Max Payne 3

Semestern kom tidigt i år. Jag som inte skulle ha ledigt förrän vecka 28 fick ett erbjudande redan i maj som jag inte kunde motstå och följde med USAs argaste polis till Brasilien. En inte helt angenäm resa ska det visa sig. Välkommen till Max Payne 3 - ett tveeggat svärd.

Det kan inte undgått någon som känner till Max Payne att han bytt bort sitt finska medborgarskap mot ett fulländat amerikanskt och hänger numera med spelvärldens rockstjärnor. En flytt som gjort honom både gott och ont. För enkelhetens skull, låt oss börja med det som gjort honom gott.

Max Payne har alltid byggt sitt liv på bra historieberättande. Inte de mysigaste eller trevligaste historierna utan de innefattar ofattbara mängder våld och död. På den biten är inte heller del tre sämre än de föregående delarna. Döden följer i fotspåren på den hårt ansatta polisen hela vägen från den kalla vintern på den amerikanska östkusten till det betydligt varmare Brasilien och staden São Paulo.

Som så vanligt i dagens spel börjar berättelsen inte i början utan någonstans i mitten och låter oss spelare kastas fram och tillbaks inom tidsaxeln innan vi når spelet där vi började och den del som leder mot slutet. Jag gillar det. Det känns filmiskt och eftersom spelutvecklarna uppenbart jobbat en hel del med manus rycks jag med... åtminstone till en början.

Grafiskt har Max ryckt upp sig avsevärt. Han ser tuffare och ruffigare ut. Det är tydligt att han levt ett hårt liv sen vi såg honom sist. även om jag undrar hur han lyckas hålla sig så vältrimmad trots uppenbara problem med medicinering och alkohol. Max Paynes trovärdighet som alkoholist får mig vid ett flertal tillfällen att tänka på Arnold Schwarzenegger och hans polis i kalkonen End of Days (1999). Där Arnie spelar alkad polis som aldrig tränar eller rör på sig mer än mellan hemmet och stamhaket, samtidigt som han är så välpumpad att han alltid ser ut att komma från gymmet. Det hela känns rätt och slätt inte trovärdigt. Inte trovärdigt alls. Hans hårda leverne till trots Max rör sig mjukt och snyggt. I "bullet time" är han coolare än någonsin tidigare.

Rockstar har inte bara gjort ett bra jobb med Max, de har ansträngt sig när det kommer till miljöer och byggt upp en otroligt väldetaljerad värld. Den är faktiskt helt makalöst. Att gå runt i São Paulo är inget annat än ren glädje i detaljer. Jag hoppas verkligen att fler spelutvecklare följer Rockstar och inser betydelsen av detaljer och vad det tillför upplevelsen. Jag tillhör den grupp som gillar grafiken. Visst läppsynken är kanske inte alltid top of the line, men det spelar faktiskt ingen roll. Röstskådespeleriet är riktigt bra och ljudbilden fungerar väl. Jag gillar den grafiska stilen och saknar inte de tidigare delarnas seriedoftande mellansekvenser. Det här är snyggt. Om än inte överdådigt.

Så vad är det då som gör Max Payne 3 tveeggat? Låt oss se på spelets sämre sidor.
Som jag tidigare berättade har Rockstar lagt mycket krut på storyn. Vilket absolut inte hör till vanligheterna. Jag högaktar deras ambition och jag vill ha och se mer av den. Problemet som jag upplevde det, var att det tillslut blir väldigt svårt att hänga med. Vem är vem? Vem gjorde vad? Vem betalar vem? Hur känner karaktärerna varandra? Historien är rörig och berättas både i spelmoment och mellansekvenser. Rockstar har mycket att berätta och gör det bra. Men ska man berätta en historia på 10 timmar måste man jobba lite enklare. Halvvägs in i spelet har jag helt tappat storyn. Det är tråkigt, för Rockstar vill något som nästan ingen annan vill i branschen. Berätta på riktigt.

Det som stör mig mest av allt i Max Payne 3 är att i alla situationer som uppkommer tvingar spelet mig att lösa på samma sätt. Med vapen. När achievementen 200 headshots dyker upp på min tv har jag och Max precis avslutar ett uppdrag vid Panamakanalen efter att dödat ett 100 tal fiender ihop summerar Max situationen genom att säga att skurkarna slaktat 25 människor och att det är en ohygglig syn. Då skrattar jag högt. Det retar mig förbannat mycket att det finns hur mycket skurkar som helst i Max Payne 3, att de bara fortsätter att välla fram på ett nästintill lavinartat sätt. Jag skjuter mig genom timme efter timme, korridor efter korridor. Enligt min mening tar detta udden av spelet. Max kan inte stiga in i ett rum, i en lagerbyggnad, på en kyrkogård, i ett träsk, på ett tak, gå på en gata utan att det väller fram fiender. Berättandet är en sak. Utförandet ett annat.

När det kommer till kontrollen vill jag citera en av kommentarerna som jag läste här på sidan. Att styra Max Payne är som att styra en säck potatis. Jag håller med. Hur tänkte Rockstar här? En klar besvikelse.

Så vad får Max Payne 3 i betyg? Som ni förstår är det inte helt enkelt. Vissa bitar av spelet är helt strålande. Ofta inträffar dessa när berättelsen går från en lugnare situation till en ren shootout där dessutom suggestiv musik kompar i bakgrunden. En härlig känsla och jag önskar att Rockstar hade haft modet att styra tempot mer och låta spelaren vila mellan skottlossningarna. Det ger ett djup och en spänning i berättelsen.

Samtidigt har spelet uppenbara problem. Inte minst med kontrollen och storyn och mängden fiender. Spelet blir tjatigt. Samma sekvens om och om igen. Jag tröttnar. Jag tröttnar faktiskt så mycket att jag inte orkade dra igång flerspelsläget. Kanske var det en miss. Jag vet inte? Min recension avser sålunda enbart story mode-läget.

Max Payne 3 får en stabil trea eller som vi brukar säga 6/10.