Singularity

Det var ett tag sen man spelade någonting så överraskande, ett spel som kom från ingenstans men som samtidigt lämnat goda minnen hos mig. Jag har sprungit runt med vapen skrikande i skräck i regn från alla sliskigheter, men samtidigt har jag upptäckt någonting så underhållande som dagens spel missar idag. Även om faktumet är lite uttjatat så snackar jag om tid och rum.

Du iklär dig rollen som Nate Renko, en soldat som klarat det mesta men som sätts på nya prov när han ska undersöka en ovanlig mängd strålning utanför östkusten. Redan i början börjar du ana att någonting är fel på Katorga ön som är ditt resemål, allting är mörkt, dött och oförklarliga dödsfall dyker upp. Inledningen i spelet är inge superb sådan och känns nästan som en början av en klassisk sci-fi film från 80-talet, men denna tvivelaktiga känsla försvinner snabbt när spelet väl drar igång. Det var ofta jag sprang runt skrikandes framför skärmen under mitt spelande, inte minst sagt i början där en av de mest panikartade fallen tar plats. Raven har använt sig av smarta medel för att göra början mystisk och småläskig, med vapenkraft likt en groda så är du inte mycket mer än mat för de muterade människorna. Vilket därför gör att du ofta hoppar till i panik och känner en sakta nervkittlande känsla längs ryggraden, har aldrig känt mig så försvarslös som då. Med en pistol som ditt enda vapen, mot en okänd fiende som gör kvicka anfall så är den nervkittlande skräcken ganska stor. Ett enkelt medel som Raven lyckats utnyttja rätt bra.

Du lär dig snart att saker och ting på ön är mer olyckliga än vad du först anade, en olycka som inträffade femtio år innan spelaren går på land dödade hela öns befolkning eller gjorde livet surt för de som överlevde, nämligen mutation. Ön var nämligen en plats för hemlig forskning under Rysslands flagga i hopp om att hitta någonting starkare till svars mot amerikanernas atombomb under 50 talet. Fyndet som ryssarna dock lyckas upptäcka är någonting som skrider sig bortom deras farhågor, både i kraft och konsekvenser. Fyndet blir inget mindre än E99, ett ämne med en rad större möjligheter än amerikanernas stora bomb. E99 har dock sina nackdelar, förutom att göra Ryssland starkare så har medlet en tendens av att vrida människor som gott som ut och in. Men det är inte bara de femtio åriga köttklumparna som gör livet surt för Renko, du som spelare upptäcker att det finns värre saker än så att finna. Spelet har en ganska stor krydda av tid och rum, vilket faktiskt inte är dåligt alls trots att det låter så klassiskt som det kan bi. Ibland händer det att den okända källan i mitten av ön blir ostabil och sänder ut sina massvågor av energi vilket böjer tid och rum, en intressant twist som gör hela äventyret mycket roligare att ta sig igenom.

Denna twist följer dig genom hela äventyret, det är ofta som omgivningen runt dig kan förändras i några knappa sekunder för att visa vad som hände där för femtio år sedan vilket verkligen sätter din fokus i gungning. Raven har utnyttjat denna faktor bra eftersom de verkligen utnyttjar tillfället där spelaren lämnar sin vakt för att ställa till med oreda, det var faktiskt några gånger skräcken tog grepp om mig vid sådana tillfällen. Detaljerna under dessa förhållanden är även grymt tilltalande då man kan se hur omgivningen runt dig återgår till sin nutida form när greppet släpper, det är ofta som jag stod och granskade hur väggpartiklarna lämnade sin fina fräscha form till att bli den förstörda nutida väggen man precis stod vid. Små detaljer som verkligen fångade mitt intresse. Inte nog med det, ibland slängs du ur nutid och finner dig i samma omgivning för femtio år sedan, med folket vid liv och färgerna som starkast. Dessa moment är viktiga för hur äventyret beger sig, eftersom att du har en roll även i det förflutna trots att du inte är från den tidpunkten. Men detta är givetvis inte allt som har med tid och rum att göra, även om dessa moment i spelet helt klart håller spelaren intresserad så vart det ännu roligare när man först fick lägga vantarna om spelets motsvarighet till Half Lifes Force Gun. TMD (Time Manipulating Device).

Mycket riktigt så får du leka runt som om du ärvde guds händer, för vad kan va roligare i ett spel än att böja tid och rum? Ingenting, det finns nog ingenting i ett spel som underhållit mig på det sätt som Singularity gjort när det gäller den delen. När maskinen först byggts runt din arm så höjs spelet till en helt ny nivå, jag fann det väldigt kul att dra livskraften ur de vanliga fientliga människorna samtidigt som jag fångade saker och ting med telekinesi. Och roligare blir det ju längre in i äventyret du kommer, eftersom att din bästa vän faktiskt uppgraderas. Från att kasta fysiska ting med en vift av din hand och döda biologiska ting med tid så får du några nya nyheter medan äventyret rullar på. Ifall trycket av dina motståndare blir för mycket i form av människor, varför inte förvandla en stackare till en köttklump som sedan kan göra jobbet lättare för dig? Eller varför inte slänga en energi boll mot en klump av fiender för att nästintill göra dem frysta av tid och rum?
Det finns en rad möjligheter med din vän som du har på handen, vilket fyller spelet med ganska mycket variation från det man tidigare upplevt.

Att skapa energi med din bästa vän och slänga den blåa kraftbollen (som starkt påminner av en hutlöst kul form av Narutos rasengan) mot en grupp fiender och fånga dem alla i ett och samma fält av tid och rum är nog det bästa jag sett i spelväg när det gäller att döda fiender. Det finns nog ingenting mer finurligt än att döda dem i kraftfältet. Fältet expanderar och fångar exempelvis fyra militära fiender och lämnar det bästa till dig. Det är makalöst att skjuta med din automatkarbin mot de frysta fienderna, se alla kulor åka mot fienderna i en trög fart när de inträder energi fältet och se dem träffa fienderna slött och stiligt. Jag har nog använt mig av denna teknik ett tjugotal gånger under spelets äventyr, man känner sig allsmäktig när fienderna faller allihopa på en och samma gång när fältets effekt dör. Och roligare blir det när man spränger bensin tunnor bredvid dem i slö form. Raven har nog lyckats överträffa allt jag någonsin velat ha, med denna finurliga möjlighet i spelet. En liten video på energifältet.

Din modul är dock inte det enda som uppgraderas, även vapen och dina fysiska förmågor kan piffas upp på det sätt som du vill. Dock så känns det som den biten bara sattes in utan någon större tanke, för även om det tillför en gnutta spelglädje att leka med element från ett rollspel så märks det inte i någon större aning alls. Utan det känns istället som den mekaniken fanns där för att uppfylla kraven på dagens fps, även om spelet definitivt skulle vara en gnutta tråkigare utan detta så känns det ibland som om Raven följt en strikt lista på vad som ska finnas i ett spel. Det är dock någonting som jag först tänker på efter spelet och påverkades alltså ingenting av det under min spelsession. Man kan nästan jämföra det med Bioshocks uppgraderingssystem, och nu när jag tänker på det så har Singularity lånat ganska mycket från därifrån men för att skapa en egen stil. Alltså ingenting dåligt alls. Det som Singularity lämnar i doftande Bioshock anda är definitivt vissa element i spelet. Förutom uppgraderingssystemet så känns loot systemet likadant när man som clean up spelare letar efter vad som helst som finns att finna, trots spelets linjära form. När jag sedan kollar på livmätaren uppe i vänstra hörnet så känns det nästan exakt likadant, fast med ett annat skal.

Även under min speltid så påmindes jag starkt av Bioshocks plasmider när jag sprang runt som gud med min bästa vän TMD. När jag lyfte saker och ting med armleksaken kändes det nästintill helt som Bioshocks telekinesis och jag skulle nog gott nästan tro att jag spelade just det spelet vid vissa tillfällen. Designen i vissa av delar känns också handplockat från undervattens världen, miljöer som dock stiligt blandas ihop med resten av Singularitys värld. Den grafiska delen Singularity använder sig av är inte makalös, men inte dålig heller utan passar perfekt in med spelets helhet. Ibland så kändes det som om världen var uppbyggd av source motorn då vissa miljöer påminde mig starkt och känslan Half Life 2 givit mig, men till och från påmindes jag om att det var Unreal motorn som stod för detaljrikedomen då den överskred Source motorns gränser. I slutändan så levererar det grafiska tycker jag, även om man som spelare känner att det är rätt stelt i början så smälter man det rätt fort med spelets gång. Raven har lyckats blanda inspiration från många giganter utan att göra det alltför översvämmande, istället har de skapat en egen värld och en egen stil som jag egentligen inte vill argumentera emot ett dugg.

Ett annat element i spelet är definitivt spelets alla pussel som är stiligt skapta för att ge spelaren en liten tankenöt. Pusslen blir aldrig för svåra och inte för lätta utan håller sig på en och samma grad genom hela vägen vilket gör att spelaren aldrig blir provocerad nog att lämna spelet i frustration. Istället är det underhållande och fräckt hur Raven byggt ihop pussel med hjälp av TMDs funktion, pussel där du får använda dig av tid och rum. Ifall dörrpanelen är trasig till dörren du ska igenom, vrid tillbaka tiden på objektet så finner du den i funktion för att ta dig igenom. Sen finns det även klurigare saker, men som håller sig på en viss nivå som underhåller. Pussel och plåga är inte det enda TMD kan stå för, ifall du slängt en bensindunk i eld mot fienden. Varför inte böja tillbaka tiden på tunnan och använda den igen? I vissa fall kan man som spelare även hitta lådor som är trasiga, men ett enkelt knapptryck och en sekund senare vrider den sig till sin förflutna form. Öppna den och hitta något gott! Det är så små saker, men dock så stora när det kommer till underhållning. En rad möjligheter föddes när Raven skapade sin TMD, och de har definitivt använt sig av dess starka sidor.

Mutanter och köttklumpar med läskiga former är inte det enda som ställer sig i spelarens väg, givetvis är det inte dem så är det stora problemet i spelets handling utan huvud skurken. En rysk diktator som gjort att denna alternativa värld Singularity utspelar sig i är under rysk flagga, det är där du kommer in. Du ska rädda framtiden och sätta allt på det rätta spåret. I övrigt måste jag berömma designen på Damichev (diktatorn) som definitivt fångade mina ögon första gången han inträdde på scen. Han var bra som karaktär, rösten var passande men ibland undrar jag det vad som fick Raven att slänga på honom en mantel med päls. Inget större direkt, men det är lite småkul ändå jämfört med resten av spelets stämning. Alltså så drar ryssen in det mesta han kan för att stoppa dig eftersom du vill stoppa hans herravälde, mycket finns att finna för spelaren och många twistar kan uppenbara sig. Handlingen är intressant och höll mig fångad från startskott till slutet eftersom det känns som en fräsch vind från alla dessa militära shooters i mellanöstern.

Fiendedesignen är riktigt bra i min mening, formerna på fienderna är smart utklädda. Det är ofta jag fått den där nervkittlande känslan när ett par mutanter utbrutit i snabbt springande mot mig, med smala kroppar och längre lemmar. Det är inte skräck i sin sanna form men det är definitivt nervkittlande helt klart. Och inte har jag heller hittat några svaga punkter i fiendens tänkande, de är oftast smarta även som köttklumpar och som människor, det blir inte heller irriterande och allting känns såpass rent som det ska vara på alla punkter. Vissa fiender ingjuter skräck i spelaren medan andra tillför massvis med action och grymma strider, variation och bra sådan. Spelet skiftar rätt mycket i sin form, från att i början springa runt med en liten pistol som sitt sista medel på de mörka gatorna i hopp om att inte bli attackerad till att lägga vantarna på någonting starkare i vapenväg och smiska stjärt! Raven har byggt upp en väldigt bra linje genom hela spelets gång, från att vara mörkt och läskigt i början till att bli en lite snabbare och tuffare shooter vid vissa tillfällen. Och så skiftar det, på ett bra sätt. Och även med flera element.

Det finns knappt några direkta fel jag kan hitta i spelet, ljudet är bra. Grafiken är mer än stilig och fienderna sköter sig utmärkt samtidigt som spelet är bra balanserat i pussel och mekanik. Jag kan inte önska mig mycket mer än vad Raven lyckats med, spelet har fallit som en bomb för mig med grymma kvalitéer. Spelet har även ett multiplayer läge som dock är ganska vekt med fåtal banor och fåtal spelupplägg. Detta påverkar dock inte det verk Raven skapat, jag vill nästan applådera åt deras nytänk och det de lyckats skapa. Spelet har använt sig av upplägg som i dagens läge nästan är utdöda och vilket jag älskar.

+ Intressant handling, Bra design, Härlig atmostfär, Balanserad AI, Grym variation.

- Ibland smått linjärt, onödig multiplayer, småbuggigt, ibland veka texturer.