Shadows of the Damned

Goichi Suda

Shinji Mikami

Akira Yamaoka

Dessa tre herrar har varit med och skapat action-skräck spelet Shadows of the Damned. Namn som ska få mig som spelare att kissa på mig, tydligen. Personligen så rycker jag på axlarna åt det hela. Spel är färskvara och visserligen har dessa tre en hel rad med succéer under sina bälten, men nu är nu och även om bra folk är viktigt är det inget som ger en given succé.

Action-skräck, you've got to be kidding me!

För det första låt oss få det överstökat, det är väldigt lite som är skräck med Shadow of the Damned, om man inte tycker det är hemskt med mängder av vulgära skämt oftast syftande på manliga könsorgan eller manlig kärlek. Ja det är en salig snoppa.

Om man bortser från den banala handlingen som går ut på att pojke med fånigt namn (Garcia "Fucking" Hotspurs") gillar flicka, flicka blir bortrövad av ond varelse så börjar inte Shadow of the Damned allt för dåligt. Spelets inledande banor och bossar, med en bajsande demonhäst som ljuspunkt, är faktiskt över förväntan och mina förhoppningar ökar. Kan detta verkligen vara årets överraskning jag sitter och spelar. Jag ger spelet en ordentlig chans, försöker att skratta åt de dåliga skämten och bara älska grabbigheten som erbjuds.

Spelmekaniskt finns det heller inget att klaga på, kameran sitter som en smäck i sann Resident Evil 4 anda precis lagom långt ifrån axeln. Ja de tre herrarna försöker verkligen ge mig alla de bästa förutsättningarna för att njuta av deras samarbete.

Är det verkligen sant, Shadows of the Damned är årets bästa spel?

Det är efter de inledande fyra, fem timmarna spelets brister börjar bli jobbigt uppenbara. För även om det började bra så inser man nu att variationen uteblivit och att omgivningar och fiender upprepas. Då och då introducerar man pliktskyldigt nya fiender men istället för att vara utmanande för spelaren lämnar de bara en känsla av att vara där för att irritera och göra spelet längre än det faktiskt hade behövt att vara. Att gång på gång få möta fiender som kräver i stort sett hela ditt förråd av ammunition samtidigt som de egentligen inte är speciellt svåra får mig konstant att sucka och bara vilja vidare. Inte ens introduktionen av det snyggt designade tvådimensionella banorna kan rädda den här grabbfesten från att urarta. Alkoholen har tagit slut, den exotiska dansösen har gått hem och erektionen har lagt sig. Det slakar helt enkelt rejält.

Pliktskyldigt har skaparna även slängt in ett par pussel för att göra det hela lite mer varierat men dessa är dels alldeles för enkla och dels bryter flödet i spelet på ett sätt jag inte uppskattar. Att sedan Garcia "Fucking" Hotspurs inte känns som den klyftigaste killen på planeten gör pusslen mest till komiska, malplacerade inslag. Garcia bör hålla sig till det han gillar bäst, snoppar.

När jag väl är framme vid målet, den stora antagonisten så har jag genomlidit en ickeexisterande variation, bossfigher vars längd överskrider rimligheten och irriterande mängder pubishårsbeklädda grindar. Låter det som en mysig röra? Ja designmässigt finns det, tro det eller ej, mycket gott att hämta i Shadows of the Damned. Det är inte i designen som spelet faller, det är i utförandet. De tre herrarna lyckas inte utföra något stordåd tillsammans. Inte heller är det dåligt, men hårdlanserat med stora namn lämnar det mig med höga förväntningar som inte infrias.

Jag hade hellre sett att spelet kortats ner, varit lite hårdare, läskigare och skitigare. Det vi får är tre egon som för att kunna komma överens har slängt in allt.

Vänta! *Insikt*

Plötsligt inser jag att jag här sitter med en låt av Metallica, fast i spelform. Det är inte nödvändigtvis dåligt, bara förbaskat tjatigt att spela i längden.

För dig som. Tycker du att kontrollen är bland det viktigaste i ett spel, då är detta något för dig. Här finns även ett helt okej actionspel gömt under drivor av dåliga skämt och referenser till det manliga könet. Kort och gott gillar du snopp gillar du Shadows of the Damned.

Inte för dig som. Har du som jag oerhört svårt för bossfighter som drar ut å det längsta? Tycker att pubishår faktiskt är ganska så äckligt och vill ha mer ut av ett spel än ett par skratt som fastnar i halsen? Ja då är inte Shadows of the Damned för dig!

Recensionen är ursprungligen publicerad på bloggen http://www.spelkriget.se/