Star Wars: The Force Unleashed II

Jag har jagat och förintat Imperiet överallt i galaxen. Flera tusen offer har fallit och jag har slaktat dem. Jag har dragit ner kryssare med hjälp av kraften. Jag har förintat Döds Stjärnan ett antal gånger också. Jag har tagit kontroll över en Rebellisk grupp, och eliminerat fiende styrkor på Kashyyyk. Jag har till och med skjutit dem i självaste Lego form. Masslakten fortsätter i Force Unleashed II, då ännu ett gäng av Stormtrupper försöker att förgöra mig. Lönlöst.

Starkiller är ingen klen kille han nej. Han är extremt mäktig och kraftfull, och han kan förinta Imperiets styrkor ovanligt snabbt. Men oftast, så blir han just den svage typen, då hans krafter faller för hans älskade. Han är mäktig, och gör vad som helst för att rädda henne. Juno. Fienderna har henne. Och det är upp till dig att förgöra allt i din väg för att finna henne.

I början, så var det ju menat att Starkiller skulle vara en extremt ond typ. Han såg riktigt stygg ut på de första bilderna och videorna vi fick se av The Force Unleashed. Men det kändes aldrig riktigt så när man väl fick spela spelet. Starkiller kändes snäll hela tiden, han blev aldrig riktigt ond. Okej, han förintade ett par Jedis, men inte mycket mer. Så The Force Unleashed II blev ett "snällare" spel kan man säga. Men samtidigt... ändå inte.

The Force Unleashed II var uppenbarligen höstens fränaste. Enligt mig... jag såg riktigt mycket fram emot att äntligen hugga av kroppsdelar av ynkliga Stormtrupper. Jag fick se hur enkelt det faktiskt var att ha ihjäl en så stor grupp av fiendesoldater. Det var dock något som var lite trist med föregångaren. Att det var påtok för enkelt i vissa partier. Men i The Force Unleashed II så var det lätt... beroende på hur du själv spelade. För i värsta fall så kunde du även bli dödad av till exempel de simpla Scout Trooperna.

Spelet hade en hyffsad bra inledning, där de klassiska sättet att börja något med ämnet Star Wars inledde. Den enorma texten välde uppåt, och det tog sin tid helt enkelt. Och då, fick jag se hur grymt snyggt det faktiskt var. Dock så visste jag att det var "cut scene- grafik" men ändå. Jag tänkte att det var det snyggaste Star Wars spelet någonsin. Men jag hade varken rätt eller fel. Grafiskt sätt så är The Force Unleashed II, brutalsnyggt. Verkligen. Och nu ska jag samtidigt påpeka att Lucas Arts förbättrat stridssystemet och animationerna rejält. Nu så var det mycket mer effektivare när man högg i luften med sina ljussablar. Jag älskade att se och spela The Force Unleashed II. Men det var något som fattades...

Och vad som fattades var ju en bra story. Hur är det ens möjligt att finna något så stort fel i ett Star Wars spel? Oftast har jag sällan haft problem med storyn i Star Wars spel, då de flesta är baserade på filmerna. Men när de inte var det, så var det ändå riktigt mysig story. Men nu kändes allting som en ända smörja. Tills allt i sinom tid blev allt mer klarare för mig. Och när jag förstod storyn ordentligt, så kändes det fortfarande inte som en förbättring. Nej, jag blev helt enkelt besviken där. Dock så vill jag påpeka att slutet faktiskt var, hyffsat bra.

Storyn är simpel på ett dåligt sätt. Starkiller har fått veta av Lord Vader att han är en klon, alltså bara en del av ett stort projekt som Vader ska utföra. Vader säger alltså till honom att han är en klon, och ska göra allt som han säger. Dock så blir det inte riktigt så och Starkiller går sin egen väg. Då han fortfarande kommer ihåg Juno, som han märkbart är förälskad i. Och hans personliga uppdrag är att finna henne.

Nja, tänkte jag när spelet var över. Både längden och storyn var ett ända stort "nja". Inte alls bra. Jag försökte att få det klarare mitt i spelet vad som faktiskt på gick, och under bara 6 ynka timmar, så var spelet slut. Och jag hade fortfarande ingen aning om vad som hände. Okej, visst. Storyns grund var ju simpel. Men resten var lite torkat faktiskt. Mötet med den väldiga Gorog besten i Arenan var ju inte så mäktig som väntat. Mötet med Yoda kändes som ett klent sätt att få med honom i ett ögonblick. Även variationen var fattig då man endast var i fyra olika miljöer kan man säga. Trist men sant.

Okej, nu kanske det känns som att jag total dissar The Force Unleashed II men det gör jag faktiskt inte. Inte helt... då. Men trots att storyn var kort och uschig, och att variationen var torr, så fanns det faktiskt fina fördelar som faktiskt höjde upp betyget minst ett par snäpp. Och det är alltså den härliga grafiken och designen, samt så var karaktärerna rätt så starka. Men det beror på. För om man inte spelat föregångaren så känns det lönlöst att köra tvåan i mitt tycke. För det är ju att man lär känna karaktärerna i ettan, så att man kommer ihåg dem till tvåan. Så det är lite hur man har spelat båda spelen.

Vi fick se oftast för lite av varje, bland annat av Boba Fett. Han bestog i endast två scener. Vilket gjorde mig väldigt besviken. Jag hade verkligen hoppats att få möta honom i en strid, och inte bara se på honom när han lägger sina smutsiga händer om Juno och för bort henne.

Något som fortfarande imponerade var musiken, som jag tyckte var extremt bra. Ett par nya låtar, samt ett helt gäng med äldre låtar. Och jag tyckte att kombinationen av alla låtar var perfekt. Det kom en ondskefull låt när det hände något undskefullt. Det kom en upptempolåt när man var mitt i en strid, och så vidare. Tummen upp för musiken helt klart.

Efter att storyn var avklarad, så visste man inte riktigt vad man skulle göra. Man såg den regniga Kamino i bakrunden samtidigt som en trevlig Star Wars låt spelades. Extras var ju lite småkul att se på, då det finaste man kunde hitta där var Screenshots. Efter det så kunde man helt enkelt sucka och stänga av. OM det inte hade varit för Challengerna. Jag märkte dem nästan direkt efter att ha kollat klart på allt i Extras. Så jag såg vad Challengerna erbjöd. Och det var faktiskt en bunt fina Challenges man kunde spela. Riktigt skoj. Verkligen. En stor del av dem var faktiskt rätt utmanande, och delvis svåra. Man ack vad kul de sista var. Förgör vågor av fiende enheter, och kom till mål innan tiden var över. Undvik fiendeskyttar, samtidigt som du ska ta dig framåt och till mål. Jag kände hur min hjärna pumpade snabbare och snabbare, under en svår Challenge. Och hur avslappnad jag var efteråt då jag hade klarat den. Verkligen störtkul!

ÄVen spelkontrollen är ett enormt plus. Det var extremt lättspelat, precis som sin föregångare, och det är fortfarande kul att hoppar runt och slå ihjäl fiender. Men samtidigt så fanns det ännu en grej som jag störde mig på, och det var de billiga effekterna under vissa moment i spelet. Som när en Rymdkryssare exploderar av en enorm kanon, så allt jag såg var en primitv spränging som jag tidigare hade sett på ett mindre bra Star Wars spel. Och även bland de äldre Star Wars spelen så kändes de här effekterna gamla.

Nu måste jag påpeka ett störande misstag som även fanns i föregångaren, som jag fortfarande stör mig på i The Force Unleashed II. Combos. Visst, en står del av de nya Combos som man använde emot enorma stridsmaskiner var ju underhållande den första gången man lirade. Men efteråt så kändes det urtjatat precis som med ettan Combos. Jag som faktiskt hade hoppas på en mer varierad Combosystem. Så ny för tiden så förgör jag fienderna med normal hugg, och kanske lite elektriskastötar om det blir för tjatigt med ljussablarna.

Starkiller känns ännu mäktigare i The Force Unleashed II än vad han gjorde i föregångaren definitivt. Allting kändes så löjligt lätt när man slog sönder sina fiender hur som helst, och jag njöt av det. Jag njöt av att se fienderna falla.

Vad jag vet är, att det borde komma en uppföljare, av vad jag fick se av sluten. Det bör komma en uppföljare helt enkelt, för jag vet att Lucas Arts kan bättre. Men de kunde int helt enkelt visa det i The Force Unleashed II av någon anledning. Eller, så har de någonting stort på gång. Som en överraskning liksom. Men som sagt. The Force Unleashed II är ett bra Star Wars spel som jag rekommenderar till alla Star Wars- fans._Cpt. Price

Sammanfattning:

Grafiskt sätt så är The Force Unleashed II kung! Även en härlig design och ljuv musik imponerar rejält i ett tråkigt nog klent äventyr med Starkiller. Jag vill se mer av vad Lucas Arts kan göra. Det här är endast början för något riktigt stort, det känns så helt enkelt.

Testad version: PlayStation 3

Slutbetyg: 7,4

Grafik: 8
Ljud: 8
Spelbarhet: 7
Hållbarhet: 4

Plus:

Riktigt snygg grafik samt härlig design, fantastisk musik, klockren spelkontroll, minnesvärda karaktärer, grym kraftkombination och kungligt stridssystem.

Minus:

Extremt kort story, torrt berrättat, för lite av varje, primitiva effekter, klen variation, söliga combos.