Svenska
MEDLEMSRECENSION

Assassin's Creed: Brotherhood

Ezio Auditore da Firenze är på toppen av sin lönnmördarkarriär. Men som på vilket arbete som helst kommer då då chefen och slänger ett mastodantprojekt på skrivordet. Året är 1499 och platsen är Rom. Hotet är Borgia.

Ezio står och ser ut över Rom, staden som majestätiskbreder ut sig 360 grader runt om honom. Långt borta i horisonten skymtar han ett par torn. Kyrktorn, klocktorn och utkikstorn är ingen vanlig syn i Rom och inte så svåra att klättra upp för heller. Ezio har klättrat uppför ex antal sådana genom åren så därför är ytterligare ett inget problem.

Husen, hamnarna och båtarna som flyter i kanalerna bildar tillsammans ett mycket vackert motiv som lika gärna kunde sitta på vilken tavla som helst hos spelets konsthandlare. Allt ser ut att fungera smärtfritt. Ezio blickar ner på människorna som handlar, kommenterar och samtalar om allt möjligt. Men allt är inte riktigt så smärtfritt som det kanske ser ut, och bakom det visuellt underbara landskapet lever mängder av människor i skräck. I rännstenarna flyter det och himlen färgas av det - blodets röda färg.

Ezio hoppar ner i en höstack 200 meter under honom, och beger sig sedan till sitt gömställe där de få spillrorna av hans brödrarskap väntar på att deras ledare ska ge nösta order. Väl inne i gömstället konstateras det - Staden måste befrias från dess tyrranniska inofficiella regent, familjen Borgia. Och att en människa inte kan göra det - utan att det krävs en grupp. En grupp erfarna lönnmördare som tillsammans kämpar för folket genom att hitta ett visst äpple, The Apple Of Eden. Det krävs ett brödrarskap.

Målet är alltså att kraftigt reducera familjen Borgia genom att successivt eliminera dess inflytande. För utan inflytande - inget att säga till om. Utan något att säga till om - ingen makt. Jag får alltså hjälpa Ezio som tillsammans med sina underhuggare nu ger sig ut för att sticka kniven i soldat eter soldat som bär dem röda Borgia-klädseln. Ett äventyr som jag ser tillbaka på med blandade känslor.

För att ta bort Borgia inflytandet i ett visst område måste man först hitta ett så kallat "Borgia torn". När man väl hittat det måte man ta sig fam till tornets boss, som ibland står mer eller mindre praktiskt i förhållande till ditt blad. Inte nog med att killen gömmer sig inne i ett valv, han är också omringad av vakter beväpnade med långa, vassa, farliga spjut som är avsedda för att genomborra dig.

Du har alltså två val, eller tekniskt sett tre. Antingen fäller du ut lönnördarkniven och smyger in. Gör det snabbt, rent och effektivt. Eller drar svärdet och sänker så många du kan innan du själv dör. Sist men inte minst, om du är lika rädd som bossen inne i valvet så hopar du upp på ett tak, pekar på vakterna och låter dina underhuggare göra jobbet. Och riskera deras liv som inte går att starta om.

När ledaren har tagits hand om så är det dags att klättra upp i tornet. Och där finns direkt inget nytt. Samma klättringssystem som egentligen introducerades i ettan finns kvar. Inga nya våghalsiga moves finns här att hitta förutom de befintliga vilket hindrar spelet från att aspirera till de absolut högsta betygen. Missförtå mig rätt, att det inte finns ett upppdaterat klättringssystem betydre dock i det stora hela inte mycket för min del.

Hur som helst, tornen, som alltid är gjorda av trä (vädligt praktiskt för en lönnmördare med en fackla) ska du sedan bränna ner. Det ser rätt snyggt ut då Ezio i form av en mellansekvens slänger in facklan bland bråtet högst upp och sen gör ett "leap of faith" rakt ner. Ju närmare marken Ezio faller, destå mer av tornet exploderar. Ganska trevligt med tanke på vad det för med sig.

Man kan inte nämna Assassin's Creed utan att tänka på det, enligt mig, numer lite föråldrade stridssystemet. Ända sedan ettan har man använt samma kontroller för att antingen slå, spetsa eller snitta upp sina fiender på alla möjliga sätt. Vilket egentligen inte är några problem eftersom systemet är förhållandevis lätt och om du en gång lärt dig det flyter stiderna på rätt bra. Kanske man skulle hävda att dte är aningen för automatiserat och beroende på vilka typer av fiender du möter faller det olika väl ut.

Till exempel, om du möter en normal vakt beväpnad med ett svärd så räcker det i nio fall av tio med ett tryck på kontringsknappen för att ditt svärd ska genomborra hans brynja. Effektivt men i längden lite tråkigt med tanke på vad man kunde ha övervägt. Innan jag går in på jämförelsen ska jag redogöra för hur kontringssystemet fungerar om du möter en av spelets större bad boys - Brutes.

Dessa enorma järnklumpar är för det första inte beväpnade med ett litet svärd (även om det under stridens gång kan plocka upp ett), o nej, antingen ett två meter långt spjut eller ett annat svärd - modell XXL. Om du som Ezio då har ditt värd som i storlek är likvärdigt med fotfolkets, kan du se dig i stjärnorna efter att vinna utan andra medel. Det samma gäller short blade. Det enda vapnet som kan döda Bruten på första försöket är ett vältajmat stick med hidden blade.

Om du lyckas avväpna en Brute och komma över dennes vapen så är matchen rätt lätt. Bruten står utan vapen, du med en överdimensionerad pinne. Rollerna är ombytta och du står en våldsamt effektiv slakt senare som vinnare. Nu till det som jag tror skulle kräva lite mer AI än vad vakterna redan har, men som i gengäld skulle kunna lyfta upplevelsen och revolutionerna systemet en aning.

Tänk er att en normal vakt som vanligtvis skulle stupa direkt, istället hoppar undan och låter din klinga skära ren luft? Eller att en Brute missbedömmer kontringen som annars automatiskt tajmas perfekt, och dör på kuppen? Det skulle i längden ge en mer oförutsägande fight på liv och död. För varje gång jag närmar mig en speciell fiende väljer jag vapen efter det. hidden blade för brutes och short blade för annat. Men tänk om Bruten hade den förmågan att lyckas kontra min hidden blade samt min spark?

Det är svårt att peka på en specifik höjdpunkt, eller ögonblick då jag själv tannade upp och förundrades. Storyn är som bekant full av verkliga kopplingar och för den historie- och fakta törstade nörden finns det tonvis med information att hämta, bara att trycka på select (Playstation 3) lite då då och läsa.

Ett annat ögonblick som också får agera bro från story till grafik, är första gången då klättrat högst upp i Colosseum och blickar ut över Rom. Grafiken i, alla Assassin's Creed-spelen får man väl säga, är extremt läcker. Ubisoft har lyckats fånga i detta fallet renessänsen med färger, former och arkitektur. Oavsett hur många högra avsatser jag hoppat från genom åren som lönnmördare så var Colosseum något i särklass. För det första ett mycket känt landmärke som till och med jag som obildad svensk kan relatera till, och för det andra - färden upp dit flöt på bta vilket satte mig i den där "Trailer" flytet där Ezio inte gör ett enda fel. Tänk er själva, flawless akrobatik och sen landar längst upp med millimeters marginal från att trilla ner och sen skrikar örnen bakom. Inget annat.

Detsamma gäller alla bygnader, torg och landskap som du stöter på under äventyrets gång. Allt badar i ljus vilket hintar om renessänsens ljusande utsikter och möjligheter. Det enda minuset är då du befinner dig i mörkare delar av staden och framför allt på natten då det i bland kan bli svårt att se. Sen har vi den generella svagheten med alla Assassin's Creed-spel, kameran. Ofelbart ställer den sig oftast bakom en pelare eller en förbipasserande vilket gör att du även fast du hör att du träffar inte ser.

Ljudet är inte heller så pjåkigt, i likhet med de tidigare delarna i serien. Ljudet av snabba fotsteg på tak, snittljud från halspulsådrar och dunsar när Ezio landar efter ett hopp på några tiotals meter. Inget kan direkt kan klaga på men inte direkt prisa med tanke på att det även här liksom stridssystemet, har varit samma sak i alla spel.

När du väl spelar, bortsett från enstaka kamerabuggar och några nitiska vakter, flyter allt på väldigt bra. Något som serien lyckats med till skillnad från Infamous eller i synnerhet Crackdown - är att när du väl kommit in i klättringsflowet så avbryts det inte på en gång. I alla fall inte såvida du själv avbryter och hoppar rakt ut. En form av automatilk sätts igång vilket gör att du känner dig allmänt bad ass när du sprintar.

Det samma gäller stiderna, som trots att de är enformiga och att vakterna snällt står och väntar på sin tur, så flyter allt på väldigt bra så fort du fått i gång din mordkombo. Att flefritt snitta upp fiende efter fiende utan att själv ta skada är mäktigare än vad man tror - måte upplevas!

Så, sammanfattningsvis så är Brotherhood ingen höjdare på grund av några ärvda sjukdomar, men ett amibitiöst spel med sammarbete i fokus. Något som funegrade smidigare än jag först trodde. Framför allt effektivt om du är osäker på om du verkligen kan klara av just den där Borgiatorns bossen. Men längtar du efter att åter igen få springa på takåsarna, falla fritt rakt ner flera hundra meter och tyst och elegant sticka fulingar med kniv - då är Brohterhood värt att kika närmare på.

Medlemsrecensioner20
Samlat betyg: 8.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10