L.A. Noire

Los Angeles, 1947:
Den nyanställda detektiven Cole Phelps kliver ut genom dörrarna till Hollywood Police Station. Han fick för en stund sedan ett fall att ta itu med. Han och hans partner kliver in i den vinröda Christlern och kör iväg. Två färgade har hittats döda i en lägenhet inte långt från stationen.

En vanlig dag på jobbet för Cole Phelps, som arbetar som polis vid L.A Police Department, strax efter kriget. Jag har följt med honom under hans arbetstimmar och assisterat vid både små snatterier, rån och enkla biljakter till större utredningar där olyckliga skönheter har fallit offer för en brutal seriemördare.

Rockstars senaste kreation har varit under utveckling i hela sju år, och därför har förväntningarna vuxit sig ganska höga på sistone. Men nu, år 2011, är det här och ganska precis i rätt tid sen Mafia II efter tre genomspelningar börjat kännas lite tjatigt. Till skillnad från Mafia II byter man här sida och jobbar för polisen. Något som passar Phelps perfekt. Historien om den nyanställda polisen går nämligen såhär.

Han stred för den amerikanska sidan vid japanska Okanawa, under andra världskriget. Trots flerfaldiga gärningar som hans nation tackar honom för då han kommer hem igen vill han börja om igen. Inte konstigt med tanke på hur mycket han såg på andra sidan atlanten. Den starten blir som polis, och äventyret kickar igång med att han får patrullera Los Angeles gator. Jag får en introduktion i hur det är att vara polis under 40-talet genom att följa med bakom ratten på en specialdesignad svartvit Ford. Redan efter några körda meter slås jag av hur vacker Rockstars återskapning av Los Angeles är. Även nattetid lyser trafikljusen, lyktorna och enstaka fönsterlampor i husen upp staden. För att inte tala om lyktparen som sitter på varje mötande bil. Phepls stannar bilen vid ingången till en gränd, parkerar bredvid något som ser ut att vara rättsläkarens bil och knallar förbi de gula avspärrningsbanden tillsammans med sin partner. En något halvmunter detektivkollega av högre grad informerar en kort om vad som hänt. Jag gillar ans avslutande fras, "before those homicide-dicks shows up."

Han försvinner och det blir upp till Phelps och hans kollega att undersöka platsen. Med hjälp av min lampa knallar jag ner för gränden och finkammar väggarna, marken och framför allt ex antal soptunnor som står uppställda. Varje gång jag kliver över, eller kommer i närheten av något vibrerar kontrollen, och jag får själv välja och jag får själv välja om jag vill ta upp föremålet eller inte. Det kan vara allt från ett skoavtryck till en tom ölflaska. Värt att nämna är dock att alla föremål inte är intressanta för fallet, vilket man märker om en vit text ploppar fram då man undersöker ett visst föremål. Uteblir den texten eller indikationen på att man kan "undersöka saken närmre", är föremålet med all sannolikhet lika intressant för fallet som en burk marmelad som stått för länge i din källare. Under tiden man letar ledtrådar spelas en mysigt suggestiv musik. Denna är både atomsfärisk men också tidvis lite läskig. När du hittat alla ledtrådar hörs en lika atmosfärisk trudelutt och musiken tonar ut. Du kan om du är lat (eller osäker) på var alla ledtrådar finns, fråga din trovärdiga anteckningsbok om resten av ledtrådarna. För att kunna fråga den det måste du använda en inituition-point, något som du får efter avklarat kapitel eller rank.

Det första fallet leder till att man hittar en misstänkt som ligger och kurar i en lägenhet, som man sedan tar in. Ganska precis en patrullerande polis jobb. Efter ytterligare ett case blir du befordrad vilket tillåter dig att kliva ur uniformen och in i en snortajt kostym, komplett med Dandyhatt. Allt eftersom du avancerar i graderna får du nya typer av fall på ditt skrivbord. Extra spännande blir det då en seriemördare upptäcks och tillråga på allt, en korruption avslöjas.

Att jobba som detektiv under 40-talet är inte det lättaste, men å andra sidan inte det tråkligaste heller. Ett typiskt fall ter sig såhär. Du kommer till platsen där mordet begåtts, och börjar samla ledtrådar som du sedan lägger på minnet i din anteckningsbok. Denna bok, som jag pratade om tidigare, är din kompanjon, möjligen mer nödvändig än din partner. För utan den skulle inte Cole komma långt. Den lagrar alla uppgifter du samlar in. Ledtrådar, människor som du möter och platser du varit på. Detaljerna står som regel skrivna på vänster sida medan en liten sketch pryder högra. Hur Cole har hunnit rita dessa så detaljerat under spelets gång greppade jag aldrig, kanske under tiden då hans partner körde bilen? Allt som står skrivet i boken används under fallets gång. Det är också här du hämtar stoff till intervjuerna som dominerar spelet.

På tal om intervjuer så är det nästa steg i utredningen. När du samlat in ledtrådar och frågat eventuella vittnen eller personer som säger sig ha sett något av värde, kommer du att möta personer som dessa pratat om. Exempel kan vara maken till den mördade kvinnan, ägaren till den stulna bilen eller barägaren, vars bars namn stod skrivet på en tändare som du hittade vid brottsplatsen. Dessa människors berättelser kan du sedan välja hur du vill ställda dig till. Tack vare Rockstars enormt snygga animationsarbete kan du se minsta muskel i din konversationspartners ansikte. Du får tre alternativ till varje ställd fråga. Truth, om du tror att personen framför dig talar sanning. Doubt, om du tror att anletet döljer mer än det visar. Eller sist men definitivt inte minst..., lie. Det behövs ingen vidare förklaring till vad det innebär eller vad som kan hända om man tar det. Word from the wise tough, om du anklagar ett vittne exempelvis, för att ljuga, då kan det få ödesdigra konsekvenser. För det första kanske inte vittnet ljuger och om så är fallet kommer denne att dra in på informationen, vilket leder till att viktig info uteblir. Denna information kan i vissa fall frysa inne större delar av ett fall. Men om du har något som kan bevisa motsatsen, släng fram det. Leta också efter ansiktsuttryck som signalerar obekvämhet. Du kommer att se i din bok sedan vilka som svar som var rätt, och vilka som var fel. Rätt svar markeras med en bock, medan fel svar markeras med ett kryss.

Grafiken i L.A Noire tillhör något av de bättre jag sett i år. Allt från stadens ståtliga skyskrapor till skuggorna som faller på skrivborden nere på stationen, är väldigt snyggt ljussatt. Trots en underbar resa tillbaka till Los Angeles som det såg ut då, men precis rätt färger på rätt ställen, kan jag inte låta bli att känna en saknad. En saknad bestående av "real stunning!" eller "wow!", som jag gjorde i Red Dead Redemption. Men nog om de negativa sidorna, tillsammans bildar färgerna, skuggorna och solen strålar ett Los Angeles som jag gärna återvänder till. Väldigt symboliskt är det dock. Den perfekt ljussatta staden som precis som Mafia II bär på en hemlighet. Kort sagt så är inte Los Angeles helt och hållet "The City Of The Angeles."

Det har snackats mycket om den linjära storyn i samband med L.A Noire, något som jag delvis kan dementera såhär i efterhand. Eftersom det är GTA-människorna som står bakom spelet började såklart rykten florera direkt då det utannonserades om det skulle köra på ett "GTA-upplägg". Vilket många fortfarande tror. Men det är inget GTA i 40-talets Los Angeles, även om det i och för sig skulle vara awesome det också. Spelet är egentligen ganska linjärt i grunden. Du får ett fall att ta itu med, åker till en brottsplats, letar ledtrådar och jaga bovar. Sen nästa fall som ser ungefär likadant ut. Sen nästa fall som ser nästan likadant ut.

Ska man hårdra det finns det egentligen ingen tid över för Phelps att sightseeinga i L.A, men det betyder inte att han inte gör det. Olikt andra spel som Rockstar gjort så finns här ingen begränsning, ingen linje som låser in dig på en specifik "ö", utan hela staden är redo att utforskas i sin helhet redan från start. Något som bidrar till att den känns inbjudande och om än ännu mer storslagen än Liberty City. I och med att hela staden ligger för dina fötter betyder det också att kriminaliteten arbetar fritt - överallt. Dessa små, såkallade "Street Crimes" fungerar som mindre uppdrag. Dessa kan bestå av att jaga fortkörare, snattare, rånare eller biltjuvar. Dessa små sidoaktiviteter är mycket underhållande och en skön omväxling från de aningen krävande fallen.

Det är svårt att nämna ett Rockstar spel utan att tänka på fordon, och L.A Noire är inget undantag. Spelet innehåller hela 95 fordon och dessa varierar i storlek och form. Allt från för små familjebilar till överdimensionerade brandbilar rullar på gatorna. Och alla utsmyckade efter riktiga modeller från 40-talet! Bilfysiken är enkel och rolig, till skillnad från Mafia II så väger inte bilarna ett ton styck. Detta har såklart både sina nackdelar och fördelar. Fördelarna är ju att du inte konstant behöver ligga på bromsen om någon skulle komma i vägen, som i Mafia II. Nackdelarna är ju att det blir mindre autentiskt men på det stora hela fungerar den lättare fysiken bra. Framför allt frambringar spelet verkligen fartkänslan då man svischar fram på L.A's gator med sirenerna påslagna. Det verkligen pirrar i magen då du viner förbi en mötande 2-tons lastbil med centimetermarginal. Det är också rätt kul då man kraschar eller kör på en annan bil, och hör ett väldigt verklighetstroget kras från plåt, metall och glas.

Spelet innehåller en del vapen, faktiskt inte så många som man kanske hade trott. Förutom Phelps tjänstevapen, en M1911, så finns det shotgun och Thompson (även känd som "The Chicago Piano", "Chicago Typewriter") . Kan erkänna att det känns lite blekt med tanke på vad Mafia II, Godfather II och Red Dead Redemption erbjöd. Extra trist känns det också då det finns andra vapen som ens kollegor använder. Exempelvis revolvrar. Ett sista minus, är att Noire i titeln inte avspeglar Phelps lika mycket som man kanske anade. Hans svordomsordbok är otroligt liten och frånvarande liksom hans utebliva kedjerökning. Sen är historien mörk, javisst, men det är på ett mer symboliskt plan och det skulle vara roligt med lite mer moment där mörker just spelar en större roll. Sist men inte minst så är L.A Noire inte så rått, i alla fall inte så rått som det kunnat vara.

Ja, för att knyta ihop säcken. L.A Noire är ett spel för den spänningssökande storyfantasten med ett extra sug för slagsmål då, då. Där prioriterad frihet kliver undan för en mer linjär och fokuserad story och där skjutdon inte för ens talan lika ofta som pennan. Ett spel med fantastisk grafik, mysig spelstad och ofantligt balla mellansekvenser som känns riktigt filmiska. Det enda som hhindrar denna deckarpärla från att kliva över till den exklusiva VIP-10 rummet är att det kan bli enformigt att lösa fall efter fall, även fast det är underbart på alla sätt och vis.Med hänsyn till tiden på året då jag skriver denna recension, kan jag med säkerhet säga att L.A Noire står som en klar kandidat till en av årets spel.