Sly Collection

Jag har tampats med storskurk efter storskurk medan jag ständigt blivit jagad av en polis vars röst skiftat i samtliga tre delar i spelen. Jag har svingat mig i elledningar, klättrat på väggar av lenaste betong och mejat ner horder av fiender med min stridskäpp.

Nu är jag klar, tre berömda spel från förra generationen är genomspelade, det tog närmare ett år för mig, och jag har gått från att känna mig lätt nostalgisk och smålycklig, till att vara uttråkad och frustrerad, och nu till sist lättad. Aldrig mer tänker jag köpa 3 spel i samma serie så tätt in på varandra, aldrig mer.

Spelen som sådana är av helt klart ojämn kvalitet, det första är bäst i min mening, det liknar en klassisk "plattformare" och jag älskar det, du har inte så mycket val, inte så mycket frihet, du ska ta dig från plats A till B, du ser en lång, knivig väg framför dig, men du är fast beslutsam att klara banan. Det är det som gör det så underbart.

Andra delen erbjuds du på tok för mycket frihet i och alldeles för lite utmaning, barnspel, skulle jag säga, det mesta består av löjliga fighter, och det känns nästan som plattformandet har fallit i glömska.

I tredje spelet så repar det sig, det är svårt ibland, det är varierat, det har en hyfsad story, ja det är "all good", men långt ifrån perfekt.

Jag har inte spelat spelen i ordinarie skick, så jag vet inte riktigt hur de såg ut innan, men jag tycker mig se något mer än just ps2 spel, om än inte fullfjädrade ps3 spel. Det är helt klar köpvärt hursomhelst.

Jag kommer släppan en varsin recension för spelen framöver, när jag har tid, men jag slänger in denna tills vidare!