Duke Nukem Forever

Duke är tillbaka, och är redo att rädda sina babes och besegra de fruktade alienstyrkorna som hotar världen. Låter fyndigt? Kanske det, men hur skulle det vara om det utfördes på rätt sätt?

Ja, var ska man egentligen börja? Det var redan tillräckligt svårt att ge ut ett ordentligt betyg åt det här spelet, så det känns ju då ännu knepigare att försöka inleda den här recensionen på ett bra sätt. Det finns så fruktansvärt mycket dåligt med det här spelet att det svårt att tro på. Jag menar, det är riktigt svårt att hitta något minsta lilla positiva med spelet trots att det finns där. Några enstaka saker, då. Men men. Jag får väl försöka tänka om, och börja om från början.

Innan menyn förekommer, så får vi givetvis se vilka som varit delaktiga att utveckla och släppa ut Duke Nukem: Forever. Vi får höra den pampiga intro låten, som de flesta känner igen från de äldre Duke Nukem spelen. Spelet har i överlag ganska bra och mysig musik, så det är ett plus. En bra start förmodar jag då? Njao, visst. Men låt oss se vad som händer. En ruskigt ful öppningsscen sätts igång och vad vi får se är följande: Monster, kvinnor och Duke som sparkar monsterarslen. Duke är förövrigt ett ganska överdrivet stereotypisk macho snubbe som endast är ute efter sina babes som blir kidnappade av rymdmonster. Och det är ungefär här spelet tar sin början.

I början så ser folk dig som en hjälte. Det kryllar av fans som är ute efter autografer och gud vet vad. Det varar dock inte speciellt länge för när rymdmonster börja krylla överallt så finns det inga galna tjejer som är ute efter autografer. Utan de är ute efter hjälp, då dessa rymdmonster kidnappar alla världens tjejer inklusive Dukes två "privata" babes, om ni förstår vad jag menar. Så Duke gör sig redo att rädda världen, och kvinnor. Storyn är oerhört fånig, och det är plågsamt att följa då det är så sjukt ointressant och hjärndött att man seriöst får lida. Duke är stereotypisk, fienderna är stereotypiska, allting är stereotypiskt. Och då på ett jobbigt sätt. Allting herr Nukem får ur sig är kassa oneliners, som är... ja, hur ska man beskriva det. Urtjatade och främst hjärndöda och tråkiga.

Men finns det några bra sidor? Möjligtvis. Hela spelet är inte värdelöst nej. För det finns faktiskt delar i spelet som faktiskt underhåller litegran. Som diverse pussel som man får klura ut emellan åt. De flesta pussel är lite småfiffiga, som när man under en sekvens i spelet måste hitta tunnor som finns utspridda lite överallt och det gäller att plocka upp dessa tunnor som man sedan lägger ner för att tynga ner någon form av lyftkran, som man sedan måste komma upp på.

Det finns även nivåer i spelet som också kan tänkas att underhålla en. En liten stund i alla fall. Det beror en hel del på vilket vapen man får tänkas använda, som oftast avgör om det kommer bli roligt eller inte. Som jag föredrog standarvapnet, den guldpistol som Duke bär på, även hagelbrakaren var trevlig. Förövrigt så är vapenarsenalen väldigt klen, och de flesta vapen känns plastiga och sega. För att inte tala om kontrollen som är seg och oprecis, och styrningen kändes milt handikappad.

Duke får leta och strida lite överallt för att hitta sina babes, och det är såklart trevligt med lite variation. Om det utförs bra så. Vilket Duke Nukem: Forever tycks ha problem med, då i princip allt utförs på ett tragiskt sätt. Vi får leka runt i någon form av byggarbetsplatsmiljö, vi får även åka runt i Dukes monstertruck, och där snackar vi bland de plågsammaste styrningarna någonsin. Det känns lite som att styra en Warthog i Halo, fast värre. Vi får även chansen att simma under vattnet, och då gäller det vanliga, alltså samla på sig bubblor för att inte förlora luft, samtidigt som man måste undvika fiender och annat hinder. Det är frustrerande och sjukt tråkigt. Det är bland de sämsta delarna i spelet, men som tur är så är det också bland de kortaste.

De roligaste delarna, förutom några få pusseldelar, är när man väl förkrymps och får springa runt som en liten, liten Duke. Jag var speciellt förtjust i köksdelen, då man fick hoppa runt i ett enormt köp samtidigt som man skulle undvika föremål som fienderna kastade mot dig. Det var lite påhittigt, och faktiskt lite underhållande också.

Duke Nukem: Forever tog "forever" att klara ut. När jag hade nått ungefär halva spelet så var jag beredd på att avsluta, och gå vidare. Men nej, tydligen så var man tvungen att plåga sig igenom mer, och när jag säger plåga, så menar jag det. 80% av spelet kändes som en jävlig tortyr, och det var svårt att undvika det faktum att allt verkligen var så ruttet som det var. Jag hade dock inga jättehöga förväntningar på det här spelet, så jag förväntade mig inte så mycket. Vad jag förväntade mig var ett medelmåttigt actionspel, med barnslig kiss och bajs humor, och halvtafflig och fånig story. Fick jag det? Nästan, fast värre. Duke är en komplett mes, med pissiga oneliners som är verkligen inte roliga på något möjligt sätt. Han tar gamla kommentarer såsom "Bring it on" men får det bara att låta mesigt. Jag kan dock förstå varför folk tycker han är cool och rolig etc., men jag tycker inte sånt här är kul, eller underhållande för den delen heller.

Det var inte bara plågsamt att spela Forever, utan det var även jobbigt att se på. Grafiken var stel, och rutten och märkbart föråldrad. Några halvroliga designval på fienderna dock, men det räcker inte långt då resten såg ut som skräp. Jag antar väl att några få delar i spelet i alla fall ser hyfsade ut, men så fort man befinner sig i ökendelen så kan man inte tro sina ögon hur ruskigt skräpigt det verkligen ser ut. Det är så fult att man skäms, det ser så ruskigt billigt ut. Det ser ut som en gammal mod till ett spel från 90-talet. Det var tortyr. Alla animationer, texturer, miljöer. Verkligen allting såg extremt ruttet ut.

Forever lider av mycket, och inte minst den tunna atmosfären. Man får tvingas överleva med den sunkiga atmosfären, samtidigt som man vandrar vidare i de trista miljöerna. Spelet försöker ständigt få spelaren att känna sig mäktig, då man är nästan oövervinnlig mot de något korkade fienderna, och som tillägg så får vi höra lite pampig musik i bakgrunden som bidrar litegran i striderna. Det blir inte intensivt, bara för att skärmen fylls av explosioner och massvis med fiender. Nej, här behövs själva känslan och spelets själ, som aldrig tycks vill dyka upp. Det blir aldrig mäktigt, det blir aldrig något speciellt överhuvudtaget. Allt man i princip gör är att skjuta fiender, sedan fortsätter man vidare. Visst, man skjuter vilt omkring på fiender på en massa andra spel också, men här utförs det extra dåligt. Plus att Duke är en sån irriterande karaktär...

Får Duke strida ensam är en annan fråga. Jo, delvis. Då och då dyker det upp kamrater, som någorlunda försöker hjälpa dig att fortsätta med uppdraget. Det händer dock inte speciellt mycket ute på slagfältet, utan kamraterna kan springa lite hur som helst, och antingen dö genast, eller dö senare. De dör så småningom helt enkelt. Det är sällan de försöker söka skydd, och istället föredrar dem att stå ute i det öppna, och skjuta lite på fienderna.

Fiendevariationen är bra. Vi får skjuta på grisar som rusar emot dig, så det gäller att skjuta dem så fort som möjligt. Det finns även små förjävliga monster vid namn Octobrains, som är nästan omöjliga att träffa. Det kräver att de kommit extra nära, så kanske man lyckas sätta dit en kula i deras små skallar. De rör sig hackigt framåt, tack vare den värdelösa animationstekniken, och det blir frustrerande samt tröttsamt i längden. Förutom vanliga fiender, så får vi då och då möta en boss som tål lite extra stryk, men det verkar dock aldrig vara ett problem, då oändligt med ammunition ligger utspritt lite här och där. Det blir heller inte speciellt utmanande under dessa bossfighter, då allt man behöver göra är att skjuta samt ta skydd när bossen utför sin attack. Och på så sätt besegra fulingen.

Under spelet gång så får vi ibland utföra något speciellt, som t.ex. kasta en basketboll i korgen, kanske avsluta en bossfight på ett speciellt sätt, eller varför inte simpelt se sig själv i spegeln. När du gör något sånt här, så ökar du din Ego-mätare, som håller Duke vid liv. Lite halvroligt är det, det måste jag erkänna. Och det finns många olika sätt att öka sitt Ego.

När Duke väl avlider, så får man vänta en evighet innan man väl får börja om igen. Det tar runt en minut, och det blir verkligen tröttsamt medtanke på att man faktiskt bara dog. Det tar lika länge att ladda en ny nivå, som det tar att ladda efter man har dött. Vilket känns knasigt, då grafiken knappast är krävande, så det behöver egentligen inte vara några problem tycker man.

Efter kampanjen, så återstod det endast att slakta folk Online. Multiplayerdelen i Forever var inget speciellt. Något småroligt då och då, men det var mycket som gjorde det nästan ospelbart. Minor kors och tvärs, ständiga explosioner och raketer. De explosiva vapnerna kändes som de mest effektiva, medan standarvaperna var komplett värdelösa. Det märks tydligt att Onlinedelen inte hade mycket att ge. Obalanserat, och endast halvroligt när folk inte bestämde sig för att ständigt sätta ut minfällor. Bandesignen var väl hyfsad, ingenting som egentligen var något speciellt. Det finns mycket bättre Multiplayerspel ute på marknaden såsom Halo och Call of Duty, så jag ser inte varför man skulle köpa Forever för Onlinets skull.

Det är sällan spel blir så dåliga som Duke Nukem: Forever. Det var svårt att tycka om det, och det fanns alltför lite saker att tycka om för att det skulle rädda spelet. Duke kunde rädda världen, men han kunde inte rädda spelet från att bli... det värdelösa spel vi fick. Tyvärr Duke, men jag gillar varken dig eller ditt spel. _Cpt. Price

Sammanfattning:
Ett riktigt taffligt, och knappast godkänt spel som kunde ha gjorts bättre. Utförandet var horribelt, liksom resten av spelet. Förutom ett par enstaka plus, så är Duke Nukem: Forever ett hemskt dåligt spel, utan charm eller humor.

Testad version: Xbox 360

[Grafik]: 3
[Ljud]: 4
[Spelbarhet]: 2
[Hållbarhet]: 2

Slutbetyg: 3/10

[Plus] Bra musik, roliga pussel.

[Minus] Värdelös story, tramsigt utförande, tråkig humor, urdumma fiender, gammal och rutten grafik, platt atmosfär, stel spelkontroll, delvis frustrerande, obalanserad Multiplayer.