Limbo

Limbo börjar med att du ligger på marken. Och det enda du kan göra är att resa dig och gå framåt. Inte ens när du jagas av jättespindlar, elektrifieras av neonskyltar och lysmaskar bofäster sig i din skalle har du något annat val än fortsätta stirra döden i vitögat och vandra mot den högra sidan av din skärm.
Och vad är ditt mål? Din motivation?
Du har ingen, egentligen. Men du kommer ha kul.

Och extra kul kommer du som gillar gore ha, när den lilla pojken du spelar som spetsas på träpålar och klyvs på mitten av cirkelsågar och hans kroppsdelar flyger hit och dit som höstlöv i vinden. Men pojkens brutala döder blir aldrig frustrerande eftersom Playdead har varit snälla och gett oss många, väl utplacerade checkpoints. Och det behövs, för du kommer dö. Mycket.

Trial & Error är inget ovanligt i Limbo.
Att pröva sig fram är alltid det bästa sättet att gå ett svårt pussel till mötes.
Och svåra pussel kommer du se mycket av, för det är just det som hela Limbo består av: Svåra och varierade pussel. Precis när du börjat förstå en typ av pussel så introduceras nästa och på det viset hålls spelet varierat och utmanande.

Men det är faktiskt inte det som danska Playdead lyckats bäst med.
Nej det som gör Limbo så unikt och minnesvärt är estetiken. Spelets färgpallet består enbart av svart, vit och alla nyanser därimellan. Det kanske låter tråkigt, men det är otroligt vackert och sätter stämningen perfekt. Det lyckas på helt på egen hand, med knappt någon musik och ingen dialog, ge en den dystra känslan av hopplöshet som gör spelet så fascinerande.

Så den där motivationen jag var inne på innan, behövdes den egentligen? I ett spel som detta, nej. Den lilla pojken kommer fortsätta vandra genom Limbo och du kommer vara med honom varje steg på vägen, tills er resa kommer till ett plötsligt slut. Det är Limbos enda riktiga problem: Det tar bara ungefär 5 timmar att klara. Men 99kr för 5 timmar i pusselhimlen är ändå ingen dålig deal.