Svenska
MEDLEMSRECENSION

The Legend of Zelda: Skyward Sword

Efter att i 38 timmar spelat igenom kanske det mest efterlängtade Zelda spelet i serien sedan Ocarina of Time, och efter att ha utforskat spelets alla vrår och skrymslen, är det med sorg i hjärtat jag första gången tvingas erkänna ett Zelda spel som inte levererar till förväntningarna. Kanske kan det bero på det konstanta hypande som ägt rum sedan Twilight Princess sluttext. Kanske, på att jag innan Skyward Sword släpptes, spelade igenom de tidigare spelen i serien och levde mig in i den atmosfär dessa spel erhöll. Men vad jag med säkerhet vet är att den känsla jag i de tidigare spel haft, inte längre känns lika bekant.

Spelet tar avspark i det lilla samhället ovanför molnen - Skyloft. Link vaknar upp, precis som i Ocarina of Time, av att ha drömt en mardröm. I mardrömmen ses fragment av monster och mörka, ondskefulla skogar och Link vaknar upp i ett ryck av att två gåtfulla ögon tittar mot honom. Två stora fågelögon. Det är Zeldas blåa fågel som kommit för att lämna ett brådskande meddelande. I meddelandet står att Zelda vill träffas innan den årliga flyg-ceremonin tar start.

I skyloft lever folket ovetandes om en värld under molnen. Endast sägner förtäljer om en tid där människor levde på jordens yta.
Men en dag händer något ovanligt i skyloft. Zelda och Link är ute och flyger på sina fåglar då en ovanligt aggressiv luftström slår omkull de båda. Medan Link landar på ett klippblock faller Zelda handfallet ner under molnens skarpa rand. Link följer troget efter och det är här berättelsen om Skyward Sword tar sin avspark.

Att ge Skyward Sword en sjua känns både tungt och ledsamt och det krävs därför en bra förklaring för att kunna ge detta i förhållandevis låga betyg, en ärlig upprättelse.
Till att börja med vill jag ge musik-arrangörerna all positiv kritik i världen då soundtracket i skyward sword är av högsta klass. Stämningsfyllda, känslomässiga och storslagna arrangemang genomsyrar spelet från första till sista not. Att låta en orkester rekordera musiken, till skillnad från twilights halv-digitala utgåva, känns som en total succé, och spelutvecklarna kan känna sig stolta över att ha lyckats åstadkomma en så lyckad och vacker produktion. Stänger jag mina ögon känns detta äventyr som en förförisk sommarkväll i juli och zelda-känslan är som maxad. Öppnar jag ögonen är dock upplevelsen mindre förförisk. Mer som en kopp kaffe till frukostmackan. Rolig men ordinär. Arkitektur och design är många gånger helt avskalad från det som, i mina ögon, förknippas med Zelda. Robotar som hackar sten och goblins med elektriska svärd känns i min mening mer hemma i världar från time splitters än en dammig ökengrotta i Zelda.

Vad som sänker spelets betyg ytterligare är avsaknaden av mys-zelda-faktor. Den känslan man fick när man t ex besökte ett nytt folkslag i tidigare spel. Alla mins väl den magiska känslan första gången man klev innanför portarna till zora-riket i Twilight Princess, första gången man kom till Windfall Island i Wind Waker eller första gången man besökte gorgons hem i Ocarina of Time. Att träffa nya folkslag och växa in i deras miljö och person är helt borta. I och med att befolkningen i skyloft inte kan bege sig ner under molnen, försvinner också möjligheten att stöta på skyloftare nere på marken. Då dessa moment är borttagna försvinner också möjligheten att uppleva de hjärtskärande scenarion och sidequests, som ex Majoras Mask till stor del bestod av.

Att bli involverad i sin omgivning och leva bland andra folkslag är i mina ögon en viktig del i den känsla av Zelda som varit återkommande och som genomsyrat de tidigare spelen. Vad har då Skyward Sword istället. Jo, istället finns tre stora ytor som är svåra att koppla till sig. Likt öknen i Twilight Princess. En öken som enbart tillför en charm vid första och andra genomrusningen. Och vad beror det på? Jo just de - Det finns absolut ingen anledning att komma dit senare i spelet. Om man inte skall söka upp alla heart pieces, eller maximera spelets kapacitet. Miljöerna är omysiga, tråkiga, och stereotypa. Sorgligt men sant.

Om man utgår ifrån att aldrig tidigare ha spelat ett spel till wii, med wii-motion+, kan jag förstå att kontrollen i Skyward Sword känns magisk och befriande. Det gjorde den för mig också till en början. Den kryddade till krigsmomenten som stundvis var riktigt svåra, och möjliggjorde för utföranden som, i ett konsollsammanhang, tidigare aldrig varit möjliga. Något som fick det att vattnas i munnen inför releasen. Men efter att ha spelat ett tiotal timmar försvann på något sett magin då jag snudd på vridit handen ur led av förtvivlan. Tillfällen då jag försökte få den lilla krabban till flygskepp att komma rätt eller då jag försökt manövrera Link rätt i vattnet. Det skapade då mer ilska än charm. Att möjliggöra för total kontroll över svärdet tillförde, utöver stundvis problematik, dock en rad positiva möjligheter. Alla olika typer av svärddueller var genomgående riktigt roliga och det ställdes stor uppmärksamhet och skicklighet av spelaren. Tro fan men jag dog game over ett flertal gånger genom spelet.

Spelet erhåller självfallet en rad olika styrkor också med tanke på att det får en sjua. Som ovan nämnt har stridsmomenten inte känts såhär svåra sedan Zelda: A Link to the Past, något som känns helt rätt i tiden. Vi är färdiga med den Link som boss efter boss inte avvarar mer än 3 - 4 liv i hjärtelängan och jag hoppas "hjärteligt" att detta är en variant man tänkt skeppa vidare i nästa spel.
Skyward Sword känns också mer verklighetstroget än sina föregångare. Det oändliga förvaringsutrymmet Link i de tidigare äventyren haft, är i Skyward Sword, minimerat till endast ett fåtal rutor. De items som inte får plats i pouchen, förvaras istället hos en ung kärleksguru uppe i skyloft. Detta medför att du mer noggrant måste planera vad som skall föras med på äventyret. Vilket i sin tur lett till ett svårare mer realistiskt Zelda och som enligt mig medför en ökad spelglädje och hållbarhet. Det känns på något sett mer som ett riktigt äventyr där man måste välja mellan att ta med sig den stora tunga bomb-påsen eller den livräddande rosa fen.

Producenterna har också lagt ner större arbete på att ge varje karaktär en mer unik personlighet. Något som märks titt som tätt och många av karaktärerna är riktigt välgjorda. Att ge den halvt besatta smeden i skyloft möjligheten att förbättra Links utrustning genom att kombinera resurser känns både smart och nytänkande. Med endast några stygn och lite extra skin kan nu den lilla kogern enkelt bli något större och lika så bomb-påsen. Även en rad andra items kan förändras genom spelet. Roligt? Ja... På tiden? Ja...

Zelda är förstås alltid ett Zelda men besvikelsen är ofrånkomlig. Något som jag är både ledsen och trumpen över. Men så lätt släpper jag inte denna guldklimp till spelserie. Så... jag ser verkligen fram emot ännu ett revolutionerande spel i framtiden. Med Wii-U's kanske något starkare spelmotor och den helt oslagbart hårresande spel-kontrollen. Jag ser framför mig en oändlighet av spelmöjligheter och kan knappt bärga mig att få möta Ganondorf igen...

Grafik: 7
Ljud: 10
Spelbarhet: 7
Hållbarhet: 8

Samlat betyg: 7.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10