Alan Wake

Under E3 2005 fick vi reda på en häftig nyhet. Finska Remedy, skaparna av Max Payne, utannonserade ett nytt spel till folkets jubel. Det tog dem sedan fem år och ett gäng förseningar, men Alan Wake släpptes till slut.

Alan Wake framställs som en psykologisk actionthriller, en cinematisk upplevelse. Det står på fodralet. Till och med biosalongerna invaderades för att framföra budskapet. Det stod snabbt klart efter påbörjad spelrunda att den beskrivningen stämmer ganska väl. Berättelsen är verkligen i fokus och det känns som att spela en TV-serie uppdelad på sex avsnitt med recap, avslutningstema och allt.

Spelet inleds med att den världskända författaren tillika protagonisten Alan Wake och hans bättre hälft Alice anländer till den idylliska byn Bright Falls för en välbehövlig semester. Alan har skrivkramp sedan två år tillbaka och vill bort från den hektiska storstaden. Självklart har Remedy andra planer för vår kära författare/kommande Rambo. Alice försvinner under mystiska omständigheter och man kastas snabbt in i en kamp mellan ljus och mörker, gott mot ont. När drömmer man och när är man vaken? Varför hittar man massa manuskriptsidor mitt i vildmarken och varför verkar det som står skrivet däri besannas? Vad är verkligt och vad är fiktion? Gränserna suddas ut och berättelsen levereras med förträfflig dialog och spännande scener. Radioshower, TV-inspelningar och kallprat mellan karaktärerna ger storyn kött på benen. Handlingen är skriven på ett vuxet sätt, ett sätt som får en att tänka. Jag förstår fortfarande inte slutet. Max Payne var det ja. Jag känner igen mig.

Jag känner också igen mig från TV-serien Lost, som enligt Remedy ska vara en stor inspirationskälla. Faktum är att när vinden börjar blåsa upp och ett par granar fälls ackompanjerade av ett inhumant vrålande ljud tänker jag bara "Åh nej! Rökmonstret!". Precis som i Lost skapas många frågor och jag har läst flera intressanta teorier kring vad som egentligen hände. Alltid kul när ett TV-spel får en att tänka till, det händer inte varje dag.

Spelet bygger rent spelmekaniskt runt en enda grej, ficklampan. Med den försvarar sig Wake mot mörkrets makter. Lys på dem tillräckligt länge och kulor kan plötsligt skada dem. En flashbang eller en signalraket har aldrig varit dödligare, de är dina bästa vänner i en knepig situation. Ammo, vapen och batterier till ficklampan ligger utspridda på de väldigt linjära banorna.

Tyvärr ligger svagheten i just spelmekaniken. Det finns för få vapen, på tok för dålig variation på fienden, och trots att striderna är ganska underhållande falnar nyhetens behag efter halva spelet. Om man inte är lättskrämd leder det till att man mest spelar vidare för storyn, som dock är riktigt bra. Repetitionen tar vid. Man springer ute i den dimtjocka skogen och blir överfallen av ett gäng skuggfiender som hoppar fram bakom granarna. Man duckar slag och flygande yxor, lyser på dem, slänger kanske en lysraket, och skjuter tills den sista fienden faller, indikerat med slowmotion. Man springer sedan fram en bit till, passerar säkerligen det trygga ljuset av en lyktstolpe (checkpoint), löser kanske ett enkelt pussel, och blir sedan utsatt för ett nytt bakhåll. När jag för fjärde gången beordras att hålla borta skuggorna tills någon fixat något känns det lite krystat och inte riktigt så intensivt som det borde. Jag rekommenderar inte att spela på normal, det är för enkelt. Jag skulle helt klart fått en intensivare, mer överlevnadsinriktad upplevelse om jag kört minst en, helst två, nivåer svårare.

Stämningen kan man dock inte klaga på. Grafiken är snygg nog att stå och beundra. Särskild omsorg har lagts på just ljuseffekterna som ser fenomenala ut. Både Alans ficklampas interaktion med omgivningen med realistiska skuggor och kontrast, men också när man tittar in i en ljuskälla och riktigt bestrålas av ljus och säkerhet. Jag kan tänka mig att det jobbats länge med att få effekten att se häftig ut (om än inte naturlig för den är väldigt överdriven), som tagen ur en bra filmscen. Alan blir suddig där han går i ljuset, hans steg oklara. Ljuset rör sig och har ett grynigt filter. Det ser riktigt bra ut.

Bortsett från ljussättningen imponerar ansiktena, dock inte läppanimationerna som ser bedrövliga ut. Texturerna drar också ned helhetsintrycket och jag hade gärna sett fler miljöer (mycket springande i skogen blir det), men allt som allt är det ett ganska läckert spel. Dammolnet som uppstår när en tågvagn med en duns faller till marken (mörkrets makter kan kontrollera icke levande som levande objekt) har aldrig sett bättre ut.

Jag förstår inte riktigt varför man insisterat med att vi ska köra bil dock. Bilfysiken är långt efter konkurrenterna och tempot dras ned. Jag antar att man ville bryta mönstret men det är ett onödigt segment.

Nåväl, man har trots allt lyckats med Alan Wake. Speltekniskt är det kanske inte världens bästa upplevelse, men storyn och stämningen är på topp. Det är en intelligent berättelse, men Max Payne kändes som ett mer komplett spel. Det är en ganska annorlunda upplevelse som påminner om nedtonade versioner av Silent Hill och Resident Evil. Klart köpvärt.

+ Intelligent berättelse
+ Snygga ljuseffekter
+ Utmärkt dialog och ljud

- Normal är för enkelt
- Variationsfattiga strider och fiender
- Svaga texturer