Donkey Kong Country Returns

Bäst för en spelare.

Vem kunde tro att Donkey Kong Country någonsin skulle återvända efter att Rare lämnat Nintendo och inga nyheter dykt upp om serien på över tio år? Som en blixt från klar himmel överraskade Nintendo oss alla då de tidigare i år utannonserade apornas återkomst till Wii - nu skapad av Retro Studios. Med endast Metroid Prime-serien i bagaget är det en tung uppgift att ta sig an, en uppgift jag dock tycker de har lyckats mycket bra med, så länge man spelar singleplayer.

Storyn är i princip icke-existerande i vanlig manér när det gäller Nintendos plattformsspel. Onda 'Tikis' har med sin magi lurat djurlivet på DK Island att sno Donkey Kongs älskade bananer. Bananer i fokus alltså, som vanligt. För att rädda alla djur och bananer måste DK och hans sidekick Diddy Kong ta sig igenom åtta olika världar där en boss väntar i slutet av varje. Självklart startar man äventyret i djungeln, och nostalgin är på topp då man snabbt inser att plattformandet och kontrollen är precis så bra som man förväntat sig.

En nyhet i DKCR är att man nu kan spela tillsammans med en vän, vilket jag gjorde. Tyvärr kan jag dock inte likt utvecklarna kalla det för samarbetande, utan mer som en "bonus" som lades till sent i utvecklingen av spelet. Tvärtom blir det bara svårare när man spelar två, då man måste synkronisera många hopp då plattformar ständigt faller isär efter man hoppat på dem. Man kan inte heller kasta varandra som i New Super Mario Bros. Wii. Man förlorar två liv varje gång man dör. Det finns liksom inga fördelar, annat än att det uppstår en del roliga situationer. Det är uppenbart att spelet är gjort för en spelare, vilket är en liten besvikelse.

Donkey Kong kan som vanligt hoppa, springa och rulla, men har fått ett par nya rörelser. Han kan numera banka hårt i marken och blåsa för att till exempel få snurr på diverse saker och släcka fiender som brinner. Det finns två sätt att kontrollera DK på, Wii-mote med eller utan Nunchuck. Jag använde med, och hade inga problem med att utföra rörelserna som kräver att man skakar kontrollerna. För att rulla håller du alltså inne styrspaken framåt och skakar, för att blåsa riktar du styrspaken nedåt och för att banka i marken skakar du bara vilt. Det kan låta överkomplicerat, men jag har aldrig råkat göra något jag inte velat av misstag. Kontrollen är så gott som perfekt.

Även om plattformshoppandet är Nintendo-perfekt så stöter man efter ett par världar på stora, oförklarliga designmissar. Gruvvagnsbanorna är tillbaka även i detta spelet, och i grottvärlden stöter du bara på dessa typer av banor. De är dock inte riktigt som du minns, utan är nu groteskt svåra. Det finns ingen chans att man klarar någon av banorna på första försöket. För det första åker man så snabbt så man knappt hinner reagera när man ska hoppa, och för det andra sker oförutsedda händelser hela tiden. Det kan vara allt från att marken helt plötsligt faller isär eller ändrar lutning till att den där fågeln bakom dig helt utan förvarning spyr ut en laserstråle rakt i din chimpansrumpa. Resultatet är att du måste spela om banorna gång på gång, helst också köpa en hop extraliv så man får fortsätta från checkpoints när man dör istället för att börja om från början.

Förutom gruvvagnsbanorna finns det också liknande frustrerande element, som när man hoppar in i en flygande tunna och ska styra den med hjälp av endast A-knappen. Detta är ännu svårare för man dör direkt om man så ens bara nuddar någonting och kontrollen är otroligt instabil. Vi fann det omöjligt att klara av ensamma, då tunnan kraschade rakt ner i marken fastän vi febrilt tryckte på A-knappen för att accelera. När vi var två i tunnan gick det lättare då båda kan trycka, men desto svårare blev det att synkronisera tryckandet. En mardröm helt enkelt, då dessa banor inklusive gruvvagnarna ständigt dök upp i slutet av spelet.

Sedan saknar jag mycket av det som är DKC. Kremlings finns inte att få syn på någonstans, alla däck som man jämnt och ständigt studsade på är i princip borta, undervattensbanorna har också kapats bort och det enda djuret man får hjälp av är noshörningen som dock endast dyker upp ett par gånger under hela spelet. Var är alla mina andra djurvänner? Papegojan är nu ett föremål man kan köpa för bananmynt vars uppgift är att skrika till då pusselbitar är inom räckhåll. Tycker bara synd om honom...

Det finns en del ljuspunkter dock. Strandvärlden och framförallt skogsvärlden är briljanta, de har verkligen lyckats skapa en härlig stämning fylld med roliga och varierande hinder, det finns hur mycket som helst att samla för den som är ute efter en rejäl utmaning, grafiken är på topp med mäktiga och effektfulla bakgrunder och de få men speciella silhuettbanorna är riktigt coola. Soundtracket från DKC är också tillbaka med alla dess välkända låtar, även om jag tycker de är för lika originalen och har för mycket MIDI över sig. Originallåtarna är bättre, förutom titeltemat som är riktigt sjysst remixat.

Hade Retro Studios hållit sig till det vanliga plattformandet istället för att med mening göra spelet löjligt svårt hade DKCR fått ett eller kanske till och med två snäpp högre betyg. Men i och med all trial-and-error som existerar i den andra halvan av spelet blir det bara frustrerande på slutet. Ändå är det ett bra spel som håller i 8-10 timmar, och har du redan spelat igenom New Super Mario Bros. Wii och Donkey Kong Jungle Beat så är detta ett givet val. Annars är ovanstående spel bättre alternativ.

+ Retro så det smäller om det
+ Perfekt plattformshoppande och kontroll
+ Grafiken pressar Wii till sitt yttersta
+ Klassisk DKC musik
+ Silhuettbanorna är en härlig touch

- Gruvvagnsbanorna och raketåkningen är frustrerande utövningar i trial-and-error
- Svagt tvåspelarläge
- Många DKC-element saknas, såsom djurvänner och Dixie Kong