The Last Story

Efter en alltför lång väntan så anlände äntligen The Last Story även till våra breddgrader. Har Sakaguchi i och med denna titel lyckats skapa ett nytt Final Fantasy?

Det första jag slås av när jag startat mitt spel är panik. Jag upptäckte i min iver att jag helt glömt att se efter om man kan ändra språket till japanska för karaktärerna, purist som jag är. Så är icke fallet, och jag får finna mig i att jag antingen får stå ut med det, eller spela utan ljud. Efter ett par minuters spelande så kan jag pusta ut, då de har arbetat hårt med den här biten av det spelet. Röstskådespelarna är fenomenala.

Man gör sig snabbt bekant med huvudpersonen, Zael, och hans gäng av legosoldater. Karaktärsbiblioteket sträcker sig allt från ledaren Dagran till Syrenne som älskar alkohol, till den hopplöse charmören Lowell. Ingenting utöver det vanliga kanske, men dialogerna karaktärerna emellan får en på kroken direkt. Man kan inte låta bli att tycka om dom, helt enkelt.

Vad som verkligen har utmärkt The Last Story är striderna, som skiljer sig rejält från de typiska JRPG-striderna vi är vana att se. Precis i början av spelet får Zael tillgång till en mystisk kraft som drar fiendernas uppmärksamhet till honom. Det blir genast din uppgift att på bästa möjliga sätt utnyttja denna kraft för att strida så bra som möjligt.

Du styr enbart Zael i striderna, men du kan ge kommandon åt dina kamrater. Du kan gå mellan att slå dig fram med svärd, eller gå in i första personsvy och skjuta med armborsten. I just det läget kan du även söka efter olika mål på slagfältet- Fiendens helare, bågskyttar eller magiker som är strategiskt placerade långt bortom räckhåll, eller broar och pelare som är allt annat än hållbara. Du kan därefter välja om du vill att dina magiker ska skjuta ned eller förstöra ovan nämnda objekt, eller om du vill peppra ned dessa på egen hand.
AIn må fungera bra i spelet så länge Zael's krafter är aktiverade, men får fienderna gå lös på dina kamrater så stupar de ganska så fort. Detta är dock inte fullt så problematiskt som det låter, då alla karaktärer har totalt fem extraliv vardera per strid (vissa strider pågår en rätt lång stund) till det faktum att du själv kan återuppliva dom genom att beröra dom när dina krafter är aktiverade.

I många strider förekommer även dialoger karaktärerna emellan, så även om du inte märker av att det finns fiender på håll kan du rentutav få höra någon av dina kamrater varna dig. Så är även fallet i spelets många bosstrider, där även taktiker ofta krävs för att besegra bossen. Lite tråkigt, kan tyckas att du får svagheter och dylikt avslöjat kanske, men striden blir inte märkbart lättare för det, och dessutom hjälper detta till att ytterligare förhöja variationen som finns i stridssystemet.

Storymässigt så finns det mesta där, en pojke med en till synes hopplös dröm, förbjuden kärlek och en värld som är på god väg mot undergång. Det må vara fyllt med klischéer, men storyns framfart har ett behagligt tempo, alltifrån det klassiska läget där man fritt går runt och pratar med de man vill, till dialogerna på slagfältet.

Med på noterna (pun intended) har vi även Uematsu, som står för spelets musik. Även om han inte var i sitt esse då han skrev musiken till The Last Story, så finns här en handfull riktiga guldkorn som alltifrån adrenalinpumpande stridsmusik till mysiga toner vid lite mer känslomässiga situationer.

Spelet är dessvärre inte så pass perfekt som jag vågade hoppas att det skulle vara. Mycket tyngd har lagts på att ta hela genren ett steg i en ny riktning, så vissa brister förekommer givetvis. Kameran kan bråka lite i strider, och om en av dina kamrater stupar och fiender står och trampar på dennes lik kan du ha ett helsike att ta dig ur situationen- Zael attackerar nämligen automatiskt fiender i närheten om du går åt det hållet fienden befinner sig.

Det är inga brister som sänker spelupplevelsen i stora drag ändå, och med tanke på allt nytt spelet har med sig så är man lite förlåtande i det här fallet. Spelet klarades av på strax under 20 timmar för min del, men eftersmaken gav mig längtan efter mer. Om Sakaguchi har gjort ett nytt Final Fantasy med The Last Story, och på så vis i framtiden kommer göra en spelserie av det återstår att se, men om man tar vad man har i det här paketet, och finslipar de brister som finns, så kan detta komma att bli riktigt bra!