Svenska
MEDLEMSRECENSION

Metro 2033

Skrivet av: Perluck   2011-09-09

Det är någon charm som döljer sig bakom den kalla värld Metro introducerar dig för, trots att allt ligger på glänt till döden så är det vackert. Sorgen må ha hälsat på folket i det framtida apokalyptiska ryssland men på något vis känns det helmysigt, när man står där och ser folket röra sig med tomma blickar. Gitarr tonerna rör sig runt brasan i stationen, barnen står bredvid och kollar på de vuxna med sina oförståeliga blickar. Atmosfären är ett faktum, och det är den hela vägen igenom. För här känner jag mig hemma, både bland monster och människor.

Metro 2033 är baserat på novellen med samma namn, vi följer Artyom en av de överlevande från den världen vi en gång kände som upplevde den nya världens födelse vid barnsben. Hans minne av den forna världen är svag, och precis som alla andra är han född att främjas av nya tider som framförallt sätter människans natur på nya prov. Speciellt när en ny fiende träder fram ur skuggorna. Som spelare slängs man direkt in i världen, och man känner sig absolut inkopplad. Karaktärerna bryr du dig om, och utan tvekan går du ut i världen för att rädda det lilla som kvarstår av människan mot det nya hotet. Inte de vanliga mutationerna med andra ord.

Tidigt får spelaren braka loss mott de muterade djuren som tagit sig högst upp på näringskedjan medans du blivit ner kickad vilket givetvis är helt oacceptabelt. När saker och ting blir oacceptabelt så tar man vid med våld, och varför inte vapen? Under äventyret får man en hel uppsättning av leksaker att välja emellan, detta tyder inte på några futuristiska laser pistoler utan realistiska vapen som fått tampats med hårda tider. Det finns gott om val att välja emellan, allt från den mer klassiska revolvern till de nyare automat drivna leksakerna, givetvis utrustade med olika godbitar till hans. En viktig faktor i spelet är din typ av handel, pengar har förlorat sin valuta för att istället tas över av ammunition. Ammunition som gjordes i den förra världen, starkare än den billigare typen som görs i spelets nu. Detta gör att man som spelare får valet att öka sin skada, genom att förlora valuta om man så vill.

När man tar sig igenom tunnel nätverket så känner man sig ganska utsatt, mörkret finns alltid framför dig även om lampan lyser så finns alltid mörker. Och i mörkret kan det mesta visa sig, för trots allt är marken ovan och under befolkat av mutanter och inte bara människor. Det kan tyckas monotont vilket det ofta gör när det gäller ett apokalyptiskt tema men Metro lyckas alltid balansera ut variationen, vare sig det gäller omgivningar, fiender, vapen eller handling så känns det hela tiden som om det alltid är något nytt som komma skall. Även tunnlarna känns varierade, man vet aldrig vad som ska hända och stämningen sätter dig som spelare i ett defensivt läge. Ett av de bästa ögonblicken är när man sätter på sig gasmasken för att kliva upp på ytan, även detta bidrar till variationen då spelet inte bara utspelar sig under marken.

Det vackra himlavalvet kollar ner på dig och säger direkt med dess färg och atmosfär att du inte längre är anpassad att leva under den. Som bekant blir man direkt ovälkommen av otäckt liv även i form av människor. Under handlingens drivande så är det ofta man ställer sig själv existentiella frågor, diverse dialoger och citat får huvudet att springa av glädje någonting som få spel lyckas gräva in så djupt i en handling. Metro 2033 är ett konstverk, trots att det är så grått och deprimerande så är det samtidigt så oerhört vackert även om det må låta lite fel. Det som överraskade mig var spelets nya idéer som innefattar funktioner och scener som inget annat spel har.

Det grafiska kan nog säkerligen väcka onödig kritik hos de flesta men faller aldrig märkbart, textur arbetet är svagare på de mindre mutanterna och det känns ibland fokuserat på spelets större aspekter. Ju läskigare fiender, desto mer textur arbete och genom spelets alla trappsteg så blir arbetet bara bättre och bättre visuellt. I de sista delarna var jag otroligt entusiastisk till grafik arbetet, det såg så oerhört snyggt ut och piskade det mesta på marknaden med stora marginaler. Detta inträffade under en sådan liten tidpunkt av spelet att det inte blev mer än ett lördagsgodis moment. Generellt så påverkade det grafiska inte spelet negativt på något vis utan känns väl tillblandat med resten av spelets element.

Ryggraden av spelet i sig är utan tvekan musiken och framförallt ljudet. Alex Omelchuchs musikala toner gav mig en trivsam upplevelse, övertygelsen om att vara säker och hemma var på topp för att sedan ruskas om av mystiska och hastiga inslag när det okända var nära. Detta tillsammans med små ljudeffekter som andningen av våran huvudkaraktär när vi kliver ut mot den gråa himmelen, det finns gott om märken som ljudet lämnar hos spelaren. Även under de tidiga minuterarna i spelet.

I sin helhet är Metro 2033 ett spel i sin egna absoluta klass, ett konstverk helt enkelt med stora proportioner. Känslan man får kan beskrivas med den jag fick av Rapture under havet, om inte bättre i vissa aspekter. Att röra sig bland Metro systemets stationer blev i slutändan en otrolig upplevelse, en värld där idealistiska inslag visar sig och därmed existentiella frågor som spelaren får ta itu med. Och valen påverkar även hur spelet slutar, därmed blir spelet även prytt av rollspelsinslag vilket bundit ihop det hela till ett grymt äventyr.

Ett starkt spel som tydligt levererar sitt budskap med sitt berättande. Som ett fps utmanar det en på nya sätt, även för den mest erfarne.

Medlemsrecensioner7
Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10