte varit den glada pillerknaprande person jag verkligen är. Kort sagt, storyn gör sitt jobb att berätta vilka som är onda och goda och åt vilket håll blyet ska flyga.

Musiken däremot, herrejävlar vad bra den är. Martin O'Donnel är ett geni och ska för evigt placeras bredvid andra storheter som Mark Morgan, Kelly Bailey och Inon Zur. Temat etsar sig fast i hjärnan direkt och jag märker att jag nynnar den till vardags. Karln blandar episk orkester, kyrkokör, rockband och techno och resultatet blir, utan bättre förklaring, så jävla bra.

Herregud, har jag skrivit så här långt utan att nämna fordonsbitarna? I alla fall, fordon i Halo är snudd på gudomliga. Ghost och Banshee är två lila glädjepiller med perfekt kontroll och de skjuter hett plasma mot fienden som faller som ruttna träd. Bättre betyg finns inte tillgängligt. Nu kanske ni undrar, var är Warthogen? Jag älskar ju den! Nyheter pöbel, jag hatar Warthogen med hela mitt hjärta. Kontrollen är helt okej när jag väl lärde mig den, men bilens totalfuckade fysik förstör allt, den vill helt enkelt inte styra civiliserat. Idén med att låta slutspurten ta plats i en berg- och dalbana med en Warthog är bra på papper, men när skiten styr som den gör så förstörs spelets slut på fler punkter än ett.

Slutligen, är Halo ett bra spel eller inte och har det rätten att förstöra FPS-genren med 95 % Halo-kloner? Svaret är faktiskt ja, det har det. Hälsosystemet är det bästa i ett spel någonsin, med en blandning av laddningsbar sköld och hälsostapel och förtjänar beröm för innovation. Gillar också att man kan hitta shieldboosts och liknande över hela spelet, en underbar flirt till Quake och Unreal Tournament som jag älskar. Vapnen är gedigna, miljöerna varierade, huvudkaraktärerna är bra utformade, musiken gudomlig och kontrollen fungerar riktigt bra i händerna på en osmidig jävel som undertecknad som annars önskar att alla kontroller ska brinna i skärselden. Spelet innehåller också en riktigt bra twist som för tankarna till Tranquility Lane i Fallout 3.

Vad hindrar spelet från att vara ett mästerverk då? Först så är det grunts och jackals. Ointressanta, irriterande till bristningsgränsen och allmänt efterblivna, designmässigt och stridmässigt. Röstskådespelet är ruttet, med undantag för huvudkaraktärerna. Sen är det Warthogen, den gör sitt jobb och är riktigt kul att ratta när det är stora miljöer och rum för misstag. Därför ruineras spelet komplett när slutet utspelar sig i ett race mot tiden i en bana med många svängar, dalar och hopp. En arena där Warthogen får fritt spelrum för sin "slår-skallen-blödig-i-frustration" balans. Många och åter många spel blir bättre mot slutet. Halo är det enda spelet jag spelat där slutet (inte slutsekvensen, den är fin fin) river sönder ett mästerligt spel, till små, små delar, tänder eld på det, lägger askan i kungsvatten, gräver en grop, begraver vätskan, häller ett kilo salt över begravningsplatsen och urinerar sedan på gravstenen.

Ignorerar vi dock slutet och drömmer oss tillbaka de sterila gångarna med Flood och hagelbössor så har vi däremot ett bra spel, tyvärr är jag inte så förlåtande.