Svenska
MEDLEMSRECENSION

Mafia II

I drömmen att få till en autentisk maffia äventyr har 2K Czech tyvärr snubblat över sina egna ambitiösa fötter.

Mafia II är spelet som så många av oss har väntat på, ett gangster äventyr som utspelas i den mest kostymvänliga tiden i Amerikas historia, 40- och 50-talet! Historian om Vito och hans partner-i-brott Joe är en till en början mörk och dyster sådan och ramas in perfekt av det snötäta New York/San Francisco/någon annan framträdande amerikansk stad på 50-talet inspirerade Empire Bay. Vito som precis har överlevt 2 år i stridens hetta i hemlandet Italien och får en kort respass till Amerika för att låta ett krigssår läka. Joe som en allmänt trevlig och oroande vän undrar om han känner för att åka tillbaka till det krigande Europa igen när såret har läkt? Vitos svar är kort, koncist och förståeligt: Nej.

Joe rycker då in och drar i några trådar och får vår kära huvudkaraktär på fri fot från det militära livet, och det är väl egentligen här som spelet verkligen kickar igång även om det första kapitlet där man får agera som soldat mot Mussolinis trupper är intensivt och välgjort, även om kontrollerna känns smått problematiska att sätta sig in i under all stress. När man dock är hemma på ljuv amerikansk mark igen hopar sig problemen oerhört snabbt, farsgubben är finito och han har fixat en hygglig skuld i familjens namn som måste lösas. En vecka är tiden och jobbet som hamnarbetare som Vitos kära mamma vill att han ska arbeta med kommer inte att lösa denna summa som familjen är skyldig inom de närmaste 10 åren.

Så vi kontaktar Joe igen och halare än ett bananskal glider vi in i den brottsliga banans åtråvärda och pengafyllda väg. Vi slåss, skjuter och kör läckra amerikanska bilar och pengar rullar in galet fort. Skulden blir betald utan problem och Vito har fått en rejäl försmak för det goda livet som ohederlig brottsling. Så långt är allt väl i spelet och jag rycks in atmosfären, brutaliteten och i de två vännernas historia om hoppet att få leva den amerikanska drömmen: snabba bilar, fyllda pengatunga fickor, attraktiva och lösaktiga kvinnor och sprit som flödar i direkt dödliga men härliga doser ner till våra stryktåliga levrar. Det till och med hinns med en fängelsevistelse som jag kämpar mig igenom med mina två italienska men ack så dödliga händer.

När det blir dags för sommartider och det glada 50-talet i Empire Bay börjar jag dock märka en oroväckande monotoni i 2K Czech's upplägg på spelet. Detta är den mest spoilerfria versionen jag kan ge vad som kommer att hända i resten av spelet: Du får ett samtal, du vaknar (ibland ändrar de på ordningen för att röra om lite, vill ju inte få det för enformigt!), du svarar, personen på andra sidan säger att du ska köra till en viss plats och kommer även att lägga till raden "Bring a piece" som du kommer få höra så många gånger att man tycker att de borde kunna vänt om det lite och gå Yoda-style ("A Piece You Shall Bring"). Detta kommer fortsätta i en bilfärd till en viss plats, filmsekvens, bilfärd, filmsekvens, skjutning/slagsmål eller, om de är på det humöret, både och. Sedan blir det en till bilfärd och sen hemåt. Där har du upplägget för hela spelet igenom.

Så i denna ovanstående del har i alla fall jag kommit fram till att spelet står på fyra stabila grundpelare:

1. Körning
2. Skjutning
3. Slagsmål
4. Filmsekvenser

Eftersom spelet är så otroligt beroende av dessa fyra delar (jag menar, det måste det vara, det är ju det enda man gör i spelet), är dessa delar då väl genomförda? I alla fyra svaren kan jag svara: Godkänt, men inte mer. Alla fyra delarna funkar men de lider även alla av allt för irriterande problem för att det ska ha kunnat glida förbi mina cyniska ögon.

I delen Körning känns det otroligt stabilt, bilarna är tunga och svårnavigerade och är en ren fröjd att köra om det inte hade varit för staden man kör i. Misstolka mig inte, Empire Bay är en fantastiskt läcker stad som sätter an 50-tals tonen kusligt perfekt, men att köra en mastodont till automobil på dess redigt trånga vägar är faktiskt en väldigt svår sak att mästra. Det hjälps ju definitivt inte av att det alltid, och då menar jag verkligen alltid, står bilar parkerade på båda sidorna av vägen. Att försöka köra ifrån polisen påminner mer om ett amerikanskt demolition derby än om en smidig getaway. Även när man själv är den jagande är bilfysiken väldigt felaktig då man kör lika snabbt som bilen man är efter och där man själv glider runt som Bambi på hal is över vägarna med tydliga sladdspår efter sig kör de andra omänskligt bra och har inte det minsta problem med sitt fordon, trots att de till och med kör i farter klart högre än en själv.

I partiet "Körning" kan jag även slänga med den otroligt frustrerande polisen. Hur många poliser kan en stad ha? Var 5-6 bil man möter är ett fordon i lagens namn, så då är man där och puttrar i mesiga 40 miles per hour eftersom om man går en millimeter över det på mätaren, smack! Så har man polisen efter sig! Och de är efterhängsna jävlar också, de inte bara tar dina registreringsnummer utan ibland lyckas de även kludda ner vad för klädsel man har på sig. Nu är inte komplikationen att sno en ny bil huvudproblemet för det är ju en alldaglig vana för en så världsvan brottsling som Vito utan det är att poliserna kommer så förbannat tätt inpå varandra att tidsrummet att sno en ny bil är minimal. Till och med i de skummaste kvarteren i Empire Bay cirkulerar det ett 10-tal polisbilar och polismän per minut, och om man är efterlyst så är de på en igen inom 5 sekunder blankt.

Sen en sak som jag känner att jag har blivit lite bortskämd med i spel som GTA: att skjuta och köra samtidigt. Vito gör alla möjliga sorters våldsamma och kriminella saker i spelet igenom men när det kommer till körningen ja då är han lagens duvunge, båda händerna på ratten och jag släpper den inte för varken kung eller fosterland, eller president i hans fall. Även om en polisbil kommer och rammar mig i 60 mph och personen i platsen bredvid sträcker sig ut genom fönstret och fyller mig med hagelbly kan jag inte ens komma på tanken att släppa högerhanden, sträcka den innanför kavajen och ta ut min 9 mm 1911 Colt. Jag hellre bokstavligt talat dör än att släppa taget om ratten med någon av mina händer. För guds skull mänska hur växlar du ens? Eller är alla bilar automat?

Nog om körningsdelen och vidare till den också godkända men ack så motsträviga del 2: Skjutningen. I början känns den som en välfungerande inoljad motor som flyter på perfekt, för i början kan man bara stå i ett skydd i taget då det finns endast ett skydd att välja på. Detta ger mig illusionen att skjutningen är lika välfungerande om inte bättre än i GTA IV. Oj om jag hade fel... Den första irritationsfaktorn jag stöter på är den fundamentala funktionen att kunna skjuta utan att gå ut ur skydd. Några salvor Thompson utan att visa sitt vackra anlete är ju uppskattat, men där säger 2K Czech stopp och belägg för det går inte för sig.

Enda sättet man kan skjuta är att man visar sig fram med hela känsliga härligheten ur skyddet och blir ett öppet mål för alla som av någon anledning vill beskjuta dig och tro mig, det är många, och du kommer i de flesta fall bli tvungen att ta emot 1-2 salvor under tiden du fyrar av dina egna. Hur autentiskt känns det på en skala? Detta skulle inte irritera mig lika mycket om jag inte ser mina fiender och kamrater alla skjutandes ifrån skyddet utan att visa upp sig det minsta. Varför kan fan inte jag göra det då? Var det något jag missade att bli upplärd i "Gangsterns ABC" när jag var på min "solskenssemester" i Italien?

Problem två med skjutningen är något som jag trodde var standard i tredje persons skjutare i dagens samhälle, och det är att röra sig skydd till skydd. Alla spel har det, varför ignorera då 2K Czech det? Nu måste jag ställa mig upp och springa fram till nästa skydd eller skyddet mitt emot mitt för att kunna byta placeringen och att ställa sig raklång upp under pågående blyfyllda stridigheter är något som jag aldrig skulle rekommendera men som du blir illa tvungen till om och om igen i Mafia II. Den enda funktionen som de har är att man kan röra sig runt skyddet och stå kvar vid detta skydd, varför jag nu i hela världen skulle vilja göra det här för nu blir jag helt plötsligt ett låst öppet mål för mina "Trigger Happy" fiender.

Det finns ju självklart positiva delar med skjutandet där man kan räkna in bland annat att vapnena är välljudande, de bjuder på en verklighetstrogen rekyl och känns som de kan göra en hel del skada. Vilket de kan också. På mig. Allt för ofta känner jag att fienden faktiskt tål fler skott än mig. Tre skott på rad och bom, jag är död. Detta är ju väl om det fallet inte hade varit att fienderna kan tåla upp till 6-7 skott innan de faller död till marken, och detta i svårighetsgraden Medium. Här känns det som ett ytterligare klavertramp från 2K's sida i sin strävan efter autenticitet då jag anser att båda sidor borde tåla lika mycket. Tillsammans med fallet att jag är totalt inkapabel att kunna skjuta från skyddet och röra mig smidigt mellan nyligen nämnda skydd till ett annat skydd gör att jag dör i spelet. Ofta.

Nu till slagsmålet, och där tänker jag faktiskt inte bli så gnällig. Den fungerar väl och är lätt att komma in i och känns välgjord och intensiv. Det enda är att den är fruktansvärt monoton och har du slagits en gång i spelet så har du praktiskt taget gjort det alla gånger, för det blir inte mycket bättre från den första fighten förutom den lilla skillnaden att man kan kontra senare i spelet vilket jag visst måste bli upplärd i för jag är för korkad att komma på det själv. Detta leder mig utsökt till den sista avgörande delen i spelet: Filmsekvenser.

I det här fallet så har 2K Czech lyckats alldeles utmärkt faktiskt, då både dialogen, röstskådespelarna, klädseln och miljöerna är riktigt snyggt genomförda och det är tunga klipp man får se när det snackas om mord, rån och ting som alla har med brottslig art att göra. Visst, ansiktsanimationerna är faktiskt undermåliga och Vito bjuder på två känslolägen genom hela spelet som jag inte kan tolka på något annat sätt än "skitnödig" och "lite mer skitnödig".

Karaktärerna berör mig dock inte det minsta för de känns inte ett dugg verklighetstrogna. Det enda de samtalar om hela spelet igenom är olika namn, jobbet de ska arbeta på och något jobb de gjorde senast. Det är som att de inte har något liv runt omkring. Inga intressen, inga hobbys, ingenting! Vilket kanske inte är så konstigt då staden Empire Bay är död på saker att underhålla sig med förutom att supa sig dyngrak, köpa en ny kostym, färga om lacken på fordonet och tanka bilen. Sen är det slut. Inte konstigt att jag tycker att karaktärerna känns som karikatyrer av vår schablonbild av hur den urtypiska mafioson beter sig och ser ut. De har ju inget annat att göra än att leka mafiosos.

Enda gången som jag blev berörd av karaktärerna från Mafia II var när Vito var på fri fot igen och Joe och den karaktären som jag inte minns namnet på men som jag gissar är Eddie ska ta med honom på en hel kväll och Eddie lite kryptiskt säger "Låt mig inte bli för full, det är en sak jag måste sköta om senare". Självklart så blir alla alldeles för påverkade av den lömska drogen alkohol och jag, Vito, som har fått minst i mig blir den designerade föraren. Dock på vägen hem börjar Eddie mumla om att det är något viktigt han skulle göra och då känner man en frän odör i bilen och tror naturligt nog att det är Eddie i baksätet som har låtit lunchen komma upp den orala vägen. Han svarar blint nej och börjar skylla ifrån sig på en fjärde person som inte ens är i bilen. Trodde vi i alla fall tills man öppnar bakluckan. Här är dialogen utmärkt genomförd och första och tyvärr enda gången i spelet visar de prov på ett liv utanför den italienska maffian när de för full hals skrålar med på låten som spelas på radio. Här känns de äkta och trovärdiga, men tyvärr så blir spelet personlighetsmässigt inte djupare än såhär.

Allt är ju faktiskt inte fe och fä med spelet. Som jag har nämnt tidigare så öppnar spelet väldigt starkt och jag trivdes enormt mycket bättre i den snötunga versionen av Empire Bay än i den soldränkta då det passade spelets ton betydligt bättre. Sen är musiken alldeles enastående och har ett soundtrack att dö för även om det tyvärr endast går att skruva in tre olika radiokanaler. Även Empire Bay är en vacker stad men är alldeles för tom på liv och saker att göra för att kännas helt äkta för mig. Det här spelet drog helt enkelt inte in mig i dess värld som den har fått andra att göra och på det så har vi kontrollbesvärligheter som är alldeles för tydliga för att jag ska kunna motivera ett högre betyg än det jag har gett. Det var en intressant resa Mafia II, men tyvärr en besviken sådan.

Betyg: 6/10

Grafik: 7/10
Spelbarhet: 6/10
Ljud: 8/10
Hållbarhet: 7/10

+ Utsökt musik
+ Atmosfären
+ Empire Bay är en mysig stad...

- ...men ack så tråkig sådan
- Illa fungerande skjutsystem
- Klyschiga karaktärer

Medlemsrecensioner17
Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10