Svenska
MEDLEMSRECENSION

Rhythm Thief & the Emperor's Treasure

Skrivet av: robomon   2012-08-24

Jag har aldrig varit en för rytmspel. Min erfarenhet med den sortens spel har fått mig att finna dem långtråkiga, upprepande och långtråkiga. Så egentligen har jag bara ett enda problem med dessa spel, men det har varit nog för att avhålla mig från att spela ett rytmspel på flera år, bortsett från några Guitar Hero-sessioner med mina vänner men ärligt talat hade jag aldrig spelat de spelen om de inte innehållit låtar av band som Jane's Addiction och Smashing Pumpkins.
Så att en kort demo bestående av 3 små minispel fick mig att lämna mitt trygga hem för att köpa Rhythm Thief & the Emperor's Treasure för fullt pris är ganska imponerande.

Den största och mest uppenbara anledningen till hur Rhythm Thief lyckats fånga min uppmärksamhet så lätt är handlingen. Om spelet bara haft en handling hade det räckt längre än de mesta Rytm-spel. Men det här spelets handling är mycket bättre än vad man kan vänta sig av ett Rytmspel: Den unge fransmannen Raphael lever ett dubbelliv. På dagen är han som vilken annan parisare men med ett enkelt klädbyte så blir han den ökände mästertjuven Phantom R. Raphael är ute på en jakt efter sin försvunna pappa, och när han möter flickan Marie så har han en ledtråd, men också ett nytt mysterium. För att göra det hela ännu mer komplicerat så möter vår hjälte en man som Kallar sig Napoleon, som söker efter något som kallas The Dragon Crown. Jag vet, det låter inte särskilt intressant men jag lovar, det blir bättre. Men jag tänker inte spoila någonting här så ni får helt enkelt lita på mig.

Den visuella delen av spelet är mycket bättre än vad någon skulle förvänta sig av ett litet rytmspel till 3DS från SEGA. Rhythm Thief använder sig av 3D:n på ett otroligt snyggt sätt. Spelets cellshading funkar perfekt med 3D:n och spelets vackra miljöer och handritade bakgrunder. Att se Phantom R dansa genom Paris gator är helt klart det vackraste jag sett på mitt 3DS.

Men, gällande långtråkiga rytmspel. Det här är ett sådant, men inte på det sättet ni tror. Det är varken rytm-minispelen eller handlingen som gör att spelet blir tröttsamt då och då. Du kommer få vandra runt genom Paris mycket och trots att SEGAs skildring av staden är lika vacker som i verkligheten så blir det rätt tråkigt när du springer fram och tillbaka för att fråga människor om saker du ofta redan listat ut. När det är för att driva handlingen framåt så går det att förlåta, men när det bara är för att förlänga ett spel som ändå är ganska kort så är det bara irriterande. Men det är inte det enda sättet detta spel kommer slösa din tid. Då och då kommer du få lösa "pussel" som en fyraåring skulle kunna klara, och de tar 5 till 10 sekunder att lösa. Rhythm Thiefs tempo är därför alldeles för långsamt för denna typ av spel, för trots den underbara handlingen så är det minispelen som får en att fortsätta spela och det är alldeles för långa mellanrum mellan dem.

Men när musiken kickar igång så är Rhythm Thief allt annat än tråkigt. Det har inte bara ett enda rytmspel som du får spela om och om igen utan många olika minispel vilket gör att spelet är väldigt varierat och behåller en fräsch känsla. Och nästan alla minispelen håller sig på en väldigt hög nivå, med ett par undantag. Jag måste också berömma utvecklarna för att de lyckats få gyro-kontrollen att funka bättre än både Mario Kart 7 och Star Fox 64 3D.

Sedan finns det ett sista problem. Spelet är inte färdigt. Handlingen lämnar många frågor obesvarade och utvecklarna är väl medvetna om det. De avslutar till och med spelet med en cliffhanger. Så när Rhythm Thief & The Emperors Treasure får sin väl förtjänade uppföljare så kommer jag definitivt stå utanför närmaste spelbutik med min plånbok i handen.
Och om SEGA ger upp denna underbara pärla, ja då kommer jag stå utanför deras kontor med ett maskingevär istället.

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10