Portal 2

Det första spelet som släpptes som någon form av extramaterial i The Orange Box är ett spel jag haft väldigt roligt med. Kluriga pussel som tog sin tid, men i ett spel som kändes väldigt belöningsgivande när man väl tog sig framåt, även om det så var belöningar i form av förolämpningar från en vis GLaDOS.

Portal 2 var dock inget extramaterial, det var ett fullskaligt spel med en rejäl kampanj. Eller ja, nästan. Portal 2 tog för min del lite drygt fem timmar att traska igenom, vilket förstås inte kan räknas till en av de mer matigare kampanjerna därute. Däremot ska det sägas att jag inte direkt upplevde kampanjen som kort. När det hela var över kände jag mig nöjd. Vilket jag framförallt kan berömma handlingen för som kändes väldigt komplett och alldeles lagom.

Just att Valve lyckades expandera något sådant mystiskt som det första spelet ändå visade att Aperture Science var och göra det utan att förlora den där mystiken utan snarare bygga på den, det är inte gjort i en handvändning och jag blev väldigt imponerad över detta. Och inte minst att det kändes oerhört engagerande och välgjort med alla vändningar och överraskningar som skedde.

Däremot, och det här har jag redan nämnt tidigare, var jag aldrig lika inne i humorn i Portal 2 som majoriteten. Cave Johnson var underhållande, GLaDOS var underbar som vanligt, Wheatley kunde stundtals bli väl irriterande. Ungefär så kände jag, men några dubbelvikningar eller rullande på golvet på grund av skratt upplevde jag aldrig.

Det verkligt mästerliga med Portal 2 var dock dess spelmekanik. Pusslen. Mer utvecklade än tidigare förstås och denna gång på helt perfekt nivå. Lösningen var sällan uppenbar, men den var heller aldrig omöjlig. Man behövde vandra runt lite i rummet, fundera, testa och vips så hade man det. Det var utmanande på helt rätt nivå och blev aldrig frustrerande eller för enkelt, vilket är galet svårt att åstadkomma när det gäller pussel i spel.

En annan sak man gjorde fruktansvärt bra i Portal 2 var atmosfären. Man lyckades behålla och rent av förstärka den mystiska atmosfären från föregångaren, inte minst när man insåg vilket enormt jättekomplex forskningsbygganden faktiskt var och det var inte utan att det hela stundtals gav lite Biochosk-vibbar där med förinspelade röster och övergivna lokaler som kändes både skrämmande och välkomnande på samma gång.

Portal 2 hade ju möjligheten att samarbeta också. Ett läge jag inte nyttjade fullt lika mycket som enspelarkampanjen, men som definitivt hade sina stunder det också. Valve hade lagt till många smarta funktioner som gjorde att man smidigt kunde kommunicera med sin medspelare och fundera över hur problemen skulle lösas.

Sammantaget var Portal 2 ett helt fantastiskt spel. Helt lagom utmanande, lagom långt och i allmänhet väldigt mysigt och underhållande. För min del hade man dock kunnat fått göra något åt Wheatley, samt kanske gjort kampanjen någon timme längre, fast förstås utan att tappa bort den fina helhet man hade. Ska bli väldigt spännande att se vad Portal 3 kan tänkas bjuda på!

[Testad version: Playstation 3]