L.A. Noire

På frågan vad man kommer minnas mest från spelåret 2011 kan man givetvis svara oändligt många saker. Men ska jag gissa på något tror jag ändå att många likt mig kommer att minnas en sak specifikt. L.A. Noire var något av en besvikelse, visserligen, men det Team Bondi lyckades göra bra i sitt sista spel gjorde man också fruktansvärt bra.

Historien om Cole Phelps, en man från armén som tagit plats i Los Angeles poliskår och sakta arbetar sin väg upp mot toppen, var en historia som tyvärr aldrig riktigt lyfte. Jag hade svårt att koppla med honom, inte minst efter flera av hans vägval, och jag tycker inte heller att Team Bondi lyckades knyta samman historien på ett bra sätt.

Det intressant låg däremot i allt annat runtomkring. Alla sidospår, alla småhistorier, många av karaktärerna utanför. Det var kort och gott spännande att lösa brott. Att söka rent en brottplats, leta upp misstänkta, fråga ut dem, dra slutsatser och komma fram till en skyldig. Även om det låg viss variationsfattighet i det så var det ändå något som kändes väldigt spännande och dessutom hyfsat trovärdigt i och med den vikt man lagt på detaljer.

Vilket förstås leder oss in på vad alla minns när det kommer till L.A. Noire. Ansiktsanimationerna. Aldrig tidigare har uttryck och känslor i form av små rörelser från ögon, mun och så vidare sett lika verklighetstroget ut. På många sätt påminde det om när man bytte upp sig från en tjock-TV till HD-format och det var inte utan att spelen jag tog mig an direkt efter L.A. Noire kändes lite dassiga på just ansiktsplanet.

Å andra sidan ledde detta till att framförallt händerna, som man förstås ofta gestikulerade med i samband med samtal såg extra stela ut i jämförelse. Men grafiken var överlag oerhört fin och man hade även gjort ett fantastiskt jobb med att rita upp ett gammalt Los Angeles och get det helt rätt atmosfär tack vare musiken, bilarna, kläderna och så vidare.

Spelmekaniskt var L.A. Noire aldrig dåligt. Bilfysiken var underhållande och actionsekvenserna (de få som var) fungerade väl tack vare ett system man delvis snott från Red Dead Redemption. Däremot kändes spelet efter ett tag smått repetitivt. Du letade ledtrådar. Frågade ut misstänkta. Körde lite bil. Med vissa undantag var det proceduren man gick efter, något som ledde till att man kanske inte alltid tog sig an hela spelet på en dag, utan snarare lät det vila tills morgondagen efter några fall.

Hade man här istället haft en mer intressant och tätare övergripande handling så tror jag att läget varit annorlunda. Nu blev jag istället sugen på att arbeta vidare på grund av atmosfären och sidospåren. Vilket visserligen gjorde att det rätt kassa slutet inte gjorde mig speciellt besviken, men jag hade nog gärna velat vara lite mer gripen av Cole och hans specifika äventyr.

Överlag var ändå L.A. Noire en riktigt bra spel. Framförallt atmosfären, ansiktsuttrycken och det dagliga polisarbetet imponerade. Hade man bara lyckats klämma till med lite mer av det som Rockstar annars är så duktiga på (variation och medryckande handling) så hade jag nog uppskattat det ännu mer. Men definitivt ett av årets starkaste.

[Testad version: Playstation 3]