Svenska
MEDLEMSRECENSION

Enslaved: Odyssey to the West

Skrivet av: baathen   2011-01-06

I det hav av uppföljare som kallas 2010 har det varit svårt för nya spelserier att hävda sig. Många av dem har inte fått det rampljus som de verkligen förtjänar. Efter runt 8 timmar av (nästan) konstant spelande kan jag med säkerhet säga att Enslaved är ett av de spelen. Skaparna Ninja Theory (även kända för det smått underskattade Heavenly Sword) har i och med deras nya skapelse träffat mitt i prick. I samarbete med bland annat Andy Serkis har utvecklarna skapat en värld som suger in dig och som inte släpper greppet förrän eftertexterna rullar.

Utan att gå in i storyn för mycket (jag vill att ni ska få uppleva den själva!) kan jag säga att storyn i Enslaved är i grunden en nytolkning av en 400 år gammal kinesisk roman som hette "Journey to the West". Ninja Theory har dock valt att krydda denna historien med en postapokalyptisk värld väldigt olik de "krigshärjade världar" vi fått se hittills inom spel. Borta är den eviga solförmörkelsen, den gråa färgpaletten och den fullkomliga avsaknaden av liv.

Istället blir vi presenterade ett grönskande New York, tillbakataget av naturen med allt vad det innebär. Byggnaderna är övervuxna med klängväxter, djur löper fritt bland ruinerna och vattenfall samt bäckar har bildats i ärren efter kriget. Kontrasten som uppstår mellan palettvalet och resten av världen är uppfriskande och är en av Enslaved's mest iögonfallande styrkor. Genom det drygt åtta timmar långa äventyret bjuds man på en mängd olika häpnadsväckande vyer.

Animationerna är även de i toppklass. Speciellt ansiktsanimationerna är bland det mest imponerande jag sett inom spel sedan jag spelade Mass Effect för första gången, och det smiskar lätt dess uppföljare som släpptes tidigare i år både vad det gäller den punkten. Både teknik och designmässigt imponerar Enslaved med dess presentation. Skulle jag klaga på någonting så är det att bilduppdateringen kanske inte alltid är lika hög som den borde vara, och precis som i många andra spel försöker spelet lura dig att inte se det blygsamma texturarbetet som förekommer på vissa ställen.

De imponerande ansiktsuttrycken är tillsammans med det fantastiska röstarbetet av bland annat Andy Serkis(Monkey) och Lindsey Shaw (Trip) de största faktorerna till varför Enslaved's story greppar tag om en och håller fast. Dialogerna mellan Trip och Monkey känns relevanta och intressanta, och aldrig känns de falska på något sätt. Man märker att det har lagts mycket tid på att göra karaktärerna levande och med dem även dialogerna. Från första sekunden bryr man sig om vad som ska hända med detta udda par, och man hungrar alltid efter nästa bit av dialog som ska föras.

Musiken imponerar även den, och kompositören har verkligen lyckas att fånga känslan av denna vackra dystopiska värld som man färdas igenom.

Spelbarheten är inte Enslaved's största styrka, och en av de delar jag inte fastnade helt och hållet för. På sin resa genom den robotinfesterade världen är våldsam lösning ofta oundviklig och Monkey får ofta hålla de numerärt överlägsna robotarna borta från den fysiskt svaga Trip. Slagsmålen är väldigt simpla och påminner mycket om ett förenklat God of War. Standardattackerna finns där, hårt slag, svagt slag, block och undanmanöver. Lägg sedan till en svepattack och en paralyserande attack för att bryta fiendens sköldar och blockeringar så har du i princip hela arsenalen. Du kan genom att spendera en mängd orbs uppgradera saker som din hälsa, din sköld och dina attacker, samt köpa några nya. Dessa orbs får du genom att besegra fiender och utforska din omgivning.

Den andra stora delen av spelet är klättrandet. Det jag fann lite tråkigt, och som de flesta andra också nämnt i sina recensioner, är att klättrandet nästan sker som på räls. Det krävs inget tänkande, ingen finess från spelarens sida. Det enda som krävs är att man riktar spaken mot nästa lysande sak som Monkey kan greppa tag i och trycker på hoppknappen.

En annan stor grej man talade mycket om innan var samspelet mellan Trip och Monkey och hur man skulle vara tvungen att använda sig av hennes förmågor taktiskt för att överleva. I slutändan känns det dock som om Ninja Theory fick bråttom och skippade att riktigt förfina det spelmomentet. Väldigt sällan känns hennes förmågor användbara (förutom i början, då de är nödvändiga för att komma vidare i spelet), och många av hennes förmågor som kanske hade kunnat användas i diverse pussel o.s.v har vi ingen kontroll över alls, utan de styrs helt automatiskt. Mycket potential gick till spillo där som hade kunnat användas för att öka hållbarheten och skapa variation i spelet. Spelbarheten räddas i slutändan av att det förutom dessa huvudmoment även innehåller en mängd mindre spelmoment som gynnar variationen i spelet och räddar det från att bli långtråkigt. Dessa är även riktigt underhållande, men jag tänker inte avslöja mer än så.

Sammanfattningsvis kan jag säga att Enslaved är ett spel som lever på världen och karaktärerna som bebor den. Jag kan ursäkta de svaga spelmomenten som ett nödvändigt ont mellan nästa spektakulära vy eller fängslande dialog. Resan är också i det kortaste laget för att vara ett fullprisspel, men det är en sjukdom som många moderna spel lider av. Hade Ninja Theory bara finslipat deras spelmoment hade detta varit en klart tia. Nu får det räcka med en VÄLDIGT stark 8 till en av de bästa uppstickarna år 2010.

Medlemsrecensioner6
Samlat betyg: 8.1/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10