Svenska
MEDLEMSRECENSION

Red Faction: Armageddon

De finns där. De finns överallt. De finns någonstans i de mörka, ödsliga tunnlarna och de väntar på dig. Ladda om dina vapen och gör dig redo att sparka monsterarslen!

Förstörelse. Massiv förstörelse är vad Red Faction spelen alltid har levt upp till. Vi kommer ihåg stunderna i föregångaren, Red Faction: Guerilla där man fick chansen att rasera enorma byggnader och bara se hur allt kollapsade på ett storslaget sätt. Har man samma möjlighet i Armageddon? Nej, tyvärr inte. För det är inte ofta man får chansen att rasera enorma skyskrapor i de tunnlar som spelet endast utspelar sig i. Okej, ibland kommer man upp från tunnlarna men inte speciellt länge då, annars utspelar sig hela spelet under marken. Hur kan det ens vara möjligt att ett spel som bara går ut på att skjuta lassvis med pinsamt designade monster under jorden ens vara underhållande?

Jo, okej. Till en början så verkade spelet lovande. Jag förväntade mig ungefär samma sorts story som den i Guerilla, fast nu med lite snyggare förstörelse. Men det var inte precis det jag fick. Spelet är inte alls lika snyggt som föregångaren, och det märks. Designmässigt ser det riktigt illa ut och det största problemet är att friheten är som gott som borta. Vad hände? Varför tog skaparna bort friheten? Det var ju det som gjorde föregångaren så genialt bra och atmosfäriskt. Okej, jag börjar om från början.

Flera år har gått sedan Red Faction fritog Mars ifrån EDF, och tanken var att planeten skulle fritas helt så att ingen skulle behöva känna sig som en fånge längre. Tack vare Alec Mason så lyckades Red Faction rädda Mars. Åren gick, och tillslut var det dags för en liten grupp av Marauders att ta över Mars, för att de ville vara härskarna på planeten. Den onde snubben Adam Hale, knyckte en vädermaskin som såg till att det var möjligt att bo på Mars. Red Faction gjorde en attack mot Hale, och det slutade med att spelets hjälte, Darius Mason råkade förstöra vädermaskinen, så att hela befolkningen på Mars var tvungna att fly under jorden till de grottor som de förut hade gömt sig i under den tid då EDF regerade.

Denna inledning förklarade i princip allt vad som hände, och hur situationen såg ut för människorna under jorden, men ändå var jag helt förvirrad till en början. Introt kändes någorlunda framstressad, och jag fick faktiskt aldrig något grepp om storyn, först långt in i kampanjen.

Darius Mason är personen man spelar som igen spelet. Han känns till en början som en schysst, härlig kille som endast gör sitt jobb. Han jobbar tillsammans med en tjej vid namn Kara, och hans personliga maskin-robot-röst-sak vid namn S.A.M. som hjälper Mason att hitta rätt väg bland tunnlarna, samt berätta hur situationer ser ut. Mason argumenterar ofta med S.A.M. under kritiska situationer, då S.A.M. endast förklara vad som är smartast att göra. Men Mason är lite halvt naiv, så han gör endast som han själv vill.

I början verkar allt lugnt nere under jorden. Men så snabbt Mason faller för Adam Hales fälla, så blir det kaos bland folket. Mason råkar släppa ut en dödlig alienras, som varit fast under tunnlarna en längre tid. Det blir panik, och det är upp till Mason och de kvarblivande Red Faction soldaterna att stoppa dessa bestar.

Red Faction: Armageddon har vissa element som påminner om föregångaren så som den förstörelse som finns, påminner mycket om den i Guerilla fast den känns tyvärr inte lika storslagen då i princip hela spelet utspelar sig under jorden. Hammaren finns även kvar, fast jag använde den så sällan under spelet då det fanns så otroligt många andra vapen som jag fastnade för. Bland annat magnetgeväret, som ger dig chansen att driva föremål efter fiender som sedan har ihjäl dem. Jag gillade även den ordinära hagelbrakaren, som komplett gjorde slarvsylta av fienderna. På tal om fienderna. Fienderna, eller monster-alierna, kommer ofta i enorma grupper i olika former. Det finns små skorpionliknande varelser, samt enorma... saker, seriöst. Jag vet inte hur jag ska förklara deras utseende. De är så taffligt designade att det är svårt att se vad det föreställer. De kan var grön-svarta bestar med en massa små detaljer, men allt jag lyckas se är armar, ben, någon form av kropp samt kanske ett öga eller två.

Alla vapen är dock väldigt roliga att använda. Granatkastaren var rolig, alla raketvapen var roliga. Ja, alla vapen var faktiskt roliga. Till och med Mr. Toots, en ponny som skiter ut en regnbåge som totaltförintar allting, var rolig att använda.

Under spelets gång så får man uppgradera sina vapen samt utrustning. Tyvärr så kände jag aldrig för att köra igenom spelet igen, och färdigställa alla uppgraderingar då omspelningsvärdet känns lågt. Storyn var inte speciellt långt det heller, och det landade på drygt 5 timmar. Men jag lyckades ändå finna alla karaktärer ganska intressanta för att vara helt ärlig. Mason hade skön attityd och humor. S.A.M. hade sköna, stereotypiska kommentarer, och Kara var ofta den som räddade Mason ur knipan så hon var rätt cool också.

Spelet försöker använda sig av så mycket förstörelse som möjligt då småbyggnader går att rasera under tunnlarna. Men för att bevisa att det är ett riktigt Red Faction spel så finns Challenge Mode, som går ut på att rasera så många byggnader på så kort tid. Du kan göra det, eller gå ut på "free roam" som inte är mycket till frihet då arean är väldigt liten. Och det gäller bara att förstöra och förstöra. Det var kul till en början. Men det blev snabbt enformigt och det kändes meningslöst.

Om vi bortser från den horribla designen så är spelet i överlag riktigt snyggt. Det är snygga färger, fina skuggor och bra ljussättning. Samt så flyter spelet på riktigt bra med härlig bilduppdatering. Det sitter bra det under de intensiva striderna. Bandesignen var bra, med många vägar och byggnader som går att totalt förstöra. Tråkigt nog så är spelet väldigt linjärt då man sällan behöver gå tillbaka för att färdigställa något, eller ens gå upp till ytan. Det är tråkigt att Red Faction: Armageddon inte känns lika speciellt som sin föregångare. Charmen och atmosfären är som bortblåst, och istället känns Armageddon som ett spel i mängden. Gå framåt, skjut allt du ser, och sedan fortsätta. Det är i och för sig roligt att använda sig av de olika vapnerna och spelet är i sig ett underhållande spel, fast på fel sätt känns det som. Det räcker inte med att det ska vara lite roligt att skjuta sönder rymdmonster, utan det behövs mer. Bättre atmosfär, större ytor etc. Precis som med Guerilla, som var nästintill ett mästerverk.

Alla nivåer är väldigt täta så risken är att vägar och broar sprängs i bitar och det går inte att passera. Som tur är så inkluderade spelutvecklarna en helt ny funktion som återställer allt material som det var innan. Det går smidigt och det är väldigt användbart. Det finns även nya attacker som blir tillgängliga när du uppgraderat tillräckligt mycket. Min personliga favorit är Impact, en sorts stöt som Mason gör som får fiender och objekt att flyga bakåt. Alla dessa attacker och möjligheter kan Mason använda via sin Nano Forge. Det gör spelet så mycket roligare, men tyvärr blir spelet repetivt efter ett tag och striderna känns aldrig nya.

Jag fann aldrig ljudet som något speciellt, då det aldrig riktigt märktes. Vapnerna hade svaga läten, ljudet omkring en kändes magert och musiken var anonym. Under vissa fordonspartier så kunde ljudet verkligen krångla, då ljudet kunde helt dö ut under korta perioder när mycket hände samtidigt på skärmen. Det enda som kunde höras tydligt var rösterna samt musiken. Ljudmixen var dock god, och en hel del ljudeffekter kunde liva upp stämningen en aning, men i slutänden så var ljudet platt och anonymt, tyvärr.

Multiplayerläget var helt okej, det funkade. Multiplayern gick ut på att du och dina lagkamrater skulle överleva emot horder av alienbestar. Så man skulle kunna kalla det för Survival. Till en början var det råkul, men i längden så blev det enformigt och jag fastnade aldrig riktigt för det då intresset var ganska lågt. Tråkigt nog så låg mitt intresse väldigt lågt igenom hela spelet. I stort sätt. Storyn var i en viss del rolig att följa, men inte storyn om Adam Hale eller Red Faction soldaterna. Utan vad jag tyckte var roligt att följa var Mason och Karas lilla relation de lyckades gömma under spelets gång, tills det var dags att avslöja. Jag tycker sånt att roligt att följa, fast nu var det något extra då storyn mesta dels fokuserade på det andra. Bara det lilla, samt vissa scener tyckte jag var bäst med hela kampanjen.

För övrigt så kändes Red Faction: Armageddon som ett undermåligt spel i vissa partier, medan det som bäst kunde vara bra. Inte mer. Multiplayern levde inte upp till så mycket, och Challenge läget var totalt onödigt. Kampanjen är klart godkänd, men jag hade gärna velat se mer fokus på frihet och större ytor att slåss i. Jag hade förväntat mig det efter det toppenbra Guerilla, men vad fick vi? En linjär, anonym actionrökare som helt och hållet smälte ihop med resten av dagens spel. Det ville jag helst undvika, och jag blev smått besviken av resultatet. Jag hade hoppats på att Volition skulle fortsätta samma riktning som Guerilla, men så blev det inte och vi får leva med det vi fick.

Red Faction: Armageddon ses som en besvikelse enligt mig. Inte en dålig dock, men en besvikelse helt klart. Spelet är i sig roligt med mycket action, härliga karaktärer och mycket förstörelse. Fast det räcker helt enkelt inte. Jag hade velat se mer öppna ytor och kanske lite mer storslaget som i ett visst Red Faction: Guerilla. Därför säger jag att Armageddon är ett helt okej spel, som jag hade kul med så länge det roliga varade. _Cpt. Price

Sammanfattning:
Ett Red Faction spel, som inte helt kändes som en del av Red Faction serien. Istället för ett öppet, storslaget spel så fick vi ett trångt ganska tamt spel som tyvärr inte hade mycket att ge. Spelet hade dock sina stunder då lassvis med fiender bara hoppade fram från ingenstans och det gällde att bara skjuta sönder allting. Armageddon är helt enkelt ett spel för dig som är ute efter ett anonymt skjutarspel, som saknar starka grundidéer. Nej, jag säger bara köp Guerilla istället. Ett klart bättre och större spel.

Testad version: PlayStation 3

[Grafik]: 7
[Ljud]: 5
[Spelbarhet]: 7
[Hållbarhet]: 6

Slutbetyg: 6/10

[Plus] Skarp grafik, bitvis spännande story, härliga karaktärer, snygg förstörelse, grymma vapen.

[Minus] Grotesk design, för kort, platt atmosfär, linjärt, onödigt Challenge läge, halvdan Multiplayer, anonymt ljud.

Samlat betyg: 6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10