Svenska
MEDLEMSRECENSION

Assassin's Creed: Brotherhood

Skrivet av: Seroth   2010-11-26

Version: PS3

Så kommer då den tredje delen av Assassin´s Creed serien( eller möjligen 2.5) där Ezios stridigheter mot den spanska familjen Borgia fortsätter, men denna gång är han inte ensam.

Något som alla tre titlar ur Assassin´s Creed-serien kunnat erbjuda är tillfredsställelsen av att köra in en kniv i ryggraden på en intet ont anande vakt; skillnaden är att det med Brotherhood är roligare än någonsin tidigare.

Det första spelet var trots en imponerande grafik och engagerande gameplay otroligt repetitivt, men levde ändå på att det var något nytt, något spännande. Med tvåan förväntade jag mig mer av det goda, men med bättre variation, både vad det gäller gameplay och miljö. Man kan väl säga att jag fick det jag bad om, men i mindre mängd än vad jag tänkt mig. Uppdragsdesignen var lite mer varierande, men handlade ändå i stort om att döda en måltavla för att ta dig vidare till nästa. Trots min kärlek till serien lämnade den alltså ändå en del att önska.

Med den historien i bagaget så plockade jag upp spelet ur brevlådan och förväntade mig en upplevelse jämförbar med Assassin´s Creed II, möjligen lite sämre med tanke på den korta utvecklingstiden. Nu stod jag dock inför en stor överraskning. Jag förstår ärligt talat inte hur Ubisoft hunnit stoppa in så mycket innehåll som de har på så kort tid, men spelet överträffar sina föregångare med bravur. Äventyret i renässansens Italien kan fortsätta!

Valet att endast ha en stor stad istället för ett antal mindre kartor kändes som en bra idé redan på förhand då mindre nödvändiga transportsträckor slopades. Rom, som spelet utspelar sig i är den vackraste staden hittills, innehållandes många av denna historiska metropols landmärken såsom Colosseum och Pantheon. Nu har du även möjligheten att köpa upp dessa, och många fler byggnader för att på så sätt få en fast inkomst var tjugonde minut. Då kan det ju vara lika bra att slå sig in i fastighetsbranschen direkt tänkte jag, men icket, så enkelt var det inte. För att få börja köpa upp affärer och kända byggnader av en stadsdel måste du först lönnmörda den Borgiakapten som för närvarande basar över respektive stadsdel, för att sedan bränna upp dennes torn. Dessa minst sagt beroendeframkallande aktiviteter( köpa hus och döda Borgias högdjur) är något man lätt kan slösa ett antal timmar på utan att ens röra vid huvudstoryn.

Huvudstoryn är för övrigt något som börjar te sig till att bli en riktigt intressant historia i slutändan. Ezio fortsätter här sin vendetta mot Borgia som började med att hans föräldrar blev dödade i början av Assassin´s Creed II. Nu berövar de honom hans farbror också, och nedlåter sig dessutom att än en gång lägga händerna på Edens äpple för att ta kontroll över världen. Det kan så klart vår käre lönnmördarmästare inte tillåta, och jakten på äpplet blir lönnmördarskråets högsta prioritet.
Det är dock inte Ezios berättelse som är den mest intressanta, utan jag syftar då mer på den story som sammanlänkar alla spelen i varandra, den om Desmond, som ju faktiskt är den person som återupplever alla hans förfäders minnen. Han håller bit för bit på att utvecklas till den kalla och smidiga assassinen han var ämnad att bli, och i slutet av spelet sitter man verkligen som på nålar.

Sikten har jag alltid beundrat i de tidigare Assassin´s Creed-spelen, och Brotherhood är inget undantag, även om jag ibland kan se några texturer hoppa fram eftersom. Det finns även vissa tekniska problem när Ezio springer, då bilduppdateringen märkbart får jobba lite extra och grafiken ibland laggar till en sekund. Animationerna är dock lika klanderfria som förut, karaktärsmodellerna klart godkända( även om ansiktena kan se lite kantiga ut vid en närmare titt) ,komplett med en levande ljussättning som får spelvärlden att andas. Något som även bidrar till detta är alla de tusentals personer som ser ut att befolka denna del av Italien, var och en till synes på väg mot sina egna mål. Folket kan även precis som i tidigare spel bidra till olika alternativ hur ett uppdrag kan lösas i form av ett lätt tillgängligt gömställe, aktivt delta i strider eller genom lite kvinnliga former dra vakternas uppmärksamhet ifrån dig.

Uppdragen har nu även förbättrats markant jämfört med tvåan, som trots en klar förbättring från ettan led av samma typ av monoton uppdragsdesign. Huvuduppdragen har nu gjorts mer varierade, och till och med sidouppdragen bjuder på ett antal extra timmar av ren underhållning i Brotherhood.

Anledningen till att "Brotherhood" finns med i titeln beror på att du nu har möjlighet att rekrytera nya lönnmördare för att anitingen hjälpa dig i strid, eller skicka ut dem på diverse uppdrag runtom Europa för att samla erfarenhetspoäng och pengar. Denna del var faktiskt oväntat väl utförd, och hjälpredorna känns faktiskt användbara. Det känns på något sätt mäktigt att springa mot ett gäng vakter med svärden framdragna för att sedan bevittna hur de faller ihop i en skur av pilar, avfyrade av dina kära lärlingar på ditt kommando.

Jag är medveten om att alla spel i serien fått motta en del kritik för det till synes enkla stridssystemet. Personligen älskar jag att man för en gångs skull kan känna sig överlägsen utan att behöva nöta in ett komplicerat knappschema. I Brotherhood har det dessutom inkluderats ett antal nya stridsfunktioner såsom "spark" och en slags mördarserie som förenklar konfrontationerna ytterligare. "Mördarserien" tillåter dig att efter en avrättning snabbt gå vidare mot nästa mål för att även göra processen kort med denne. Det är enligt mig inget negativt då Ezio´s roll som oövervinnelig yrkesmördare förstärks ytterligare. Dock kan situationen lätt kompliceras en del när vissa fienders attacker inte går att blocka, utan istället kräver en redig spark i skrevet för att ge en öppning att sticka kniven i.

Men utmaningen ligger som sagt enligt mig inte i striderna utan i att försöka undvika att dra på sig vakter, att osedd en efter en skicka fienderna till andra sidan. Misslyckas det så kan man som sagt ändå enkelt ta sig ur situationen, men det är inte det spelet handlar om, och det är till stor del det jag ser som tjusningen med dessa spel. Striderna ser koreografiskt sett utsökta ut på ett sätt som få spel kan jämföra sig med, och Assassin´s Creed har enligt min tolkning aldrig handlat om utmaningen i att klara spelet, utan mer om känslan av att få klä sig i rollen som en mästerassassin. Paralleller kan i det läget dras till Fable som också är ett spel där hjärta går före hjärna, där identifieringen med karaktären är viktigare än vilken svårighetsgrad du klarar ut spelet på. Denna mer filmiska känsla som spelet försöker framföra kanske inte är för alla, men personligen njuter jag av den.

Allt är dock inte positivt med Ubisofts tredje del i serien. Jag kan ibland känna att vissa aktioner, trots i stort sett fläckfri styrning i parkourmomenten, misslyckas på grund av att Ezio är lite trögstyrd vid vissa tillfällen. Exempelvis är det i vissa fall en utmaning att hugga en vakt med lönnmördarkniven för att man varit i springande tillstånd, vilket resulterat i att Ezio istället sprungit rakt in i vakten. Sedan finns det ett antal buggar, som att jag vid ett tillfälle just hade klarat ett uppdrag bara för att sekunderna senare få ett meddelande om att jag misslyckats och fick börja om vid senaste check-point. Det var dock inget större problem då check-pointsen uppenbarar sig med relativt täta mellanrum.

Assassin´s Creed Brotherhood är sammantaget det spel ettan borde varit, och jag känner att Ubisoft sakta kryper allt närmare den ultimata lönnmördarupplevelsen. Man kan bara hoppas att Assassin´s Creed III blir det spelet, fast det är ju ändå inte hela världen om man "bara" får några timmar av ren underhållning.

Medlemsrecensioner20
Samlat betyg: 8.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10