Svenska
MEDLEMSRECENSION

Yakuza 3

Skrivet av: Aiklund   2010-11-09

I väst får vi alltid vänta i ungefär ett år efter den japanska releasen av ett Yakuza-spel innan vi kan lägga vantarna på det, Ryu ga Gotoku Kenzan! (eller Yakuza: Kenzan! som det kallas i väst), spin-offspelet som utspelar sig i det feodala samhället med samuraier istället för yakuza, har vi inte ens sett röken av ännu trots att det ändå var det första spelet i serien att släppas till denna generation. Men i våras fick vi alltså till slut Yakuza 3 här i den kalla norden och den stora frågan är ju så klart: Var det väntan värt?

Kazuma Kiryu, före detta Yakuza och huvudroll i de två första Yakuza-spelen, driver efter att ha lagt sina dagar som gangster på hyllan ett barnhem på Okinawa. Plötsligt börjar det pratas om planer på att bygga en militärbas och ett turistområde på ön, och att barnhemmet ligger på mark som ska köpas upp av regeringen för projektet. Samtidigt blir högt uppsatta inom yakuzan skjutna av en mystisk man med okännt syfte. Det blir alltså upp till Kazuma att bege sig till Tokyo för att stoppa rivningen av barnhemmet och städa upp röran som uppstått.

Det första som slår mig när jag pangar igång ett nytt äventyr är att spelet känns som Shenmue. Jag har inte spelat det, tyvärr, men av vad jag har sett så har det lite samma känsla, utseende mässigt. Ljusa och starka färger i japansk miljö. Det är självklart inte så konstigt, båda spelen kommer ju ändå från Sega. I introfilmen blir jag först lite imponerad över hur pass snyggt det verkar vara , och även om jag nu inte kan japanska så köper jag röstskådespelet till 100%, för det har de verkligen lyckats med. Underbart starka personligheter och trovärdighet, också tillsammans med minspelet. När spelet snart börjar på allvar så ser jag att grafiken kanske inte var så överväldigande som jag trott. Den är egentligen inte direkt ful, men... primitiv. Det är absolut inget som stör, för det är inte så fult att man får lite svårt att spela spelet, eller ens känna lite ångest för att ha betalat en ordentlig summa. Angående röstskådespelet in game så är det tyvärr inte heller så övertygande, eftersom det egentligen inte existerar. Alla spelsekvenser genom äventyret får nämligen av någon anledning fått klara sig helt utan röster, ja förutom ett och ett annat "Oi!", "Yosh!" eller "Huh?!".

Innan jag börjar prata om gameplay så måste jag bara klargöra en sak: Yakuza 3 är INTE ett Grand Theft Auto i asiatisk miljö, vill du ha det så får du vänta på True Crime: Hong Kong. Yakuza 3 är mycket mer ett RPG än ett sandlådespel, världen må vara öppen men inte så himla stor och dessutom full med osynliga väggar och är inte direkt gjord för att åka på upptäktsfärd i. Hela spelet över huvud taget är väldigt linjärt, några större valmöjligheter eller alternativa slut är alltså inget att räkna med. Storyn är bestämd i förväg, och lika bra är det för den är faktiskt bra. Den håller dig nyfiken genom spelets gång och för spelet hela tiden framåt, och någon gång ibland blir man lite förvånad över en liten twist i alla fall.

Kazumas vardag är en underlig en, för även om spelet lägger mycket vikt i att sparka rumpa och stampa ansikten så spenderar man mycket tid av huvudstoryn med barnen på barnhemmet. Man leker med dem, hjälper dem med sina vardagliga problem, löser konflikter mellan dem och tar hand om dem. Man kan alltså inte låta bli att se det underbara kontrastet när man går från att hjälpa flickan Haruka med de vardagliga inköpen, för att direkt därpå slå en kidnappare gul och blå. De flesta problemen i Kazumas liv verkar lösas med att spöa dem gula och blåa, vilket kanske har orsakat mannens stenhårda, orörliga ansikte. Inte minst ekonomiska problem löser sig snabbt när man går runt på gatorna och slår ned smågangsters, för de ger mer än gärna några tusen yen som ursäkt för att de tagit upp 2 minuter av herrns dag.

Spelets "semi-random encounter-system" för de små slagsmålen fungerar ganska bra, lite här och var står folk och väntar på att du går förbi dem, då de hojtar till och springer efter dig för att sedan komma med någon spydig kommentar i stil med "Hey, jag har tråkigt och gissa vad jag ska göra åt det? Slå ned dig, gubbe!". Det är dock inte alls svårt att springa ifrån dem om man inte känner för att slåss, de ger nämligen snabbt upp jakten. Ärligt talat förstår jag inte riktigt varför så himla många verkar vilja slåss med monstret Kiryu, jag menar... han ser ju inte direkt klen ut. Du får ändå räkna med att slåss en del genom spelets gång, en hel del. Ibland blir man lite trött på fighterna, men det händer faktiskt förvånansvärt sällan, inte bara för att slagsmålssystemet är riktigt bra uppbyggt med klara kontroller och bra reaktion (men en pil eller liknande över fienden man siktar på vore lite trevligt ändå), utan också tack vare variationen på attacker som man lär sig allt eftersom man spelar och alla olika prylar från omgivningen man kan plocka upp och drämma till fienden med. Och man kan plocka upp en hel olika saker, till exempel stolar, stenar, flaskor men också lite mer dramatiska grejer som hela soffor, cyklar, campinggrillar, ja listan håller på länge. Och många av prylarna har helt egna specialattacker, så kallade HEAT-attacker, en HEAT-mätare laddas upp så länge du slåss och inte blir slagen och när den nått en viss punkt omfamnas Kazuma av blåa flammor som signalerar att du kan använda en specialattack som kommer dra mycket på fiendens HP-mätare, nya specialattacker "köper" man av erfarenhetspoängen (XP) som man tjänar genom att slåss eller klara uppdrag. Självklart finns det också en hel del lite mer klassiska vapen i spelet, som katanor, stavar, nunchakus och till och med skjutvapen. Dessa går dock snabbt sönder, respektive tar slut på ammo.

Förutom huvudstoryn så levererar Yakuza 3 också en hel del, ack så älskade, sidouppdrag. Också de kan gå ut på allt från att hjälpa ett turistpar att hitta en drakhundstaty till att spöa skiten ur ett gäng bedragare eller rånare. Variationen är stor och faktumet att vissa är så otroligt mesiga eller till och med töntiga bidrar inte bara till den lite typiska japanska humorn utan också till Kazuma som karaktär. Sidouppdragen är inte bara varierande utan också många. När jag klarade ut huvudstoryn hade jag enligt spelet bara klarat ynka 26%, och jag hade ändå spenderat 40 timmar med äventyret. Det bör dock också nämnas att det till dessa "substories" också räknas att ha ätit alla olika maträtter och spelat och klarat en viss nivå på alla minispel, som det för övrigt också finns en hel del utav. Att se och höra machojapanen Kazuma sjunga en smörig ballad om statsdelen Kamurocho i karaoke-minispelet är en fröjd för både ögon och öron, annars kan man koppla av med gold, dart eller kanske lite japanska kort- och tärningsspel? Jag lärde mig till exempel hur man spelade Hanafuda Koi-koi (det välkända japanska kortspelet), men mer om det någon annan gång.

Sammanfattning:
Yakuza 3 slår sig som ett spel av ett eget slag, det känns på ett sätt både klassiskt retro men samtidigt fräsht och nytt. Grafiken är kanske långt ifrån fantastisk, men den stör inte för det känns på någotvis lite typiskt japanskt att inte fokusera för mycket på sådana detaljer. Istället fokuseras det på gameplay som alltså slår sig riktigt bra, med betoning på slår. Storyn är bra, karaktärerna övertygar med underbart röstskådespeleri och miljöerna gör sitt jobb, även om de kanske skulle kunna vara lite mer öppna. Till nästa gång kan man ändå önska sig lite uppdaterad grafik och framför allt mer röster.

Yakuza 3 gav mig en chans att drömma mig bort till landet där solen stiger och få uppleva i alla fall lite utav en kultur jag gärna skulle vilja ta större del av i mitt verkliga liv. En mening säger allt: Jag kan inte vänta till Yakuza 4.

- Jag heter Kazuma Kiryu och jag driver ett barnhem som jag finansierar genom att dänga ned folk på stan.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10