Svenska
MEDLEMSRECENSION

Assassin's Creed: Brotherhood

Spelad version: PS3, PAL

Du är inte ensam.
Rom byggdes inte på en dag och det kommer inte att erövras av en enskild lönnmördare.
Jag är Ezio Auditore da Firenze och detta är mitt brödraskap.

Äntligen Rom! Roma, där Tibern flyter fram över de sju kullarna. Rom, hem åt de vargsugande tvillingarna Romulus & Remus, som också bakas in i några uppdrag. Rom, den stad som verkligen saknades i Assassin´s Creed II och som man bara fick ett litet smakprov av i det sista Vatikan-smygandet. Äntligen Rom!

Ezio fortsätter familjefejden mot Borgia-släkten och när Cesare Borgia dödar hans kära farbror, börjar en vendetta som tar spelaren över hela Rom samt delar av Italien.
AC Brotherhood fortsätter där Assassin´s Creed II slutade och det mesta är exakt likadant. Det finns fortfarande en mängd saker att göra utöver huvudstoryn, som att samla fjädrar & flaggor, upprusta staden genom att köpa smedjor, banker, skrädderier & konstverk. Det finns kurtisan-uppdrag, tjuv-uppdrag, klassiska lönnmördar-uppdrag samt tillbakablickande Cristina-uppdrag bland annat. Objekt 16:s mystiska symboler finns utspridda på särskilda platser och man kan samla Romulus-skatter.
En i sammanhanget viktig, ny funktion är Brödraskapet, där du rekryterar anhängare till din lönnmördarsekt, vilka du sedan skickar ut i världen för att införskaffa pengar och erfarenhet, något som är roligare än det låter och ger ett strategiskt inslag, även om modell light, till spelet.

En annan nyhet är Borgia-tornen, vilka du måste bränna ner för att minska Borgias inflytande i ett område, innan du kan börja rusta upp affärer och dylikt.
Men det är fortfarande som digital turist som Assassin´s Creed Brotherhood verkligen lyser. När jag vandrar mellan byggnaderna, tittar på folk som samlats på torgen eller beundrar molnen över hustaken, så kommer jag ihåg varför jag älskade det första Assassin´s Creed. När man glömmer bort vad man skall göra härnäst, och istället bara förlorar sig i renässansens Rom, är det en känsla som inte många andra spelserier lever upp till.

Grafiken är mycket bra och även om jag saknar den variation som de olika städerna gav i AC II, så är Rom så pass stort samt med både landsbygd & en antik del, vilket gör att det inte blir tjatigt. Några grafikbuggar har jag stött på men inte många.

Även ljudet är mycket bra. Det är maffig musik som spelas under gång, komponerad av Jesper Kyd och framförd av en storartad orkester, ofta med körinslag eller intensiva stråkar. Det sätter en sakral stämning som känns oerhört passande.
Den italienska brytningen är kvar och jag hävdar fortfarande att de borde ha gjort hela spelet på italienska med undertexter, men i rättvisans namn så bryter fransoser på franska & germanerna på tyska så...

Spelkontrollerna är identiska med tidigare delar. Kanske jag har vant mig nu men det kändes som Ezio gjorde färre vansinneshopp rakt ut från torn eller bjälkar denna gång. Jag lärde mig ganska snabbt att leta klättringsvägar med analogspaken och strunta i hoppa-knappen. Dock var det en virtuell träningsbana jag aldrig klarade av på grund av styrningssvårigheter.
Jag stängde heller aldrig av livmätare och hjälplegend denna gång, vilket jag borde gjort, för Assassin´s Creed Brotherhood är så intuitivt att kontrollen snabbt sätter sig i ryggmärgen. Dessutom ser man omgivningen bättre.

Hållbarhet... En sak jag inte gillade var vissa av de delmål som man var tvungen att uppnå för 100 procents slutförande av många uppdrag. Visst förstår jag att det är ett sätt för Ubisoft att förlänga hållbarheten men jag blev mest irriterad över att jag inte fick välja tillvägagångssätt själv, och struntade helt enkelt i att försöka på nytt.
Drygt 30 timmar har jag lagt ner på enspelar-läget och då har jag gjort allt, utom att återspela minnen och samla alla flaggor. Multiplayern har jag testat som hastigast och den var lite rolig, men för mig personligen blir det som med Uncharted 2. Det är för singelkampanjen jag spelar Assassin´s Creed-serien, inte flerspelarläget.

Sammanfattningsvis: Assassin´s Creed Brotherhood är ett mycket bra spel som nu närmat sig det första spelets briljans och är en förbättring från tvåan. Även fast framtidshistorien & Desmond får mindre utrymme i denna del, och slutet är en ren cliffhanger till fortsättningen, så är det delvis på grund av fokuseringen på Ezios historia som jag gillar detta spel mer än förra. Ezio får ta plats och de historiska personerna runt honom har fått åldrats och utvecklats. I hur många andra spel får man se det?

Medlemsrecensioner20
Samlat betyg: 8.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10