Thor: God of Thunder

Licensspel har den senaste tiden fått ett litet uppsving, Toy Story 3 ansågs vara riktigt bra och för egen del hade jag rätt roligt med Rango. Det var därför med tillförsikt som jag tog mig an Thor: God of Thunder. Såhär med facit i hand kan jag säga att Thor: God of Thunder ger oss en fet spark mellan benen ner i licensspelsträsket igen.

Ditt äventyr börjar när Asgård blir attackerat av frostjättar som lever rövare bland befolkningen. Thor som inte kan släppa att de kommer undan ger sig av för att utkräva hämnd. Thors bror Loke följer med på resan och med slughet försöker han manipulera Thor till att göra som han vill.

Nu kanske ni som skall ge er ut och se Thors äventyr på bio blir oroliga att jag sitter här och avslöjar handlingen, men frukta inte, historien i spelet utspelar sig före den i filmen så att vi ska ha möjlighet att njuta av dem oberoende av varandra.

Om du någon gång har spelat något av spelen i God of War-serien kommer du känna igen dig i stridsystemet direkt. Thor har nämligen en rad kobinationer som han kan slå vett i sina finder med. Vi har även en rad krafter som Thor kan använda sig av, orkanvindar, jordbävningar och givetvis blixt och dunder - magiska under - som alla tar av energimätaren att använda.

Striderna känns aldrig varierande eller roliga, dels för att det bara är vissa kombinationer som är enkla att träffa med vilket gör att man givetvis väljer dessa, men också för att striderna oftast håller på i evigheter med horder av fiender. Det finns tillfällen då man tvingas att fylla sina mätare för att Thor ska kunna göra sitt stora blixtattack för att komma vidare, något som känns som en evighet att göra.

Givetvis kan alla Thors krafter uppgraderas i olika steg, allt för att göra mer skada, räcka längre osv, ja ni hör här har vi med God of War, mall A, att göra.

Tyvärr blir stridssystemet snabbt tråkigt då kombinationerna är allt för få och kontrollen rent bedrövlig. Det som jag tyvärr stör mig mest på är hur tama Thors specialattacker är, man hade ju hoppats på att när jag drar igång en blixtfyverkeri av stora mått ska mitt vardagsrum eka och fiender dö till höger och vänster men tyvärr känns det mer som att slänga in en kinapuff i Globen, pppfffff.

När vi kommer till det rent visuella är Thor inte heller här något att jubla över, här varvas en rätt dålig grafik med ständiga grafiska buggar där karaktärer blinkar till eller omgivningar som bara fladdrar till. Man får verkligen inte intrycket att skaparna Liquid Entertainment har lagt någon större vikt vid varken det grafiska eller, ja, någon del av det här spelet egentligen.

Ljudmässigt har jag redan snuddat vid och tyvärr är alla ljudeffekter extremt platta och tråkiga, en maffig ljudbild hade verkligen räddat mycket av känslan i spelet. Det som däremot håller väl är röstskådespeleriet som faktiskt känns riktigt bra, i alla fall i jämförelse med allt annat ljud.

Jag känner hur sorgen sakta kommer över mig när jag inser att någonstans i världen kommer ett litet barn få detta i present. Barnet kommer öppna sitt paket och hänföras över en snygg framsida, allt för att sedan tvingas genomlida skit så tjock och brun att det stackars barnet kanske aldrig någonsin kommer våga spela TV-spel igen.

För dig som: Slår du dig själv med knuten näve i ansiktet? Gillar du att bli slagen över ryggen med hårda föremål, då är detta spelet för dig.

Inte för dig som: Jag alla ni andra ska ni nog se till att ducka, likt Harry Potter sitter på sitt Hogwarts och trycker för Dementorerna. Detta är spelens svar på Harrys glädjeutsugare.

Originalrecensionen finns publicerad på bloggen http://www.spelkriget.se/