Limbo

Vi vaknar alla till slut.

Det vilar en tomhet över uppvaknandet som alltid följs av drömmen; någonting har gått förlorat i och med att jag öppnar mina ögon. Ändå öppnar jag dem slutligen, och systern är försvunnen. Jag känner det på mig snarare än vet till följd av att jag läste introduktionstexten, jag behöver den heller inte.

Limbo är, precis som spelens viktigaste spel, byggt på berättelsen vi alla känner igen; en liten vag anledning utöver det vi kallar underhållningsvärde till att fortsätta lösa pussel och hoppa på plattformar. Det spelar ingen roll om det handlar om på svampar som då det begav sig, eller som nu på grenar i skogen, över tegelstenstak och mekaniska kugghjul.

Limbo förklarar inget eftersom det inte behöver göra det. Själva uppvaknandet i skogen innebär att jag tvingas in i en vakenhet där tystnaden talar - jag lyssnar och följer och utforskar. Försöker ständigt se alla detaljerna för att undvika att falla offer för en björnsax, sitter därför på helspänn och dör ändå, för det är ändå trial and error det handlar om här. Bit.Trip Runner gjorde det bättre, vill jag säga, men då är jag aningen orättvis. Limbo gör det nästan lika bra; jag ger aldrig upp, känner aldrig att det är omöjligt, om inte annat än vid första försöket.

I min vakenhet ser jag också ljuset vid spelets mitt, låt mig därför kalla det dess klimax, och i viss mån förklarar det sig själv i detta ögonblick; när jag vänder om har spiralen på riktigt börjat snurra. Här blir också tidigare händelser uppenbara: den kraftiga förändringen i bandesign, barnens försvinnande och mekanikens övertagande.

Det mest obehagliga med spelet är emellertid hur det lyckas välkomna mig till något jag tycker mig känna igen och samtidigt få mig att känna mig utsatt och ensam i något nytt; det tycks omskapa tidigare upplevelser och sätta dem i nytt ljus. Jag skulle därför inte kalla spelet originellt på något plan, däremot är det just detta som är en del av dess storhet. Det är som att komma hem men hem är förändrat.

Limbo är i mångas ögon helvetet. I mina är det platser mittemellan. Namnet inte enbart talandes om den äldre katolska tron på platser där de odöpta barnen hamnar, utan även vilsenheten vid gränsen - ordets rena betydelse. I sin ovisshet har de alla kommit dit där minsta detalj kan bli en slutsats, där förändring och varje kuliss byts ut lika fort som den kommer, platsen mellan det vakna tillståndet och den djupt tysta sömnen.

Limbo är en mardröm där plattformselementen blir alltmer absurda utan att för den delen förlora sin logik, en eskalerande kamp som leker med min hjärna för att i slutändan inte våga löpa linan ut; varken lyckas överskrida den höjdpunkt som mötet vid dess mitt innebar, eller tillåta plattformselementen och det eminenta pusslandet att fullkomligt brista ut likt den avslutande nivån i Braid gjorde så effektfullt.

Men det spricker ändå upp när det plötsligt tystnar, då det fullbordas under en stilla stund av svartvit eftertanke. Alla vaknar vi till slut.

Inte tänkt som recension från början, men ni får gärna se det som en. Finns även publicerad här.