Goldeneye 007 Reloaded

James Bond är tillbaka i Goldeneye Reloaded, men det är inte samma Goldeneye som vi växte upp med.

Det är 15 år sedan GoldenEye 007 kom, såg och segrade på Nintendo 64. Och precis som Sean Connery så har det kastat en skugga över samtliga av sina efterföljare.

Så när Activision gav Eurocom i uppdrag att föra tillbaka Goldeneye satte man dem i en svår sits. Man skulle inte bara komma att jämföras med samtliga föregångare, med samma titel som originalet blev förväntningarna och skeptikerna större. För att inte glömma hur EA gav namnet stryk med det usla Goldeneye Rogue Agent.

Men hur håller sig denna remake, av en remake av ett filmlicensspel?

Bäst är att glömma ordet remake. För Goldeneye 007 Reloaded är vad Activision valt att kalla en "retelling" av filmen Goldeneye. Vilket betyder att Pierce Brosnan med sällskap fått göra plats för Daniel Craig och hans modernare stil. Det enda de båda har gemensamt är story, karaktärsnamn och en och annan scen med en twist.
Även om jag gillar Craig som Bond kan jag inte hjälpa att jag saknar skådespelarna från Goldeneye. Varför? Det har inte att göra med Craig, det är hur man hanterar storyn.

Retelling alltså? Det borde betyda att man lägger vikt på storyn, inte sant? Dessvärre inte. Det känns uppenbart att retelling biten var för att gå runt rättighetsproblem när man efter ett sådant löfte lägger storyn i andra hand. Att man gjorde så i Quantum of Solace kunde förlåtas, men nu hade man ingen film att hålla jämna steg med.

Bortsett från Bond själv känns samtliga av historiens karaktärer bleka och trista och ges inget utrymme. Zukovsky, som i filmen spelade av en färgstark Robbie Coltrane, dyker snabbt upp i farten som en generisk rysk gangster. Trevelyan har blivit mindre hotfull och övertygande än när Sean Bean gjorde honom. Och Xenia Nnatopp visste jag inte ens var Onatopp förrän spelet nästan var över.

Problemet ligger nog i det faktum att istället för att satsa på ett spel med mer story och cutscenes, som faktiskt hade varit Goldeneyes fördel, valde Activision att trycka ut 2 Bondspel med samma release datum. Vilket ledde till att det ena sålde sämre och Bizarre Creations fick gå i graven.

Men hur är det gameplaymässigt då? Där är det på det bättre. Kontrollerna är enligt standarden för FPS, precis som Quantum of Solace. If it ain't broke, som man brukar säga.
Uppdragen i storyläget bjuder på lika delar stealth som ren skottlossnings action, ibland under samma uppdrag. Det hela är faktiskt mer underhållande än väntat, även fast vissa banor blir lite väl linjära ibland. Quick-time events, som var mycket närvarande i QoS, har tonats ner rejält och dyker upp endast på ett fåtal ställen. Istället har man slängt in "breach" där man i en del av banan sparkar in dörren och i Slow-mo gör historien kort med de fiender som gömmer sig i rummet.

Och på tal om fiender så finns det en del problem med dessa. Bortsett från det faktum att en besegrad fiende snabbt försvinner från banan och drar bort en del taktik i stealth bitarna så är de inte heller särskilt klipska.
Eller vad sägs om att med vänd rygg och två meters avstånd inte märka att deras kamrater blivit likviderade eller att de springer lite var som för att hitta skydd. Det skadar upplevelsen en aning. Men tur nog dör den inte av det heller.

En sak som lyfter storyläget är svårighetsgraden. Det är det vanliga Bondnamnen med Operative, Agent & 007, men man har även lagt till vad man kallar 007 Classic där, den numera standard, självläkande hälsan bytts ut mot gammal hederlig livsremsa och samlande av skyddsvästar för att hålla sig vid liv. Och det känns som ett välkommet tillägg som tar en tillbaka till gamla tider. Ärligt talat finner jag spelet som mest underhållande just under 007 Classic. Hade man bara varit mindre generös med checkpoints bara.

Högre svårighetsgrader bjuder också på mer objectives i uppdraget. Ju högre svårighetsgrad, desto mer behövs göras. Vilket känns som en bättre lösning än att bara öka antalet fiender.

Utöver Storyläget bjuds den ensamme spelaren även på MI6 ops, ett läge där man sätts inför olika utmaningar. Utmaningar som man själv kan modifiera med antalet fiender, skada, liv, vapen etc etc. Ett kul tillägg som drygar ut speltiden lagom och fungerar utmärkt till att träna upp sina färdigheter inför Multiplayer.

Var det något som jag tyckte Quantum of Solace saknade så var det splitscreen, något som Eurocom däremot tänkt på att ta med i Goldeneye Reloaded. Något som varmt välkomnas då jag föredrar att lira i sällskap med folk i soffan.
Mp bjuder på gamla hederliga spellägen som Conflict - Alla mot alla, Golden Gun - pistolen som dödar med ett skott och You only live twice - Varje spelare har ett X antal live som man måste behålla, mfl. Det blir både nostalgiskt och underhållande och känns varmt välkommet.

Har dock inte kört online ännu, vilket är annorlunda än vanlig splitscreen. Fast med tanke på hur underhållande är offline har jag svårt att tro att det skulle vara sämre.

Goldeneye 007 Reloaded uppfinner inte hjulet på nytt, men lyckas vara underhållande på egna meriter. Hade man bara satsat mer på berättandet, den ofta halvdana AI som fienderna dras med och förbättrat utseendet så hade det tom varit riktigt bra. Men vad vi istället får är, även om det i sina bästa stunder underhåller rejält, en helt OK bagatell.