Kane & Lynch 2: Dog Days

Nä, man kanske skulle ta och recensera Kane & Lynch 2: Dog Days eftersom jag trots allt delat med mig av mina tankar över föregångaren samt att det trots allt inte finns många recensioner uppe på Gamereactor.

Jag skall börja med att berätta för läsaren att Kane & Lynch 2: Dog Days inte är för alla gamers därute. Om du är som jag och tyckte att blodet i Gears of War inte var mycket till en gorefest eller att Condemned var ungefär där du började känna av att det fanns en viss gräns för hur mycket du kunde klara av så har du fortfarande inte sett hälfen av vad Kane & Lynch 2: Dog Days har att erbjuda.

Spelet tar vid ungefär där det förvänta sig börja. Kane har efter föregångarens morbida händelser blivit mer sluten från omvärlden och därmed fått en viss bitter persona som inte sågs tidigare.
Det förflutna speglar absolut även av sig på Lynch som nu har etablerat sig som småkriminell i Shanghaii och bor nu i ett hus, eller vad man kan kalla för en acceptabel boning, tillsammans med sin flickvän. Mer än så vet vi faktiskt inte om Lynch, inte heller om Kane då spelaren väldigt snabbt slungas in i stridens hetta där man får beta av alla händelser med puffror så det ryker om sig.

Några få karaktärer introduceras men är av ingen vidare betydelse då de förr eller senare kommer betas av på ett eller annat vis, då menar jag inte deras död självfallet, men IO Interactive har en tendens att ge sidokaraktärer en väldigt kort medverkan i huvudpersonernas aktuella upplevelser.
Med det sagt så börjar spelet in medias res, vilket innebär att man får se en väldigt kort scen från mitten av Kane och Lynch upplevelser i Shanghaii. Denna scenen sätter saker och ting i en väldigt stark kontrast mot vad man senare kommer uppleva och därmed förvarnar spelaren om att detta spel inte är att rekommendera för alla spelare. Långt ifrån, exempelvis om jag hade varit fader idag med en sextonårig son hade jag antagligen givit honom en timmes lektur om moral och våld samt hur onödigt det kan vara och påfrestande för det unga psyket samt när han gått och lagt sig sedan dragit fram det för att spela i smyg.

Kane & Lynch 2: Dog Days är ett spel med sina brister. Spelet är matat med många brillianta idéer och en del fräscha trick, tyvärr måste jag säga att det inte löper linan ut. Tack och lov faller inte spelet som en besvikelse men det levererar helt enkelt inte på alla punkter.

Till att börja med är spelmekaniken fortfarande en aningen stel. Vi har långt bättre kontroll över Lynch denna gång än upplevelsen när vi axlade Kane i Dead men, dock kan det kännas småfrustrerande att spela på svårare nivåer och ständigt behöva tampas med små irritationsmoment som att sprinta och stöta till ett litet hörn bara för att kameran var för svajig eller kontrollen inte reagerade snabbt nog. Självfallet är det inte någon av de större problemen utan vad som är ett av de mest märkbara är hur fienden magiskt nog lyckas skjuta Lynch trots det att man sitter bakom skydd. Detta är ett problem, då ett spel som är ett s.k. cover-based shooter där mekaniken att gömma sig bakom en vägg eller ett objekt enkelt uträttas genom att trycka på "A" bör vara tillräcklig för att man faktiskt skall sitta tryggt bakom något av fastare material som kan stoppa kulorna för en sekund eller två. Likväl blir man träffad från stund till stund, det är inte livsfarligt men om man redan har väldigt låg livmätare är det ganska stor risk för att just den dära kulan kan vara anledningen till att jag som spelare dör.

Ett annat problem är hela mekaniken med att spelaren rätt ofta blir knockad på de svårare svårighetsgraderna, det betyder att vid en tillfällig storm av kulor från närmare håll kan Lynch riskera att tappa fotfästet och faller ned varpå du snabbt måste få upp honom på fötter igen eller ta skydd. Självfallet blir man slöare då man måste kravla sig upp eller undan för angriparna och blir därmed ännu mera skadad. En fräsch idé måhända men den händer alltför frekvent och blir tillslut bara ett moment av irritation.

När vi kommer till godbitarna måste jag påstå att Kane & Lynch 2: Dog Days är en av de mest vågade spelen som kommit ut under min tid i livet. Den innehåller inte bara en stor mängd frispråkighet utan även scener som tagna ur ett riktigt scenario av den grova typen. Nu talar jag inte om coola sekvenser där folk blir beskjutna utan psykiskt påfrestande stunder då man helt enkelt inte mår speciellt bra av vad som försiggår på bild eller under en laddningsdialog för den delen.
Jag personligen uppskattar dessa små stunder av temporärt illamående då de stärker min känsla för att jag kan visa empati även för påhittade karaktärer plus att de bidrar starkt till atmosfären i spelet, en annan skulle antagligen bli hemsökt av dessa känslor om och om igen i flera veckor. Än en gång, håll dig borta om du är känslig, för guds skull människa!

Vad som mer är positivt är att Kane & Lynch 2: Dog Days innehåller riktiga dialoger med bra röstskådespel, vilket saknas i många av dagens mer populära spel. Självfallet bidrar även detta till spelets generella feeling samt till atmosfären.
Kane & Lynch 2: Dog Days är otroligt utsmyckat med detaljer! Trots sin ålder på nacken kan deras grafikmotor hosta fram en hel värld som andas och lever efter egen vilja, varenda gata är nedskräpad med plast, papper och små burkar, alla väggar är detaljrika och de flesta texturerna i spelet framstår som riktigt skarpa. Bortsett från marken som oftast är platt och menlös, inkluderat vattenpölar, men vem stirrar på marken?

Designen är väl vald för att passa in till Kane & Lynch 2: Dog Days generella tema, smutsigt, brutalt, groteskt och kaxigt. Det finns ett och annat rötägg i designen när man slåss på en övergiven byggplats men den är så pass kort att man snabbt glömmer. Tyvärr för det här mig in på ytterligare ett minus, det är längden på spelet.
Kane & Lynch 2: Dog Days är inte långt, alls. Som ensam spelare klarade jag av kampanjen på bara några få timmar. Kommer inte ihåg om det var fem eller sex men då spelade jag alltså på en högre svårighetsgrad. Tillsammans med en vän drog vi igenom halva spelet på bara två och en halv timme. Den som köper Kane & Lynch 2: Dog Days endast för single-player delen kan finna sig själv lite snuvad på pengarna. Multiplayern kan jag inte tala så mycket för då jag bara spelat några få banor i Arcade mode, men uppskattningsvis skulle ni kanske kunna mata ut tjugo timmar av rent nöje innan vissa banor blev repetiva om man lirade online. Självfallet för jag poängtera att jag själv spenderade kanske två hundralappar på spelet och det är Kane & Lynch 2 definitivt värt! För de pengarna har ni en helyllekväll i soffan!

Jag har hört en del kommentarer på att karaktärerna inte utvecklas något under spelets gång och att storyn kan vara lite torftlig jämfört med ettan. Personligen vill jag tillägga att karaktärerna visst utvecklas, speciellt Lynch som man spelar denna gång då han får vara med om en rad traumatiserande händelser. Vad Kane beträffar försöker han genom hela spelet smälta sina upplevelser och tar även ut en del av sin frustration på sin omgivning för att inte säga, på Lynch. Tillsamamns formar de än kanske inte helt sympatisk allians, men likväl två grymma karaktärer som jag som spelare trots allt känner jag vill veta mer om. Vad gäller storyn är den kanske inte lika djupgående som i Dead men då det spelet började med ett stort frågetecken som sedan sakta reddes ut. I Dog days vet spelaren, mot all förmodan, redan om deras förflutna och blickar mot framtiden. Självfallet går allting åt skogen rätt snabbt och de två kumpanerna får slåss för sitt liv.

Riktigt intressant är kanske inte storyn, men spelvärdet är så pass njutbart att spelaren likväl kommer stanna i soffan och lira klart det bara för att det är så pass annorlunda, så pass renodlat och ett totalt kaos. Alla skottlossningar är som tagna från riktiga sitationer man bara ser på tv, denna detalj har IO Interactive velat förstärka genom att skapa ett filter för spelaren så att det verkar som om hela spelet är filmat genom en handhållen kamera. Detaljerna kring detta är väldigt effektfulla men kan även vara lite skakiga och sjösjukeframkallande. Tack gode gud så går det att stänga av kamerans svajande!

Summa summarum är Kane & Lynch 2: Dog Days ett klart godkänt spel med sina brister men som inte alls lägger sig alltför märkbart till när man spelar det som i föregångaren. Vad föregångaren hade som gjorde det mer godtagbart med brister däremot var en väldigt stark story, något som kanske inte riktigt finns i Dog Days men som definitivt är bättre än den mediokra insatsen i vissa spel idag. Skaffa det om du gillade ettan, var inte så fallet men du vet av att du hade gillat ett spel inspirerat på filmer som Heat eller scener som tagna från Leon: The proffessional (skottlossningen mot slutet) kan jag garantera att du kommer gilla Kane & Lynch 2: Dog Days. För all del tycker jag du borde testa Kane & Lynch 2: Dead Men innan du spelar detta, fast jag förstår dig ifall du inte kommer vilja pga dess brister. Dog Days däremot är en klar förbättring och något originellt jämtemot casual shooters som går att finna. Märk dock, detta är en renodlad cover-shooter och blir också nästan det enda du gör. Fortfarande ett minnesvärt spel!

73%